Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fårraser
Fårstallet
är hornlöst och helvitt, svansen är relativt lång och
liksom huvud och extremiteter fri från ull. Fullvuxna
tackor väga omkring 50 kg och uppgivas under ett år
kunna lämna en mjölkavkastning på 300—400 kg
med 5—7 % fett. Leinefåren äro även helvita men
mera utpräglade köttfår än ostfriesiska mjölkfåret.
Melefåret är en produkt av korsning mellan merino- och
leiccsterfår. Man har försökt uppdraga en kombinerad
ull-gödras, men rastypen är dock ännu ganska
varierande. Tyska hedfåret förekommer på Nordvästtysklands
sandhedar. Djuren äro små och behornade och ullen
grov. De tyska hedfåren äro senvuxna men synnerligen
härdiga och förnöjsamma. Tackornas medelvikt uppgår
endast till omkring 25 kg. Färgen är svart, vit eller grå.
I Skandinavien och Finland förekomma kortsvansade
lantrasfår. I Sverige skiljer man mellan gotländska
ute-gångsfåret och lantrasfären på fastlandet (= dala
pälsfår). De gotska utegångsfåren äro av varierande färg,
vanligen grå, men även svarta och enstaka vita djur
förekomma. Ullpälsen består av en blandning av
finare bottenull och längre fällhår. Tackorna ha ett
smäckert skelett och relativt höga ben; deras
medelvikt är 40—45 kg. Dala pälsfår likna exteriört
utegångsfåren men äro i genomsnitt något mindre och
sakna ofta bottenull; den helvita typen är vanligast.
Ullen är lång, mjuk och glänsande och är mycket
uppskattad för hemslöjdsändamål. Under
treårsperioden 1933—35 fördelade sig i Sverige de
stam-boksförda tackorna på följande sätt mellan de officiellt
erkända raserna: svensk lantras 12 %, cheviot 43,6 %,
shropshire 30,2 %, oxforddown 14,2 %. Under se senaste
åren ha lantrasfåren ökat i utbredning mer än de övriga
raserna, sannolikt huvudsakligen beroende på
lantras-fårens större härdighet och förnöjsamhet. I. J-n.
Fårskötscl. Fåren ha stor förmåga att utnyttja knappa
beten och de kunna därför med fördel komplettera
nötkreaturen, särskilt inom områden, där man har
höglänta och relativt lågt avkastande betesmarker.
Sanka betesmarker passa icke för får, ty de angripas
där i allmänhet av inälvsparasiter. De kunna dock
med fördel hållas även vid det intensiva lantbruket
inom våra bördigare jordbruksbygder. Inom det
moderna jordbruket lönar sig utan tvivel F. bäst, då man
kan ha en större hjord på minst några hundra tackor.
Man kan då hålla en särskild skötare, fårherde, och
fåren kunna vallas med tillhjälp av vallhund under
betestiden. En del betestillgångar, spillsäd på
stubbåkrarna och återväxt på vallarna, kunna då utnyttjas,
vilka knappast skulle komma till nytta på annat sätt.
Fåren ha små fordringar på stallar. Det viktigaste är
icke att utestänga kylan, ty denna skyddas fåren emot
av sin päls, utan att erbjuda dem skydd mot nederbörd
och fukt. Fåren trivas bäst i trähus. Man räknar med
ett utrymmet i fårhuset pr vinterfött, vuxet får bör
vara 2 kvm, då det gäller de importerade raserna, och
1,75 kvm för svenska lantrasfår. Ett extra utrymme
bör dessutom reserveras för lammen, då de skola
upptaga tillskottsfoder. För ventilationen bör vara väl
sörjt. Golvet göres lämpligast av stampad lera, och
inredningen utgöres endast av foderhäckar och lösa
grindar, som kunna flyttas efter behag.
Fårens klippning bör företagas vid en lämplig
tidpunkt med hänsyn till ullens utveckling och årstidens
väderlek. Lantrasfåren klippas i regel två gånger om
året, men för de engelska raserna börjar man att allt
mer tillämpa endast en klippning. Man får visserligen
omkring 10 % mer ull pr år och tacka vid två
klippningar, men denna ökning torde dock knappast täcka
arbetskostnaderna; dessutom försvåras fårens utegång
under den tidigare våren genom klippning denna årstid.
Lantrasfåren ha längre ull, och om man klipper dem
endast en gång, filtar ullen ihop sig, varigenom den blir
svårare att bearbeta. Vid en klippning årligen är det
lämpligt att företaga denna omkring den 1 juni samt
att klippa lammen någon månad senare, då deras ull
är bättre utvuxen. Vid två klippningar företagas dessa
vanligen i april och september, och lammen kunna då
klippas samtidigt med de äldre djuren. Klippningen,
som kan ske med handsax eller maskin, bör företagas
så, att ullen hänger samman i en hel fäll. Efter
klippningen lägges fällen med insidan nedåt, och småullen
från hals och buk lägges mitt på fällen, som därefter
bindes samman. Då ullen behandlas på detta sätt blir
den lätt att sortera för användning till olika ändamål.
— Se f. ö. Fårens utfodring. I. J-n.
Fårstallct bör ligga på en hög torr plats samt vara
ljust och luftigt.
Golvet göres bäst av betong, men kan också utgöras
av stampad lera, eftersom urinen upptages av den
torra gödseln, som får ligga inne hela vintern. Då
denna så småningom når en avsevärd höjd, böra
grundmurarna göras rätt höga. Över grundmurarna bygges
F. vanligen av trä.
Inredningen göres enkel men utan skarpa kanter och
med kättar för moderfår med lamm, baggar o. s. v.
Foderhäck och krubba kombineras så, att krubban
placeras under häcken. Den kan antingen göras dubbel,
då djuren äta från båda sidor, eller enkel, då den
vanligtvis placeras utefter en vägg. I förra fallet kan häcken
utgöra avgränsning mellan två grupper får. Efterhand som
gödselmängden stiger, bör foderställningen kunna höjas.
Dimensioner för F.
Golvyta pr får i flock................ 1,2—1,5 kvm
Foderhäckars längd pr djur....................35 cm
Höjd på skiljeväggar................................90 »
Höjd från golv till tak.............. 200 »
G. B-r.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
