Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Humle
Hundavel
Odling av H. omtalas första gången år 768 i det
frankiska riket, men sannolikt är att vild H. redan
tidigare kommit i bruk. Till vårt land kom kännedomen
om den först på 1200-talet, men sedan började man
snart anse humleodling så viktig, att förordningar
därom gång’ på gång utfärdades, och ända till mitten
av förra århundradet gällde bestämmelsen i 1734 års
lag, att vid varje helt hemman skulle finnas en
humlegård om 200 stänger. För H. måste man nämligen sätta
upp liöga stänger, som den kan slingra omkring.
Viktigt är också, att jorden är kraftigt gödslad. Härtill
användes förr väl brunnen ladugårdsgödsel, numera
dock 1 de egentligen humleodlande länderna
övervägande konstgödsel. Hos oss förekommer H. ej sällsynt
i skogsbryn och snår, hälst på något fuktig mark i
landets södra och mellersta delar, delvis ursprungligt vild,
men säkerligen minst lika ofta förvildad från gammal
odling. Numera odlas den knappast i vårt land, ty
bryggerierna föredraga att inköpa större partier av
enhetlig vara framför att taga emot småposter från
olika odlare. Blandning av olika sorter och skörd från
olika håll är nämligen olämplig för bibehållande av
likartat öl. H. har också börjat bli föremål för
förädling, och ganska mycket arbete har wider senare år
nedlagts på tillvaratagande och renodling av olika
stammar. De länder, där odlingen mest bedrives, äro
numera Tyskland och England, där ju också
maltdryckerna spela sin största roll. Som prydnadsväxter
odlas Guldhumle, vilken har gula blad och Japansk
humle av vilken finns en vitbrokig form. H. G. S.
Humlelucern, se Lucern.
Humlor (si. Bombus) äro starkt ludna, klumpigt byggda
och brokigt färgade steklar, nära besläktade med bin.
De bygga i håligheter i marken, i murar o. s. v. enkla
ofta brunfärgade cellkakor. Liksom bien insamla
ar-betshumlorna honung och frömjöl till föda åt sin
avkomma. Härigenom komma ävenledes dessa insekter
att ha betydelse som förmedlare av blombefruktning.
Så t. ex. äro vissa klöversorter i hög grad beroende av
H. för sin fruktsättning. Endast fullbildade honor
övervintra och dessa grunda sedermera de nya
samhällena. A. T.
Humus, latinskt ord för jord. Enligt N. J. F:s
nomenklatur är H. kollektivbeteckning för de i en jord
förekommande organiska resterna av växter och djur.
Bland humusformerna urskiljas: förna*, torv*,
råhumus, mår, gyttjehumus, dy eller humusämnen samt
mull.
Råhumus definieras såsom »av svamphyfer,
mycelie-trådar eller högre växter (t. ex. bärris) filtartat
sammanvävt humuslager, som kan direkt skiljas från
mineraljorden.» Mår är »en lös och lucker humusform, som
består av mer eller mindre sönderdelade växtrester. Den
är en övergångsform mellan torv eller råhumus och
mull». Gyttjehumus är »den för gyttjiga jordarter
karakteristiska beståndsdelen, vilken egentligen utgöres av
en hel del olikartade växt- och djurrester».
Definitionen å dy eller humusämnen är »gulbrunt till mörkbrunt
färgade ämnen av obekant konstitution, som uppstå
vid den organiska substansens sönderdelning. — Dy
är löslig i utspädda alkalier, varvid en mörkbrun
lösning erhålles». — Humussyror: »sådana humusämnen,
som förmå avspalta vätejoner och som med starka
baser bilda salter under vattenbildning.» Mull är »starkt
förmultnad organisk substans i lucker strukturform,
där även antydan till cellstruktur saknas. — Mullen
är olöslig eller blott svagt löslig i utspädda alkalier.»
H. har en utomordentligt stor betydelse för
växtligheten av flera skäl. Dels frigöres vid dess
sönderdelning växtnäring, dels tjänar den som den förnämsta
näringskällan för större delen av det mikrobiologiska
livet i jorden och dels påverkar den
mineralpartiklarnas förvittring. H. har mycket god inverkan på
jordens fysikaliska och fysikalisk-kemiska tillstånd,
varför en god humushalt ur jordbrukssynpunkt är
önskvärd i ali mineraljord. Angående humusbildning, se
Förmultning. S. E-n.
Humuslialt, jords, se Jordanalys.
Humussvra, se Humus och Jordarter.
Humusämne, se Humus.
Hundavei. Dess uppgift är att göra hundarna mera
lämpade för de ändamål, vartill de kunna användas i
människans tjänst. Härvidlag bemödar man sig om
att låta de estetiska synpunkterna gå hand i hand med
de produktiva, d. v. s. man söker få fram djur, som
fylla högsta möjliga fordringar såväl i exteriört som i
funktionellt avseende. Ur avelssynpunkt spelar
sålunda ett vackert yttre en viktig roll hos såväl
sällskapshundar som jakthundar, hos vilka senare man
dessutom önskar få fram de allra bästa
bruksegenskaperna.
H:s praktiska tillämpning sker genom uppfödningen.
Denna omfattar dels anskaffning av lämpliga
avelsdjur, dels ock ett rationellt omhänderhavande av
av-komlingarna efter dessa.
Stamdjuren måste i främsta rummet vara fullt
friska såväl i psykiskt som i fysiskt avseende samt
dessutom bärare av de egenskaper, man önskar
erhålla hos avkomman.
Tiken löper (= är mottaglig för befruktning) tvenne
gånger om året i regel höst och vår. Löptiden varar
21 dagar, under vilken tiken kan vara mottaglig för
befruktning hela tiden, men i regel är hon det endast
under andra veckan. De dagar, under vilka parningen
bör äga rum, äro 9—12 dygnet efter löpningens början.
Mer än en parning är icke av behovet påkallad, men en
del uppfödare hysa den uppfattningen, att fostrens
antal blir större efter tvenne parningar. Dessa skola
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
