Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betesskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Betesskötsel
Betesväxter
100 kg 40 % kalisält, under det att betesvall på god
åkerjord bör gödslas med 40—60 kg fosforsyra och
30—60 kg rent kali. På lerhaltiga jordar gives minsta
och på mullhaltiga största mängden kali. Skola enbart
ungdjur beta en mark, inskränkes gärna gödslingen
något. Under vissa förhållanden kan man på
mjölkkobeten eller beten för småkalvar med ekonomisk
fördel använda upp till 80 kg av såväl fosforsyra som
kali. Gödslingen sker i regel om våren. Användningen
av olika slag av fosforsyre- och kaligödselmedel får
bli beroende av priset och lokala förhållanden.
Betestillväxten under säsongen är i regel mycket
ojämn, vilket vållar stora svårigheter att under alla
perioder få ett tillräckligt bete för djuren.
Kvävegödslingens uppgift bör huvudsakligen vara att
utjämna produktionen av bete och således öka
densamma vid tidpunkter, då eljest brist på bete skulle
uppstå. Gödslingen med kväve sker därför så, att
effekten av densamma erhålles, då betestillväxten är
svag. Det må i detta sammanhang framhållas, att
torka icke på långt när förhindrar effekten av
kvävegödslingen i så hög grad, som man lätt är frestad att
tro. Försök och erfarenhet ha visat, att det är bäst
att ge större mängder kväve på en liten areal än mindre
mänder på en stor yta. Kvävegivan bör ej understiga
30 kg rent kväve per ha men gärna uppgå till 40—60
kg pr ha och gång.
I stället för kvävetillförsel med konstgödselmedel
kan även urin användas. Sådan bör dock ej påföras
under soliga dagar då marken är torr, enär gräset
då kan taga skada.
Naturlig gödsel kan mycket väl användas för
underhåll av jordens näringsförråd och är särskilt lämplig
på mullfattiga jordar. Den bör dock ej gärna tillföras
om våren, ifall betning skall ske på försommaren.
För underhåll av markytans mullhalt, där gräsväxten
är mindre god, rekommenderas även att sprida
kompost, halm, boss eller andra mullbildande ämnen.
Betets utnyttjande. För att få ett gott utbyte är
det icke minst viktigt, att tillväxten väl och ekonomiskt
tillvaratages samtidigt som ny tillväxt gynnas. En
hastig och jämn avbetning bör eftersträvas. (Se vidare
härom under Fållindelning.)
Tidig betning om våren är fördelaktig men ej sen
betning om hösten. Eftersom mjölkkorna kräva en
rel. stor mängd foder pr ytenhet för att kunna lämna
tillfredsställande avkastning (se närmare
Betesavkast-ningsintensitet), är det lämpligt, att, där ej blott ett
fåtal djur beta, låta korna taga det bästa betet på en
fålla. Uppgår mjölkkornas antal till över ett halvt
hundratal, är det vanligt att dela upp dessa i tvenne
grupper, av vilka den högmjölkande gruppen får
beta först. Genom betning med såväl nötkreatur
som hästar åstadkommes en jämnare avbetning.
Betestillväxten under säsongen är mycket
varierande, under det att behovet av bete är tämligen
konstant. Där betestillgången någorlunda täcker
behovet på hög- och eftersommaren, uppstår i regel
ett överskott under en tidigare period. Om betet skall
utnyttjas fullständigt, måste en reglering av
betestillgången ske. En viss sådan reglering åstadkommes
genom fållindelning, i det att bete liksom lagras i
de fållor som ej betas, och en stark indelning i fållor
åstadkommer därför en jämnare tillgång på bete,
men i många fall blir det, trots långt gående
fållindelning, nödvändigt att tillvarataga
tillväxtöverskottet på annat sätt. Vanligen sker detta genom
slåtter av en eller flera fållor. Gräset torkas till hö
eller ensileras. Därigenom är det möjligt att från
betet få ett tillskott till vinterfodret, och många
gårdar utnyttja betesmarkerna i stor utsträckning
just för utvinnande av sådant. Om gräset slås
alltför ofta inverkar detta ofördelaktigt på
betesmarken; beståndet blir glesare och vitklöverfattigare.
Särskilt gäller detta mindre gräsväxtlig jord.
Ans och vård. De ruggar som lämnas av djuren
böra åtminstone ett par gånger under sommaren
avslås. Det som kvarstår på hösten kan ev. brännas
följande vår. (Se Rator.) Den efter djuren fallna gödseln
sprides helst efter varje avbetning. Ju högre avkastning
marken lämnar, desto viktigare är gödselspridningen.
På starkt markerade rator bör gödseln helst
bortföras, enär den därstädes gör största skadan.
En på vissa ställen alltför hård avbetning kan
minskas genom påförande av naturlig gödsel om
våren eller försommaren just på dessa fläckar. Även
halm har en gynnsam inverkan i detta fall, särskilt
om marken är torr. J. B. & B. W.
Betcssäsong (betestid) är tiden från betningens börj an om
våren till dess upphörande om hösten. J. B. & B. W.
Betcsteknik sammanfattar olika åtgärder för betenas
rationella utnyttjande. Hit hör exempelvis
fållindelningen och avbetningens reglering, i viss mån även
djurens skötsel med hänsyn till deras förmåga att
utnyttja betet. Vissa delar av egentlig betesskötsel
kunna också räknas till B. J. B. & B. W.
Betestimotej, se Timotej.
Bctesvall. I inskränkt bemärkelse avses härmed bete
på åkerjord. Även bete på icke odlad jord kan
hänföras hit, om genom vissa åtgärder markytans och
växtbeståndets beskaffenhet blivit av sådan karaktär,
att jämförelse kan göras med åkerjordsarbete.
J. B. & B. W.
Betesväxter, sådana växter som särskilt lämpa sig
för bete. B. böra ha en hastig återväxt, god förmåga
att vid upprepad avbetning lämna en både rik och
närande avkastning, som djuren med begärlighet
tillgodogöra sig, samt under hela vegetationsperioden
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
