Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bärgningsmetoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bärgningsmetoder
Böna
växter eller spannmål lagringsdugliga måste man ofta
efter avskärningen använda omständliga och
ar-betskrävande B.
Undantagsvis kan marktorkning av hö lyckas i
vårt land. Den bekvämaste metoden näst
marktorkning är volmen eller såten. Betydligt säkrare äro
hässjor* av olika slag, såsom lin- och trådhässjor,
stånghässjor, dubbelhässjor m. fi. Även krakar* och
pyramider användas.
Säden bindes i kärvar, som sammanföras till torkning
enligt olika metoder. Den enklaste metoden är
långskylen (se Skyl). Även här användas emellertid hässjor
och krakar av olika slag. N-g.
Bärlina, dragare eller underslag inlägges för
understödjande av bjälklag i byggnader med stort avstånd
mellan bärande väggar. Sådana B. måste nästan alltid
inläggas i stall- och magasinsbyggnader. B., vilka kunna
utföras av trä eller järn, uppläggas på stolpar av trä
eller stöd av järn, vilka placerad på avstånd, som
bestämmes av inredningen och belastningen. Genom
att mellan B. och stolpe lägga en kortare bjälke,
s. k. sadelträ, kan B:s fria längd minskas. G. B-r.
Bärmispel, bl åh äg g (Amelanchier vulgaris), en till
Rosaceæ hörande buske hemmahörande i södra
Europas bergstrakter och hos oss allmänt planterad i
buskage eller som häckväxt och mångenstädes
förvildad. Den påminner om häggen men har ovala blad,
upprätta blomklasar och blådaggig bärfrukt. H. G. S.
Bärnstenssyra, se Alkoholjäsning.
Bärodling, se Bär.
Biirrand, se IIov.
Böjprov, se Hälta.
Böld (abscess) är en med var fylld hålighet i vävnaden,
som uppstår vid en vargörande inflammationsprocess.
Oftast är orsaken infektion med vargörande (pyogena)
bakterier, men en B. kan också framkallas av kemiska
orsaker, t. ex. om terpentin insprutas i
underhudsbindväven. N. L.
Böna, dels i allmänhet vissa större baljväxtfrön, dels
särskilt arter tillhörande släktet Phaseolus, dels Vicia
faba.
Åkerböna, hästböna, bondböna,
spritböna, välsk böna (Vicia faba L.) har en grov
och kraftig, grenad huvudrot, en grov, kraftig,
upprätt, fyrkantig, rikbladig stjälk, ogrenad eller
nedtill med fåtaliga grenar, 2—3-pariga blad utan
uddblad och med rudimentärt klänge, oskaftade
blommor 2—5 tillsammans i de övre bladvecken, till
färgen vita med en svart fläck på var och. en av
vingarna, långa, tjocka, först mjuka sedan läderartade
baljor med flera runt ovala —rundat fyrkantiga,
plattade, stora, vitgrå — gråbruna frön.
Självbefruktning förekommer, men korsbefruktning medelst humlor
är vanligast.
Åkerbönan är en mycket gammal kulturväxt, som
härstammar från Mindre Asien eller norra Afrika; den
torde vara äldst av trindsädesslagen. I Egypten
ansågs den som en oren växt, men hos greker och
romare åtnjöt den mycket högt anseende. I
Mellaneuropa synes den ha odlats redan under den yngre
stenåldern, men till vårt land har den kommit först
betydligt senare (antagligen i början av järnåldern;
större spridning tycks den ha erhållit först med
munkarna). Man brukar skilja på två typer: bondbönor
eller välska B. (V. faba major) med stora, platta,
vanligen vitaktiga frön, och hästbönor (V. faba
minor) med avlånga, rundade, rel. små, gråbruna frön.
Den förra typen odlas allmänt i trädgårdar i södra och
mellersta Sverige, den senare är en jordbruksväxt.
Denna sistnämnda är en utpräglad kustväxt i södra
och nordvästra Europa. I vissa trakter är den ett
viktigt födoämne, eljest går den mest till foder. Under
senare hälften av 1800-talet var bönarealen 5 à 6
tusen ha, men den har senare nedgått mycket starkt,
så att den i genomsnitt för åren 1931—1935 uppgick
till allenast 1 191 ha och år 1938 till 1 020 ha, varav
huvudparten i Bohuslän. Avkastningen per hektar
uppgår i genomsnitt till omkring 18 dt/ha,
hektolitervikt 75—80 kg.
Sorter. Av bondbönan odlas flera olika sorter,
holl-ländska Haarlem och engelska Windsor, vit och grön,
Hangdown m. fi. Av hästbönan finnes också flera
olika sorter. Den på västkusten allmännast odlade är
den storfröiga bohusländska hästbönan, 1 000-kornvikt
1 000—1 200 g, som är tillräckligt tidig för denna del
av landet men för sen för Mellansverige. Något tidigare
äro den storfröiga Groningen-bönan (900—1 275 g) och
Weserbönan (550—700 g). De likaledes storfröiga
Granton- och Halberstadt-bönorna (600—750 g) ha
kommit främst i danska försök. Något senare än de
nu nämnda är duvbönan eller småfröiga hästbönan
(300—500 g), vilken särskilt lämpar sig till grönfoder.
Odling. Åkerbönan har ett stort vattenbehov och
trivs bäst på styva jordar i fuktigt klimat. Vid torr
väderlek angripes den ofta mycket starkt av
bladlöss. Den odlas lämpligen mellan två sädesgrödor.
Användes icke sällan som förfrukt till vete. Både till
mogen skörd och grönfoder kan den odlas i
blandning med vicker och havre. B. förbrukar stora mängder
av näring och bör gödslas rikligt med stallgödsel och
fosfat, stundom även med kali, och ibland även något
kväve under hungerperioden (se Baljväxter).
Åkerbönan, som hos oss endast odlas som vårsäd, bör sås tidigt
på 30—60 cm radavstånd och myllas 7—10 cm; sås
med radsåningsmaskin eller läggas (särskilt de
storfröiga) som potatis och höljas med årder eller plog.
Utsädesmängd 150—350 kg/ha alltefter fröstorleken.
Vältas med ringvält efter sådden och hackas efter
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
