Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fortplantning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forfpfantning -
tamräv m. fi.), avge vid brunsten i allmänhet ett
betydligt större antal ägg, än vad som motsvarar antalet
födda ungar; en sugga avger exempelvis 18—25 ägg.
En del ägg undgå befruktning och andra dö i livmodern
under den följande fosterutvecklingen. Hos får och
getter avlämnas i allmänhet 1—3 ägg under brunsten,
hos häst och nötkreatur i regel endast ett.
Tvillingfödsel hos djur, som normalt föda endast en
unge åt gången, kan uppstå på tre olika sätt:
1. Två ägg avges under brunsten och båda befruktas
samt undergå fullständig fosterutveckling. Detta är
den vanligaste formen av tvillingfödsel.
2. Endast ett ägg avgives och befruktas, men det
dräktiga hondjuret blir brunstigt på nytt, en ny
ovula-tion sker och om hondjuret betäckes, kan en ny
dräktighet uppstå vid sidan av den förra (superfetation). Om
olika handjur använts, bli de två tvillingarna endast
halvsyskon. I vissa fall framfödas de på olika
tidpunkter; först födes fostret från den första befruktningen och
någon tid senare framfödes tvillingen. Denna
företeelse är dock relativt sällsynt.
3. Endast ett ägg avges och befruktas, men en
tudelning sker av zygoten på ett tidigt
utvecklingsstadium, så att två individer utvecklas. På detta sätt
uppstå enäggs- eller monozygotiska tvillingar. Dessa
äro alltid av samma kön och ha samma uppsättning
av ärftliga anlag (identiska tvillingar). Olikheterna
mellan två enäggstvilllngar skulle alltså uteslutande
bero på att tvillingarna påverkats av olika
miljöinflytelser. Genom att uppföda sådana tvillingar på olika
sätt kan man studera egenskapernas modifierbarhet.
Hos våra husdjur äro enäggstvillingar med säkerhet
påvisade endast hos nötkreatur. I vissa fall blir zygotens
tudelning ofullständig, varvid s. k. sammanvuxna
tvillingar uppstå, t. ex. tvåhövdade kalvar. Sådana
dubbelbildningar bruka orsaka
förlossningssvårigheter.
Hos får och getter är tvillingfödsel ungefär lika
vanlig som enkelfödsel, hos häst förekommer endast
omkring 1 % tvillingfödsel och tvillingarnas
livsduglighet är mycket låg, hos nötkreatur är
tvillingprocenten 2, något olika inom skilda raser (S.R.B. 1,85 %
och svartbrokig låglandsboskap 3,35 %). Av likkönade
nötkreaturstvillingar torde högst 1/10 vara enäggiga.
I. J-n.
Forus majrova, se Rova.
Fosfatas, se Enzym.
Fosfater, salter av fosforsyra. Utan jämförelse viktigast
äro salterna av den vanliga, s. k. ortofosforsyran;
salter av pyro-, meta- och polyfosforsyra ha dock
även de fått teknisk användning för avhärdning av
vatten, i tvättmedel, bakpulver m. m.
Ortofosforsyrans salter äro av tre slag, allteftersom en, två eller
tre av dess väteatomer äro utbytta mot metall (se
- Fosfat ider
Syror). Man talar därför om mono-, di- och tri-(eg.
orto-)fosfat. Därjämte förekomma dock mera
komplexa fosfat, som på samma mängd fosforsyra som i
trifosfat innehålla ännu mera metall och dessutom
andra atomgrupper, t. ex. klor eller fluor (i apatit, se
nedan) eller kiselsyra m. m. (silikofosfat i thomasfosfat
m. m.).
Den dominerande förekomsten av fosfat i naturen
är som apatit (kalciumfluofosfat, där fluoren delvis
kan vara ersatt av klor eller hydroxyl). Från denna
källa stammar våra åkerjordars fosfat; en god del
förekommer fortfarande i denna eller liknande
föreningar, en annan har bundits i organiska föreningar i
växter och djur och åter andra i mer eller mindre
stabila kolloidala komplex av aluminium, kalk och
kiselsyra (se Kolloider). Tyvärr är som bekant halten av
för växterna tillgänglig fosforsyra ofta otillräcklig och
måste höjas genom tillförsel av fosforsyregödselmedel*.
Konstgödselfosfatens råvara är mer eller mindre ren
apatit* (fosforit, råfosfat), som i oerhörda mängder
brytes i Nordafrika, Förenta Staterna samt på några
öar i Söderhavet för uppslutning med svavelsyra till
superfosfat*, varvid det olösliga apatitfosfatet
omvandlas till lättlösligt monokalciumfosfat, eller såsom
ingående i vissa järnmalmer med dessa förädlas i
metallurgiska processer till bl. a. thomasfosfat.
Då djurens benstomme till stor del är uppbyggd av
trikalciumfosfat, är ben ett viktigt råmaterial för
fosfatindustrien, även om det kvantitativt står långt
tillbaka för råfosfat.
Dikalciumfosfat (»difosfat», obs.! icke
kalciumdifos-fat etc.) erhålles ur fosfatlösningar genom utfällning,
»precipitering» och kallas därför även precipitat. Det
är svårlösligt i vatten men lösligt i djurens magsaft och
i jorden, varför det är lämpligt både som foderfosfat
och gödselmedel; för den senare användningen står
ännu priset i vägen. Om utfällningen icke göres
omsorgsfullt, kan det svårlösligare och därför mindre
värdefulla trikalciumfosfatet eller hydroxiapatit
bildas. Av natriumfosfaten, som alla äro lättlösliga i
vatten, är difosfatet vanligast; både dinatriumfosfat
och mononatriumfosfat användas som foderfosfat.
Mono- och diammoniumfosfat samt
monokaliumfosfat ha fått användning som högvärdiga (men dyra)
gödselmedel, särskilt i blandningar. H. E-r.
Fosfatider äro ett antal fettliknande ämnen (tillhörande
den större klassen »lipoider»), som ingå i djurkroppens
nästan samtliga organ men huvudsakligen äro
lokaliserade till hjärnsubstans och nervvävnad. F. äro
kemiskt sammansatta i det närmaste som fetter och äro
uppbyggda av glycerin, vid vilket feta syror bundits
(förestrats, se Fett). En eller flera av fettsyrorna äro
emellertid i F. ersatta av fosforsyra, och denna binder
i sin tur någon kvävehaltig organisk bas, vanligen
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
