Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förgiftning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förgiftning -
farenheten visar att antalet växtförgiftningar ökar
under mycket torra och varma somrar, då
betesvegetationen blir sparsam och djuren därför lättare äta
även giftiga växter. De komma även under dylika
somrar lättare ut i sumpmarker och kärr, där ofta
vissa giftiga växter påträffas som t. ex. sprängört
(Cicuta cirosa) och Ranunculus sceleratus. I detta
samband må framhållas, att den skiftande giftverkan
hos vissa växter till en del kan stå i samband med
växlande förekomst av svampvegetation på dessa. Så
t. ex. har, då nötkreatur dött efter förtärande av
jättegröe, man kunnat konstatera att denna varit angripen
av rostsvamp, vilken med ali sannolikhet varit skuld
till förgiftningsfallen. Som exempel på växter, vilka
kunna orsaka förgiftning må nämnas sprängört, odört,
vildpersilja, tidlösa, vallmo, vattensmörblomma,
stormhatt, åkerklätt, idegran, vissa arter av fräken m. fi.
Vanligen symtom vid dessa förgiftningar äro kolik,
trumsjuka, diarré i förening med symtom från
nervsystemet, som raserianfall, kramp och förlamning.
7) S. k. foderförgiftning (vanligast mögelförgiftning)
utgör ett samlingsbegrepp för de sjukdomstillstånd,
som kunna uppkomma när nötkreatur förtärt
förskämt, mögligt eller fruset foder, framför allt mögligt
stråfoder. De växter, som ingå i foderskörden kunna
antingen fore skörden under vegetationsstadiet ha
varit angripna av sjukdomar av mykotisk eller
bakteriell art eller också kunna växterna vara friska vid
skörden men under förvaringen undergå förändringar,
som göra dem hälsovådliga. Svampar och bakterier
leva som parasiter på den levande växten eller som
saprofyter på den döda växtmassan. Dessa svampar
kunna framkalla svåra sjukdomar genom sin
giftverkan. Hos nöt rör det sig ofta om mögligt stråfoder.
Baljväxter, som torkats kunna härvid vara mycket
farliga; unken lukt är här en varning. Ofta rör det
sig om foderkakor, eller sockersnitsel, som möglat.
Det kan också vara mögligt mjöl eller gröpe eller
frostskadade rotfrukter. Rutten potatis, skämd
bet-mossa och ruttet blötfoder framkallar också
diges-tionslidanden.
Dylik s. k. foderförgiftning uppträder ofta i stort
antal efter somrar med dåligt bärgningsväder, då
fodret lätt blir mögligt.
Det skadade fodret åstadkommer i första hand en
retning på löpmagens och event. tarmens slemhinna.
Samtidigt uppstår reflektoriskt en stagnation i
förmagarnas arbete. De viktigaste symtomen äro
upphörd foderlust, feber, utspänd våm, smärtreaktion
från löpmagsreaktionen. Avföringen är många gånger
av normal konsistens ibland t. o. m. fastare än
normalt, andra gånger uppträder diarré. I svåra fall
tillstöter svaghet i bakdelen, kon står och raglar och
blir slutligen liggande utan förmåga att resa sig. Här
- Förgiftning
nedan följer slutligen symtombilden vid några av de
vanligast förekommande förgiftningarna hos husdjuren.
Fosforförgiftning vanligast hos svin, hund och katt
genom förtärande av fosformos, som utlagts som
rått-gift. Symtom äro kräkningar, kolik, stor svaghet med
muskeldarrningar, gulfärgade slemhinnor.
Förgiftningens förlopp i regel akut, döden följer vanligen efter
2—5 dagar.
Kvicksilverförgiftning uppkommer särskilt lätt hos
idisslande djur, speciellt om sublimat användes som
sårmedel eller gråsalva för utrotande av ohyra. Vid
akut kvicksilverförgiftning iakttages ökad salivation,
sårnader i munnen och mörk, stinkande blodig diarré.
Senare kan följa muskeldarrningar, förlamning och
död. Vid kronisk kvicksilverförgiftning inställer sig
ibland klåda å tunnare hudpartier med hudutslag,
håravfall och förtjockning av huden saml hosta. Hos
svin har man på senaste åren vid flera tillfällen fått
kvicksilverförgiftning efter utfodring med spannmål,
som betats med kvicksilverpreparat. Grisarna visa
härvid växlande känslighet. De viktigaste symtomen
äro utbredda blödningar i huden, så att djuren kunna
se ut som om de voro överstänkta med bläck. Stundom
även näsblödning och blodfärgad avföring.
Blyförgiftning. Speciellt känsliga äro nötkreatur och
fjäderfä. Akut blyförgiftning yttrar sig med upphörd
foderlust och mjölkproduktion och krampsymtom.
Djuren få ofta ryckningar i ansiktsmuskulaturen och
tuggkramp samt. tugga fradga. Tungan blir ofta
förlamad, krampen breder ut sig över hela kroppen och
övergår ofta i raserianfall. Djuren störta ofta omkull
och dö under dylika anfall. I andra fall kan på
krampen följa förlamning. Kronisk blyförgiftning yttrar
sig med så småningom tilltagande avmagring och
allmän svaghet, återkommande kolikanfall jämte nervösa
symtom, hudklåda och eksem. IIos häst följer lätt
skada å den nerv, som innerverar struphuvudets
muskulatur varigenom sjukdomen pipande kvickdrag kan
uppstå.
Koksaltförgiftning. Vanligast hos svin, då efter
förtäring av salthaltig föda flera djur samtidigt insjukna.
Yttrar sig med stark törst, kräkning, kolik, diarré,
ökad urinavsöndring samt nervösa störningar med
krampanfall och svaghet. Död inträder i regel inom
1—2 dygn. Vid utfodring av nötkreatur under längre
tid kan en kronisk koksaltförgiftning utbildas, vilken
yttrar sig med symtom påminnande om dem vid
skravelsjuka.
Salpeterförgiftning (chilesalt, norgesalpeter). Denna
förgiftning är vanligast förekommande hos nöt, och
djuren erhålla i regel så stora doser att förloppet blir
akut. Symtomen äro salivation, trumsjuka, diarré,
allmän svaghet, förlamning och död. Om djuren
förtärt stora doser kan döden följa efter några minuter.
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
