Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekvecklare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekvecklare
Eldstad
Ekvecklare med larv samt av denna hoprullat blad.
sensommaren tack vare reservknoppar utveckla nya
löv, varför angreppen på sin höjd endast medföra
en övergående kraftnedsättning för träden. G. Dbg.
Ekvidistans kallas det lodräta avståndet mellan två
nivåkurvor. Jfr Avvägning. E. brukar på
dräneringsplaner väljas 0,3 eller 0,5 m. Y. G-n.
Elakartad katarralfeber, se Katarralfeber.
Elakartad lungsjuka, se Lungsjuka.
Elastin, se Äggviteämnen.
Eldfast tegel, se Byggnadssten.
Eldsläekningsmcdel. En uppkommen eld slocknar vid
brist på luftens syre och vid häftig avkylning. För att
uppnå detta användes ett flertal E., vilka alla måste
ha den egenskapen att icke kunna antändas. De kunna
dels vara fasta (exempelvis sand) dels flytande. Vatten
har sedan urminnes tider varit och är alltjämt i de
flesta fall det bästa eldsläckningsmedlet. Vattnet måste
emellertid handhavas med eftertanke för att undvika
onödiga skador. Särskilt med hänsyn till att vatten
numera framkastas i stora kvantiteter och under högt
tryck.
Vid sidan av vatten användes även å landsbygden
skum, s. k. kemiska eldsläckningsapparater samt
kolsyresnö. Skummet är dels kemiskt och dels mekaniskt.
Det senare har företräde på grund av sin prisbillighet.
Skummet framställes genom att s. k. skumvätska,
luft och vatten under tryck »piskas» genom en
sönderdelande anordning.
Härvid alstras en skumvälling. Detta skum
användes såsom ersättning för brandsegel, och med fördel
vid brand i eldfarliga vätskor.
De kemiska eldsläckningsapparaterna förutom
skumapparater, uppdelas i vattensläckare, klorvätesläckare,
pulversläckare och kolsyresläckare. Vattensläckarens
princip är helt enkelt, att vatten utslungas under
gastryck. I klorvätesläckaren utgör den släckande vätskan
koltetraklorid eller dylikt. Vätskan utsprutas med
gastryck eller medelst handpumpning. I pulversläckaren
utsprutas natriumbikarbonat och kiselgur under
gastryck.
För eld i bostäder och liknande lokaler användes
lämpligast vatten eller skumapparater. Härvid är att
märka, att båda typerna böra förvaras frostfritt. De
numera mycket använda handskumsprutorna, kunna
dock förvaras tomma och fyllas vid användning.
Genom ett enkelt handgrepp omkopplas från vatten
till skum och tvärtom.
Övriga kemiska apparater tarva omständlig
omladd-ning. Klorvätesläckare äro ej lämpliga inomhus, men
väl för eldfarliga oljor och äro alltså effektiva vid
brand i bil eller garage. Likaså vid eld uppkommen
genom kortslutning. Detsamma gäller pulversläckare.
Kolsyresläckaren utvecklar »snö» med god
isolerings-och släckningsförmåga; det senare ej minst på grund
av sin låga temperatur.
Det enklaste och billigaste inomhusredskapet och
släckningsmedlet för landsbygden är en vattenfylld
hink och en bredvid hängande s. k. »Successpruta».
Hinken bör ej fä användas för annat ändamål.
Sprutan sättes i hinken och man pumpar för hand.
Denna den billigaste och enklaste anordning är
godkänd av ett flertal brandstodsbolag. F. K-g.
Eldstad för uppvärmning av en lokal kan utföras på
många olika sätt. Vid uppvärmning med lokala
eldstäder uppställes vanligen en sådan i varje lokal, vilken
härigenom direkt uppvärmes. Vid
centraluppvärmning ledes värmen såsom varmluft, varmvatten eller
ånga från en värmekammare eller panna genom
rörledningar eller kanaler till de olika rummen.
E. kunna utföras av sten eller järn. E. av järn avgiva
hastigt värme, men kallna fort, medan dylika av sten
bibehålla värmen långt efter det elden slocknat. I
äldre tider var den öppna spisen den huvudsakligaste
eldstadsanordningen. Den har numera utträngts av
mera ekonomiska och bränslebesparande E., då det
gäller att effektivt uppvärma en byggnad. Ur
trevnadssynpunkt har den emellertid genom sin öppna eld
fortfarande stor användning.
Kaminer och ugnar av järn äro på grund av sin
lätthet och prisbillighet mycket använda. De eldas i regel
med fossilt bränsle (stenkol, antracit, koks, torv) och
hava magasin med dragreglering och bottenfyr, så att
elden brinner kontinuerligt, när magasinet är fyllt och
askan vid behov avlägsnas.
Kakelugnar och andra E. av stenmaterial hålla en
betydligt jämnare värme än järnkaminer, men äro ej
så billiga i anskaffning. Kakelugnar förses invändigt
med rökkanaler murade av tegel. I dessa kanaler ledas
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
