Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hundraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundraser
Hundraser
äro högt ansatta. Halsen skall vara lång och elegant
och föras väl rest i en vacker båge uppåt. Bröstet är
djupt och väl utvecklat, ryggen kraftig och något
sluttande bakåt. Benen äro torra med väl och vackert
framträdande muskelpartier och tassarna försedda
med välvda och tätt slutna tår. Hårlaget år kort
och färgen kan vara svart, brun, ljust gul med eller
utan vita fläckar. Svansen föres rakt bakåt och får
inte gärna vara längre än att svansspetsen når ner till
hasspetsen. Gordonsettern är f. n. icke så talrikt
representerad här i landet som för ett tiotal år tillbaka.
Den är av medelstorlek och till färgen svart med
vackra rostbruna tecken. Hårremmen är betydligt
längre än hos pointern, mjukt och vackert glänsande
och särskilt lång under buk och bröst, på bakre sidan
av extremiteterna samt å svansens undersida. Huvudet
skall vara försett med ett brett skallparti, ett väl
markerat stop, rak näsrygg samt lågt ansatta öron.
Halsen är vackert rest utan för mycket skinn
undertill. Bröstet är djupt och platt och ryggen muskulös
samt svagt sluttande bakåt. Svansen bäres helst rakt
bakåt och bakbenen skola vara väl vinklade.
Tassarna små och väl slutna. Den irländska settern är
något mindre än gordonsettern men i övrigt en
synnerligen elegant och behändig hund. Färgen är helt röd
och hårlaget av samma slag som hos den sistnämnda
rasen. Det bör icke vara lockigt men däremot ganska
långt på öronens övre delar. F. ö. påminner den i
ex-teriört avseende om gordonsettern. Vad den engelska
settern beträffar skiljer sig denna egentligen endast med
avseende på färgen och storleken från den irländska.
Den är sålunda vit med svarta eller gula tecken samt en
smula tyngre än sin rödfärgade släkting. Det är en i
övrigt mycket elegant hund med snabba, vackra
rörelser och en synnerligen god fågelhund. I närvarande
stund torde den vara den mest använda av samtliga
fågelhundsraser här i Sverige. På sistone ha meningarna
gått något isär i fråga om den storlek, hunden
lämpligen bör ha. Det vill synas, som om de flesta fackmän
hellre önska en något mindre och lättrörligare hund
än en något större och tyngre.
Bland jakthundarna bör även vår egen inhemska
hundras gråhunden eller den gråa norrländska spetsen
nämnas. Såsom namnet anger, är denna hund grå till
färgen, vidare något under medelstorlek och med
kvadratisk kroppsform. Hårlaget är synnerligen tätt och
håren något längre på halsen, under bröstet samt på
lårens baksidor och på svansen. Öronen äro uppstående
och ögonen mörka med ett lugnt, godmodigt uttryck.
Huvudet är brett baktill mellan öronen och avsmalnar
framåt nospartiet. Bröstkorgen är väl välvd och ryggen
kort och kraftig. Benen skola vara kraftiga med väl
utvecklad muskulatur och svansen bäras i båge över
ryggen. Gråhunden användes i stor utsträckning i
och för älgjakt. För grytjakten användes den
slät-och strävhåriga foxterriern samt taxen. Vad terrierna
beträffar äro dessa ganska små hundar med
kvadratisk kroppsform och ett synnerligen energiskt
temperament. F. n. är den strävhåriga mycket populär här i
landet, ja, kanske rent av den mest spridda hunden
bland alla. Tyvärr har likväl en missriktad avel till
den grad förstört densamma, att de flesta exemplaren
icke ens fylla måttligt ställda fordringar. Vad som
skiljer den släthåriga foxterriern från den strävhåriga är
huvudsakligen hårlaget samt i någon mån huvudets
form. Håret skall hos den förstnämnda vara rakt och
hårt samt tätt, hos den senare åter så strävt som
möjligt samt dels av naturen dels och med tillhjälp av
s. k. trimning särskilt långt på nosen och benen.
Huvudet är hos den släta varieteten kilformigt med brett
skallparti och smalare nosparti, hos den sträva åter
mera jämnbrett. Öronen äro små samt nervikta framåt
och få under inga omständigheter endast vara
vippande eller rakt uppstående. Kindknotorna få ej vara
framträdande. Ryggen är kort och kraftig likaså
extremiteterna, vilka senare ha en väl utvecklad och vackert
markerad muskulatur. Tassarna äro små och väl slutna.
Svansen skall vara kuperad och bäras rakt uppåt eller
möjligen med en liten lutning framåt eller bakåt.
Färgen är vit med svarta eller bruna tecken.
Taxen förekommer i tre olika varieteter nämligen
korthårig, långhårig samt strävhårig. Till exteriören
är ju taxen en mycket originell hund med sina korta
extremiteter och långa rygg. leke desto mindre är han
synnerligen lättrörlig och en farlig motståndare till
det vilda, som har sitt tillhåll i gryt. Huvudet är långt
med långa, högt ansatta öron, mörka livliga ögon med
föga markerat stop samt tunna läppar. Halsen skall
vara ganska lång och väl rest samt muskulös.
Frambenen äro mycket kraftiga med väl utvecklad,
muskulatur, armbågarna skola ligga tätt intill bröstkorgen och
tassarna få egentligen icke vara utåtriktade utan skola
vara ställda rakt fram. Felaktigheter i detta avseende
förekomma emellertid ganska ofta. Ryggen är lång
och bröstet mycket djupt. Bakbenens muskler skola
vara väl utvecklade och sträcka sig så långt ned på
benet som möjligt. Svansen är böjd i en svag båge
nedåt och är lagom högt ansatt. Färgen är svart med
bruna tecken, röd, spräcklig samt vit. En särskild
varietet av den vanliga taxen är dvärgtaxen.
Till skydds- och vakthundarna räknas i främsta
rummet de gamla gårdvararna S:t Bernhardshunden och
Newfoundlandshunden samt dessutom de moderna
skyddshundsraserna schäfer, rottweiler,
dobermannpin-scher och boxer, De bägge förstnämnda raserna äro
betydligt mycket större än de sistnämnda och användas
numera så gott som uteslutande på landet, där de utan
tvivel också bäst höra hemma. Det ligger något för-
25—905197
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
