Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fölsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fölsjukdomar -
skall fatta spenen och dia, vill senare ej dia och kan
slutligen ej resa sig. Temp. är hög, ända upp till 41°,
pulsen och andningen är påskyndad, avföringen ofta
lös, t. o. m. illaluktande. Döden följer vanligen efter
1—2 dygn. Om sjukdomen drar längre ut på tiden,
uppkommer ofta ledansvällningar. — Den andra
typen av fölsjuka kommer vanligen vid 6—14 dagars
ålder och yttrar sig som ansvällning över en led eller
hälta. Ägaren tror ofta, att detta beror pä att fölet
trampats av modern. Fölungen blir emellertid i de
flesta fall snart svag. blir slö att dia och har feber;
andningen blir påskyndad, och ibland inställer sig
hosta, beroende på att även lungorna angripits.
Stundom anträffas även en navelböld. Döden följer ofta
efter några dagar. Ibland blir förloppet mera kroniskt,
särskilt om lidandet lokaliserar sig till någon enstaka
led. Ibland leva fölen över men få då ofta anlag för
inflammation i knälederna.
F. äro i många fall varken lätta att förebygga eller
att böta. Viktigast är emellertid de profylaktiska
åtgärderna. Om ett sto kastat eller haft kvarbliven
efterhörd eller fått ett svagt föl eller sådant, som fått
fölsjuka kort efter födelsen, bör det ej betäckas, förrän
det undersökts av veterinär och förklarats ur könslig
synpunkt friskt. Ston, som kastat flera gånger eller
fått flera sjuka föl, böra som regel ej mera betäckas.
Särskilt viktigt är att iakttaga en god
förlossningshygien oc.h god navelvård hos det nyfödda fölet.
Fölboxen skall vara väl rengjord och desinfekterad och
försedd med ren halm. I regel brister navelsträngen av
sig själv, och den kvarvarande navelstumpen bör då
jodas. Om den ej brister, kan den, om den är smal och
tunn, slitas av eller i annat fall klippas av. I förra
fallet måste man då hålla emot med ena handen strax
intill buken, så att naveln ej slits av vid navelringen,
då man kan riskera blödning. Om navelsträngen är grov,
är bäst att binda av den omkr. 3—4 cm från fölets
buk med ett kokat snöre. Detta kan i avvaktan på
fölningen lämpligen ligga i sublimat eller
sterisollös-ning. Därefter avklippes naveln strax nedanför
om-bindningsstället med en kokad sax. Avbindningen av
navelsträngen bör helst ej ske, förrän man ej längre
känner någon’ pulsation i strängen. Ett blodkoagel
kan nu bildas i navelstumpen mellan bukväggen och
ombindningsstället och om koaglet blir infekterat,
kan detta ge upphov till en navelböld och infektion av
fostret. Det är därför i regel bäst att ta bort snöret
efter c:a 1 timme, men då samtidigt kontrollera att
blödning ej sätter i gång. Navelstumpen bör sedan
jodpenslas 1—2 gånger dagl., då den snart torkar in
och faller bort. I många trakter av vårt land användes
med stor fördel i förebyggande syfte serumbehandling
av den nyfödda ungen eller överföring av moderns blod.
Sedan fölungen en gång insjuknat i F. äro utsikterna
- Förberedelseperiod
mindre goda. Veterinär bör omedelbart tillkallas för
den behandling, som i varje särskilt fall kan anses
vara indicerad. — I vissa fall äro fölungarna mycket
svaga, redan när de födas, så att de ej kunna resa sig,
och om man lyfter upp dem, kunna de ej fatta spenen
och dia. I dessa fall torde det i regel ej röra sig om
infektion utan om en medfödd svaghet till följd av bristande
näringstillförsel under fosterstadiet. Utsikterna äro
vid dessa fall som regel mycket dåliga. N. L.
Förankring av olika slag användes för att förstärka
och sammanhålla konstruktionerna i byggnader,
särskilt vid stenbyggnader. Vid konstruktioner av
naturlig sten är det vanligt, att blocken
sammanhållas sinsemellan eller med annan konstruktion med
hjälp av ankarjärn med härför lämplig utformning.
Vid byggnader av trä, antingen dessa utföras med
timrade väggar, stolp- eller plankstommar, måste
förankringar anbringas dels i byggnadens hörn och dels
såsom en sammanhållande länk mellan väggar och
bjälklag resp. taklag. Dessa ankarjärn utföras vanligen
av plattjärn eller rundjärn med för varje fall lämplig
grovlek och utformning.
Det är emellertid särskilt vid murverk, som-F.
kommer till användning för att förstärka och
sammanhålla dessa utöver vad som kan ernås genom goda
förband.
Härvid kan sträckförankring, bjälk- och
balkför-ankring samt valvförankring komma till användning.
Sträckförankring inlägges i yttermurarna och ofta
även i innermurar samt har till ändamål att
sammanhålla byggnaden. Ankarjärnen utgöras av plattjärn
eller rundjärn lagda i murens längdriktning samt
förses med kraftiga ankarslutar.
Bjälk- eller balkförankring användes för att
sammanhålla väggarna i stenhus. I regel förses var tredje
eller fjärde bjälke med ankarjärn, som fästes väl vid
bjälkarna, samt inmurade ankarslutar i murverket.
Dessa förankrade bjälkar skola vara genomgående
eller också förbindas å mellanmur medelst skarvjärn,
så att genomgående förankring erhålles. Där bjälkarna
ligga parallellt med murverket, anordnas ankarjärn,
som sträcker sig över t. ex. de tre närmaste bjälkarna,
samt förses med ankarslut i murverket. Ankarjärnen
utföras av plattjärn eller fyrkantjärn samt med
grovlek och utformning, som lämpar sig för varje särskilt
fall. Dylik förankring utföres även då bjälklaget
utgöres av betong med eller utan järnbalkar. G. B-r.
Förband användes för att stilla blödningar, för att
skydda sår mot infektion eller som tryckförband
t. ex. vid senlidanden. För övrigt användes i stor
utsträckning öppen sårläkning, när det gäller
husdjuren. N. L.
Förberedande avdelning till stambok, se Avelsmetoder.
Förberedelseperiod, se Ämnesomsättning.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
