Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exteriörbedömning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exteriörbedömning -
predisponerar för snubbling. Understående ställning
på bakre extremiteterna kan bero på sjukdom i
frambenen, så att hästen söker avlasta trycket från dessa.
Rörelser: Man skiljer mellan skritt, trav och galopp
(se Gångart). Hos en arbetshäst är en vägvinnande
skritt av största betydelse, men alla hästar böra
granskas både i trav och skritt. Man iakttager stegets form och
längd. Stegets form granskas framifrån och från sidan;
det skall vara »rent och långt». Vid ett normalt steg
föres hoven rakt framåt och dess bakre del lyftes först
från marken, då steget börjar, men hela sulan sättes i
på en gång, när foten landar. Framifrån sett kan
steget vara »mejande», då hoven föres i en inåt konvex
båglinje, eller »nystande» då en utåt konvex båge
bildas.
E. av nötkreatur. Man skiljer mellan gödtyp och
mjölktyp. Gödtypen utmärkes av ett fint skelett,
stort kroppsdjup, kraftig revbensvälvning, bred rygg
och länd, långt och brett kors samt breda och djupa
lår. Kroppsformen är rektangulär från sidan,
bakifrån och uppifrån sett. Muskelutvecklingen är mycket
kraftig och vid gödning avsättes fettet till stor del i
själva muskulaturen, varigenom köttets smaklighet ökas,
det blir marmorerat. Mjölktypen har även ett fint
skelett, men kroppsformen är mera markerad och
musklerna äro tunnare och hårdare än hos gödtypen. Man
brukar säga, att den typiska mjölkkon är päronformad,
hon ökar i djup och bredd bakåt. Länd och kors böra
vara breda och bröstkorgens bakre omfång stort, ty
därmed följer stort utrymme för bukhålans organ och för
juvret. Kroppsbyggnaden är hos mjölktypen mera
»öppen» än hos gödtypen, som karakteriseras av en
sluten och kompakt kropp. Flertalet nötkreatursraser
representera icke en utpräglad mjölk- eller gödtyp utan
kombinera i viss mån båda, varvid dock endera typen
kan överväga.
Huvudets form och utseende är delvis en rasegenskap.
Man kan för det första skilja mellan behornade och
obehornade (kulliga) raser. De kulliga
nötkreaturs-raserna ha en hög pannknöl. I övrigt skiljer man mellan
premigeniustypen, som har ett långt, smalt huvud, och
brachycerostypen med ett kort, markerat huvud, där
ansiktsdelen icke är längre än panndelen. Hos
behornade raser fäster man stort avseende vid hornens
an-sättning och hornställningen. Man talar om högt
ansatta horn, då hornbasen ligger högt i förhållande till
mellanhornslinjen (hornkammen). Halsen. Tjuren har
normalt en betydligt kraftigare hals än kon och ofta
förekommer en stark fettansättning i halskammen
(späckhals). Späckhals hos äldre tjurar bör ej bedömas
alltför strängt, men hos unga tjurar är den icke
önskvärd. Med dröglapp förstår man ett hudveck utefter
strupranden vid halsens övergång i bringan. Hos de
svenska nötkreatursraserna bör dröglappen vara
- Exteriörbedömning
liten och icke sträcka sig allt för långt i riktning mot
huvudet. Manken bör hos mjölkraserna vara markerad
utan att vara skarp. Bröstkorgen bör vara djup och
bogen väl ansluten till kroppen.
Hos ungdjur och avelstjurar måste »lösa bogar»
alltid uppfattas som ett fel. Exteriörfelet förvärras med
tilltagande ålder och hos äldre mjölkkor kan man
därför icke bedöma det alltför strängt. Hos göddjuren
är det fördelaktigt med en bred och muskulös rygg och
länd, men mjölkraserna böra ha en mera markerad
rygg, som dock måste ha god styrka. Länden bör alltid
vara bred. En nedåtbuktning av rygglinjen bakom
manken följes vanligen av en inknipning av
bröstkorgen (snörliv), vilket anses som ett mycket svårt
exteriörfel. Ofta beror detta fel på att djuret haft
rakitis under uppväxttiden. Länden bör visa en jämn
övergång i korset. Mjölkraserna böra ha ett djupt
bröst, som kraftigt ökar i bredd bakåt. Bröstet får
icke vara knipt bakom bogarna och det bör jämnt
övergå i buken.
Bukens längd och omfång är huvudsakligen
beroende på ländpartiets utveckling och dess djup beror
på lårbenets längd och lutning. Flankens övre del
(det trekantiga partiet mellan ländkotornas
tornutskott, sista revbenet och den från höftknölen
utgående sneda bukmuskeln) kallas för hungergropen. På
djurets vänstra sida kan man där känna våmmen.
Bukens undre linje bör vara jämn. Ett hudveck mellan
naveln och juvret brukar man kalla för »mjölkpåsen».
Detta är harmlöst och bör icke förväxlas med
bråck-bildningar. Korset torde vara det exteriörparti, vid
vilket man inom den praktiska djurbedömningen
fäster det största avseendet. Dess utveckling inverkar
på buk- och bäckenhålans rymlighet samt på bakre
extremiteternas ställning och styrka och har även ett
stort inflytande på djurets allmänna utseende. Ett
långt kors är önskvärt, ty därmed följer i allmänhet ett
brett lårparti. Hos korna medför ett långt och brett
kors rikligt utrymme för juvret. Vid bedömningen av
korsbredden fäster man sig vid bredden över
höftknölarna, lårlederna och bärbensknölarna. Bredden över
bärbensknölarna är normalt 65—70 % av bredden
över höftknölarna. Vid avsevärt lägre procentsiffra blir
korset spetsigt, som ofta är fallet hos lantraserna. Om
höftknölarna äro mycket långa och skarpa, säger man,
att djuret är pinnhöftat. Ett pinnhöftat kors är fult
och har dessutom den olägenheten, att höftbensvingen
lätt avbrytes; om detta sker ensidigt, uppkommer ett
enhöftat kors. Om korset lutar framåt, säger man, att
det är överbyggt. Att själva korsbenet lutar något
framåt är närmast ett skönhetsfel, men att hela
bäckenet är överbyggt medför avsevärda olägenheter; djuren
få svårare att avge träck och kornas betäckning kan
nästan fullständigt omöjliggöras. Det motsatta felet
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
