Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Färg -
2. Rött pigment. Djuren äro röda eller gula i olika
nyanser. Röda hästar kallas faxar (mörkfux, ljusfux,
guldfux). Fuxar ha man och svans av ungefär samma
grundfärg som kroppen, alltså aldrig svart. För
nötkreaturens vidkommande kan man skilja mellan
mörkröd, röd, ljusröd, gul, ljusgul m. fi. typer.
3. Vit F. Pigment saknas i hud och hår men finns i
ögonen. Den helvita F. kan betraktas som en extrem
typ av vit teckning, där de vita tecknen sträcka sig
över hela kroppsytan.
B. Blandade F.: både svart och röd F. kan iakttagas,
antingen i olika zoner av samma hår eller på olika
kroppsdelar av samma djur.
1. V Hd färg hos svin och kaniner m. fi. djur. De
enskilda håren äro mörka i spetsen, nedanför finnes ett
gult band och resten av håret har mörk F., som ljusnar
mot basen.
2. Black F. Blacka hästar ha svart man och svans
samt äro vanligen delvis svarta på huvud och
extremiteter och ha ett mörkt band (ål) utefter ryggen.
Kroppsfärgen i övrigt varierar från gulaktig till mörkt grå.
Liknande färgtyper förekomma även hos nötkreatur,
exempelvis jerseyrasen.
3. Brun F. Bruna hästar ha röd F. på kroppen samt
svart man och svans; vanligen är även F. på huvud
och extremiteter helt eller delvis svart. Nötkreatur,
som ha svart F. på huvud och extremiteter samt
mörkfärgad mule, kunna även kallas bruna.
4. Tigrerad F.: svarta strimmor på röd botten.
Tydligt avgränsade svarta fläckar på röd botten äro mycket
sällsynta hos häst och nötkreatur, men de förekomma
hos svin samt äro vanliga hos hund och katt.
C. Stickelhårighet. Pigmenterade och vita hår
förekomma blandade om varandra. Ifråga om hästar
brukar man skilja mellan stickelhåriga och skimlar.
Med skimlar menar man i så fall stickelhåriga hästar,
hos vilka de vita täckhåren dominera till antalet.
Stickelhårighet kan förekomma vid vilken pigmentering och
färgnyans som helst, varigenom olika varianter av
stickelhårig F. uppkomma, exempelvis hos hästar
svartskimmel och rödskimmel.
D. Vit teckning. Med vita tecken förstår man vita
fläckar eller fält av större eller mindre utbredning.
Oregelbunden förekomst av vita fläckar och fält brukar
man kalla brokighet eller skåckighet, medan vita fläckar,
som äro lokaliserade till bestämda kroppsdelar
exempelvis huvudet eller extremiteterna, kallas vita tecken.
De vanligaste tecknen och teckningsmönstren äro
följande:
Huvudets tecken: stjärn = vit fläck på pannan, stor
eller liten, regelbunden eller oregelbunden; bläs = vit
strimma utefter pannan och näsryggen, bredare eller
smalare, genomgående eller bruten (om bläsen når ut
över ögonen kallas den hjälm); snopp = vit fläck på
- Färgväxter
mulen; brillor = vitt huvud med pigment runt ögonen;
vithuvad = hela huvudet vitt. Bålens tecken: sadel
(mank- och höftsadel) = ett band av vit F. över
bogpartiet eller höften; gördel = vitt band över buk och
rvgg; sidighet = vit F. utefter ryggen, kroppens och
halsens underlinje samt delvis på huvudet och
extremiteterna. Extremiteternas tecken: vit krona = vit ring
över hov eller klöv. Vit kota = den vita F. når upp
till kötleden. Vit halv- eller helstrumpa = den vita F.
når till mitten av skenbenet eller till framknä och has;
vita extremiteter = extremiteternas fria delar äro helt
vita.
Svansens tecken: vit svanskvast, halva svansen vit,
helvit svans.
Teckningsmönster och tecken äro i stort sett
oberoende av grundfärgen. Vid röd pigmentering äro dock
i allmänhet gränserna mellan den pigmenterade ytan
och de vita tecknen mera oregelbundna än vid svart
pigmentering. — 2. Se Målarfärg. I. J-n.
Färgfel, se Ostfel.
Färgginst, se Ginst.
Färgkulla (Anthemis tinctoria, fam. Compositae) är
en flerårig ört med dubbelt parflikade blad och ganska
stora plattade korgar; både kant- och diskblommor
äro gula. F. har under senare årtionden blivit allt mera
vanlig hos oss, både som ogräs i vallar och på torra
backar. Den kan begagnas till gulfärgning. H. G. S.
Färgning av importerat frö med rött färgämne (eosin),
vilken skall utföras av tullmyndighet före fröets
införande i landet, infördes, för att köpare själv skulle
kunna avgöra, om en frövara är svensk eller utländsk,
genom lag av den 1 juni 1909 för frö av rödklöver,
alsikeklöver och humlelucern. Denna lag utsträcktes
1910 till nästan allt barrträdsfrö, 1922 till vitklöver,
timotej, hundäxing, ängssvingel, kålrot och rova
samt 1930 till engelskt och italienskt rajgräs samt
renlosta. Säljare av på dylikt sätt behandlad vara är
skyldig att på emballage, i faktura o. a. tydligt angiva
varan såsom »utländskt frö». H. W-c.
Färgrcseda, se Reseda.
Färgtistel, se Safflor.
Färglörel, se Euphorbia.
Färgväxter. Ett stort antal växter har i tidernas lopp
funnit användning för färgning, och icke minst i
vårt land har detta under den gamla hemfärgningens
tid varit fallet, varvid man begagnade olika delar av
växten, kanske oftast blad eller toppar, men också
bark och underjordsdelar, blommor, frukter och frön,
i en del fall själva träet. Slutligen ha åtskilliga lavar
spelat en roll som färgämnen, och lavfärgerna äro
fortfarande av en viss betydelse. Emellertid började man
under förra århundradet framställa en mängd nya
färgämnen på kemisk väg, och dessa syntetiska färger
visade sig vara lättare att anskaffa och de gåvo också
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
