Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fältmätning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fältmätning
Fängsling
mått, enligt vilka karta sedermera uppsättes och arealen
uträknas. Grafisk mätning möjliggör konceptkartas
framställande i mån av fältarbetets fortgång, varefter
arealen indirekt beräknas. Ofta kombineras båda
dessa förfaringssätt vid F. För lantmäteriändamål
bör mätning helst kunna anslutas till någon känd punkt
i rikstriangelnätet. Annan detalj mätning, särskilt för
tekniskt-ekonomiska ändamål inom t. ex.
lanthushållningen, göres vanligen fristående. Härom må
summariskt anföras följande.
Koordinatmätning är den enkla och säkra
numeriska metod, som med få instrumentella hjälpmedel
kan tillämpas i varje slags terräng, men den är
tidsödande vid större ägomätning. Erforderlig attiralj är
stakar eller signaler för linjens och målets markering,
måttband (stål-) och pinnar för längdmätning samt för
koordinatvinklars utsättande endera korstavla,
vinkeltrumma, vinkelspegel eller-prisma (pentagon). Baslinjer
genom eller utomkring området dubbelmätas, emedan
de följande mätningsoperationernas värde beror på
stommens tillförlitlighet. Från vederbörande baslinjer
inmätas under räta vinklar alla ifrågakommande
terrängföremål inom högst 60—100 m avstånd: hus, hägnader,
vägar, diken, skillnader mellan olika ägoslag etc. samt
rågångshörn, de sistnämnda under kontroll.
Observationerna antecknas å handritning (kroki) eller föras i
enbart siffermässigt protokoll, alltefter praxis. Tydliga
och rymligt disponerade koncept underlätta den
följande renritningen i önskad skala.
Mätbordsmätning med diopter (f. n. föga tillämpad)
är den grafiska metod, enligt vilken våra äldre
lantmäterikartor tillkommit, alltid på grundvalen av
numeriskt bestämd stomme. Hjälpmedel härvid äro främst
det av stativ uppburna mätbordet, som motsvarar
fältet, samt syftningsinstrumentet, dioptern, vartill
kommer libell för bordets horisontering, lod och
kompass för orientering, måttband för direktmätning,
signaler jämte nödig ritattiralj, skalmått etc. Från
tvä lämpligt valda stationer, inbördes noggrant
avståndsbestämda, å konceptkartan markerade genom
polnål, insyftas, viseras, medelst dioptern varje med
signal utmärkt terrängpunkt i numrerad ordning, då
skärningen av båda syftningslinjerna angiver läget,
som avstickes på mätpapperet och ingår i blivande
kontur i bestämd skala. Bästa resultatet ernås genom
inskärning under närmast räta vinklar.
Distanstubmätning är hos oss den vanligaste och
bekvämaste mätningsmetoden. Vid syftning med
distanstuben mot graderad stång, av hantlangare vertikalt
uppställd över terrängpunkten, avläser observatören
avståndet, som oavsett syftlinjens riktning i höjdled
på mekanisk eller optisk väg i och med avsättningen
å mätbordsbladet automatiskt reduceras till det
horisontala i någon av de skalor, t. ex. 1:2 000, 1:4 000,
instrumentet är avsett för. — Mätningsstationerna vid
grafiska förfarandet ingå i stomnätet eller anknytas
med direkta mått till detsamma, liksom rågångar.
Konceptkartan renritas sedermera och förses med
konventionella tecken. Endast originalet gäller för
kopiering.
Polygonmätning är den kombination av
sträckmätning och vinkelmätning, som tjänar till beräkning av
stomnät, särskilt för lantmäterikarta. Polygonsidorna
kontrollmätas, hörnpunkterna markeras jordfast,
brytnings- och riktningsvinklar mätas medelst teodolit.
Polygonpunkternas rätvinkliga koordinater beräknas
matematiskt, så att inbördes läget blir exakt känt.
Härtill anslutes sedermera detaljmätning.
Kompassmätning, en enklare kombination av
sträck-och vinkelmätning, kan ifrågakomma t. ex. vid
mätning av brutna linjer — slingrande vägar, skogsdiken —
i terräng med ofri sikt och där endast approximativa
värden erfordras. Em. E.
Fältspat är ett gemensamt namn på ett flertal
närbesläktade, hårda mineral*, som allmänt förekomma i
våra vanligaste bergarter och i våra mineraljordar.
Alla fältspater äro aluminiumsilikat och innehålla oftast
små mängder järn; de båda viktigaste arterna äro
kali-fältspat eller ortoklas och kalknatronfältspat eller
ptagioklas. Den förra är oftast röd, grå eller vit, men
stundom gul eller grön. En av ortoklasens utmärkande
egenskaper är, att den vid krossning sönderfaller i
rätvinkliga stycken till skillnad från den snedvinkliga
plagioklasen. Den senare är ofta gulvit, grå eller
grönaktig, sällan röd; vissa kristallytor äro finstreckade.
De olika färgerna, som vanligen äro ljusa, härröra från
smärre inblandningar av främmande ämnen. Även
plagioklas är ett gruppnamn, som innefattar en serie
fältspater från de ljusa, natronrika albil och oligoklas
till de mörkare kalkrika labradorit och anortit. De
båda sistnämnda förekomma ej i våra vanliga sura
bergarter utan blott i mera basiska sådana, särskilt i
hyperiten. Ortoklas har en kalihalt på omkring 12 %
och är genom sin i jorden långsamt skeende förvittring
en av växternas viktigaste kalikällor. Vittringen går
dock mycket långsamt, varför ortoklasen ej direkt
kan användas som gödselmedel. Men man har gjort
många försök att ur ortoklas på kemisk väg utvinna
kalit i mera lättlöslig form. För närvarande synas dock
sådana metoder ställa sig för dyrbara. F. har stor
användning inom industrien, bland annat vid glasbruken.
P. E.
Fänjjslint| av sjuka djur är ofta nödvändig för att
möjliggöra vissa undersökningar eller operationer och avser
dels att skydda operatören, dels att tvinga djuret att
hålla sig stilla.
För hästar är en brems* ett enkelt och verksamt
tvångsmedel. För att skydda sig mot sparkar vid un-
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
