Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fodersmältning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fodersmältningsorgan
Fodersmältningsorgan
munnen sluter sig, avgränsas denna fodermassa och
transporteras så medelst en uppåtgående
sammandragning av foderstrupen till munhålan, där
omtugg-ningen under riklig spottavsöndring äger rum. Vid den
därpå följande nedsväljningen kommer tuggan åter
ned i nätmagen eller främre delen av våmmen. Från
nätmagen, som är den lägst belägna magavdelningen,
och den i vilken därför det mest finfördelade fodret
flyter ned, förflyttas innehållet till tredje magen,
bladmagen (mångfållan), genom att dennas närmast
nätmagen belägna del, efter ett rörelseförlopp hos
bladmagen, liknande de normala våmrörelserna,
av-slappas och därvid utvidgas. När bladmagen nästa
gång med början vid gränsen till nätmagen
sammandrar sig, drives det inkomna fodret in mellan bladen
och föres så småningom vidare till och in i löpmagen.
Vid transporten genom mångfållan undergår fodret
en viss, dock icke särdeles kraftig ältning, varvid vatten
urpressas och längs »mångfållebryggan» snabbare än
innehållet för övrigt förflyttas till löpmagen.
De kemiska processer, som äga rum under födans
passage genom tarmkanalen, kunna i korthet
sammanfattas sålunda. Kolhydraternas digestion börjar redan
i munhålan med en klyvning av stärkelse, vilken
igångsattes av spottens enzym, ptyalin (spottdiastas),
som dock icke förekommer hos alla djur. Denna
process, genom vilken stärkelsen under upptagande av
vatten nedbrytes till maltsocker, fortsätter i
magsäcken, intill dess maginnehållet blivit surt av
inträngande magsaft. Stärkelse, som icke hunnit
påverkas av ptyalinet, kommer i tunntarmen att utsättas
för inverkan av en i bukspotten förefintlig med
ptyalinet likartad diastas. Sålunda blir stärkelsen mycket
fullständigt sönderdelad till maltsocker, vilket i sin
ordning under inverkan av i tarmslemhinnan bildade
enzymet maltas nedbrytes till druvsocker; på samma
sätt klyves i födan förekommande rörsocker i
tunntarmen av där producerade enzymet invertas i
druvsocker och fruktsocker samt — hos mjölkdrickande
ungdjur —- mjölksockret i druvsocker och galaktos.
Denna enzymatiska sönderdelning av stärkelse och
sammansatta sockerarter går alltså ut på att överföra
dessa i enkla sockerarter, i vilken form de kunna
uppsugas. Men kolhydraterna undergå även vissa
klyvningsprocesser genom inverkan av bakterier och
andra mikroorganismer. Viktigast av dessa processer
är hos stråfoderätarna den s. k. cellulosajäsningen, vars
ändamål dels är att lösa växtcellernas
cellulosamem-braner och därigenom göra cellinnehållet lättare
tillgängligt för digestionsvätskorna, dels att åstadkomma
resorberbara klyvningsprodukter av cellulosan.
Förloppet är endast ofullständigt känt. Man vet, att vissa
bakterier därvid äro verksamma, och åtskilligt tyder
på, att även infusorier kunna bidraga. Vidare känner
man, att som produkter av cellulosajäsningen
uppkomma sumpgas och kolsyra samt lägre fettsyror.
Denna sönderdelning tänker man sig vanligen ske
med en sammansatt sockerart, cellos, som
mellanprodukt; genom klyvning av denna bildas druvsocker.
Cellulosajäsningen försiggår hos hästsläktet
förnämligast i den omfångsrika grovtarmen, likaså hos
kaninen, under det den hos idisslarna är förlagd till våmmen
och nätmagen, vilka i själva verket äro att betrakta
närmast som för detta ändamål avsedda »jäskar».
Bland andra av bakterier åstadkomna
kolhydratklyvningar märkes särskilt mjölksyrejäsning, varvid av
enkla sockerarter bildas mjölksyra; den förekommer
såväl i magsäcken hos växt- och vissa allätare som i
tarmen. Beträffande i växterna förekommande
gummi-arter (pentosaner), hemicellulosa, växtslem m. m. vet
man, att de icke klyvas av något från tarmkanalens
körtlar alstrat sekret, utan av mikroorganismer. De
vid cellulosajäsningen bildade gaserna utgöra
huvudmassan av mag- och tarmgaserna hos växtätarna. Hos
idisslarna uppstötas de från våmmen genom rapning,
vilken hos dessa djur ingår som en nödvändig del av
digestionsarbetet och åstadkommes genom
våmrörelserna. Förminskade eller upphörande av dessa har
oftast till följd uppspänning av våmmen genom
gasanhopning (trumsjuka, tympanism).
Någon nämnvärd sönderdelning av fettet i födan äger
icke rum förrän i tunntarmen. Härvid äro ett enzym i
bukspotten, steapsin (pankreaslipas), och galla
verksamma. Sistnämnda sekrets betydelse för denna process
ligger dels däri, att de i gallan ingående gallsyrornas
alkalisalter genom att nedsätta ytspänningen mellan
fett och vatten underlätta emulsionsbildning av fettet,
genom vilken finfördelning steapsinets verkan
påskyndas, dels däri, att somliga gallsyror kunna med
fettsyror ge vattenlösliga och därför resorberbara
föreningar. Steapsinet klyver, vid svagt alkalisk reaktion, fett
i glycerin och fettsyror, vilka med alkali bilda såpor;
det erforderliga alkalit tillhandahålles av gallan,
bukspotten och tarmsaften. Fettets digestion i tarmen går
således ut på bildande av glycerin, såpor och
vattenlösliga föreningar av gall- och fettsyror. —
Äggviteämnenas digestion är mera komplicerad. Den
börjar i magsäcken (hos idisslarna löpmagen), där
magsaften avsöndras från små körtlar i slemhinnan. Denna
matsmältningsvätska, som innehåller fri saltsyra och
det äggvitelösande enzymet pepsin, sönderdelar de
flesta äggviteämnen till enklare sammansatta sådana,
proteoser (albumoser) och peptoner. I tunntarmen
fort-sättes denna klyvning genom inverkan av det i
bukspotten förefintliga enzymet trypsin samt enzymet erepsin i
tarmsaften. Till skillnad från pepsinet, som endast är
verksamt i sur lösning, verka nyssnämnda bägge enzym
vid svagt alkalisk reaktion. De driva äggvitesönderdel-
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
