Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försöksverksamhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försöksverksamhet
Förädling
handhaves dels av Hushållningssällskapen, dels av
från dessa mer eller mindre fristående försöksringar.
Denna verksamhet är statsunderstödd och sorterar
närmast under jordbruksförsöksanstalten vid
Lantbrukshögskolan. Denna anstalt har själv en del organ
för försöksverksamhet ute i landets olika delar.
Således finnes 7 st. statens försöksgårdar samt ett större
antal s. k. försöksstationer förlagda till
lantmanna-och lantbruksskolor. G. T—n.
Förtorvning, se Förmultning.
Förträngningsförmåga, se Basutbyte.
Förvaltare, se Förvaltningspersonal.
Förvaltningspersonal. Ju större gården är, desto större
blir behovet av F. En person, som självständigt
sköter egendomens drift och affärer åt annan person
eller bolag, kallas vanligen förvaltare. Om ägaren
eller högsta ledningen själv helt eller delvis sköter
egendomens affärer men anförtror den närmare skötseln
och kontrollen av driften åt annan person, brukar
denne kallas inspektor. Är gården ej alltför stor, kan
denne också få sköta bokföringen men ofta erfordras
härför en särskild bokhållare, som då också sköter
in-och utlämning till och från förråden och eventuellt
biträder inspektorn eller förvaltaren.
Den, som leder och kontrollerar det dagliga arbetet,
kallas i södra Sverige för ladufogde och i övriga delar
av landet rättare eller befallningsman. Rättaren kan
ibland själv deltaga i arbetet och kallas då arbetande
rättare. I hans ställe kan understundom finnas en
fördräng, som går i spetsen för arbetslaget.
Tillsynen över och ledningen av ladugården
anförtros på större gårdar åt en ladugårdsförman. Vid större
hästbestånd finnes en fodermarsk, som sköter hästarna.
N—g.
Förvittring eller vittring är minerals och bergarters
sönderdelning till finare delar, med eller utan
förändring i deras kemiska sammansättning. Man skiljer
mellan mekanisk eller fysikalisk F. och kemisk F.
I). Mekanisk eller fysikalisk F. omfattar de processer,
genom vilka mineral och bergarter sönderdelas i
större och mindre komponenter utan att genomgå
någon kemisk förändring. Den allmännaste formen
av fysikalisk F. är den, som förorsakas av förändringar
i temperaturen. Dylik F. är särskilt vanlig i torrt
och varmt klimat med stora temperaturskillnader
mellan dag och natt, t. ex. vittringen i ökentrakter.
I områden tillhörande de tempererade och kalla
klimatzonerna sker F. ofta därigenom, att vatten, som
trängt in i sprickor o. d., fryser till is, varvid en
söndersprängning av bergarten sker, s. k. frostvittring.
Andra orsaker till mekanisk F. äro isglaciärers nötning
mot underlaget, verkan av vågor och rinnande vatten,
sandstormars nötning m. m. Våra svenska jordarter
ha i allmänhet uppkommit genom mekanisk F. och
efterföljande transport med is eller vatten.
II). Kemisk F. Resultatet av denna blir förändringar
i kemiska sammansättningen. Vissa mineral
försvinna helt eller delvis, och material av sekundär
art bildas, som tydligt skilja sig från
ursprungsmineralet. Den kemiska F. försiggår i närvaro av vatten
och beror på den nedbrytande verkan, som vattnet
har på vissa mineral och som förstärkes av i vattnet
löst kolsyra och av vid organiska substansers
nedbrytning bildade humussyror samt ibland svavelsyra m. m.
Emedan den kemiska F. sker från ytan, är det tydligt,
att fysikalisk F. underlättar och påskyndar densamma.
Den kemiska F. utgöres enligt Van Hise
huvudsakligen av fem samverkande processer: 1) Oxidation,
särskilt vanlig beträffande järnhaltiga mineral.
Svavelhaltiga mineral oxideras ofta till svavelsyra. 2)
Vattenupptagning under bildning av hydrat. En stor mängd
silikat, oxider, karbonat etc. övergå på detta sätt
till kaolin, zeoliter, gibbsit, limonit m. m. 3)
Kanonisering d. v. s. en reaktion med den i markvattnet
rikligt förekommande kolsyran. 4) Upplösning genom
vatten och däri lösta syror och salter samt 5)
utfällning av upplöst material.
Det är naturligt, att inte endast stenar, berg o. d.
äro utsatta för vittring utan även och kanske i ännu
högre grad det redan finfördelade materialet i jorden.
Detta är en av faserna i jordmånsbildningen (se
Marklära). Enligt S. Mattsons teorier försiggår den kemiska
F. ofta så, att de bergartsfragment — komplex —, som
urlakas vid ett visst pH-värde, på grund av sur
hydrolys t. ex. vid podzoleringsprocessen eller basisk
hydrolys t. ex. vid lateritbildning och åtföljande
uttvättning, så småningom bli isoelektriska, i vilket
tillstånd de äro mest motståndskraftiga, s. k.
isoelekt-risk vittring. Såväl den kemiska som den fysikaliska F.
kunna påskyndas genom biologiska processer, t. ex.
bakteriers verksamhet, växtrötternas söndersprängande
och utlösande förmåga etc. Detta brukar även kallas
biologisk vittring. S. E—n.
Förvärmare kallas den apparat i mejerier, som
användes för uppvärmning av mjölk till viss, önskad
temperatur. Den är konstruerad efter samma grunder,
som pastöriseringsapparaten. Även
regenerativapparater (se Pastörisering) användas såsom F. E. C—g.
Förvärvade egenskaper, se Utvecklingslära.
Föryngringshuggning, se Skogsföryngring.
Förädlad lanlras, se Ras.
Förädlad svensk lantras, se Svinraser.
Förädling. 1. Större delen av jordbrukets
saluprodukter äro råvaror, som undergå F., innan de
konsumeras. Endast en mindre del äro färdiga
konsumtionsvaror, men även dessa undergå ej sällan
behandling av något slag, som står förädlingsverk-
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
