Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hår ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hår
Hägnadsvirke
cell, som är fylld med en vätska, vilken, om den
kommer in i huden hos en människa eller ett djur,
framkallar sveda och kläda, i vissa fall rent olidlig och
förenad med feber. Den stora cellen brukar också vara
utdragen i en stickande spets, ofta med en anordning,
som gör, att den lätt avbrytes vid inträngandet i huden.
Dylika brännhår finna vi bl. a. hos nässlorna och en
del av deras samsläktingar. De skydda mot angrepp
av större växtätande djur, men icke mot smärre, t. ex.
insektslarver. Se även Rothår. H. G. S.
— 2. Djur. H. äro överhudsbildningar, som sitta i
nedsänkningar i läderhuden, de s. k. hårsäckarna. I
dessas botten finnes en upphöjning, hårpapillen, som
omslutes av hårrotens nedre, utvidgade del (hårlöken).
Håret är ytterst omgivet av en tunn hinna, kutikulan.
Innanför denna kommer barksubstansen
(cortex),bestående av långsträckta förhornade epitelceller och i
hårets mitt finnes märgsubstansen (medulla), som
emellertid ofta saknas, särskilt i fårens ull*. Man urskiljer
olika slag av H. Täckhåren, som äro tämligen mjuka
och raka, bilda den vanliga hårbetäckningen och
bestämma oftast djurets färg. Ragg (ex. hos geten) består
av långa, raka, grova H. Stickelhår äro korta, raka,
styva H., insprängda bland de längre täckhåren.
Ullhären ha i allmänhet liten diameter och äro mer eller
mindre krusiga. Borst (ex. hos svin) äro mycket styva
och raka. Tagel kallas de långa och styva H. i hästens
man och svans och känselhår de långa och styva H.,
som finnas kring ögon, näsöppningar och på läpparna,
cilier de korta, styva H. på ögonlocken.
H. — med undantag för man, svans och pannlugg,
cilier och känselhår — växlas vår och höst. På våren
bortfaller huvudmassan av de finare bottenhåren och
en del grövre hår. På hösten är hårväxlingen
övervägande skenbar, i det att de gamla håren bliva längre
och ofta antaga annan färg, men dessutom utväxa då
en del nybildade bottenhår. Hårväxlingen tillgår så,
att hårrotens nedersta del, »hårlöken», förhornas och
frigöres från den något skrumpnande hårpapillen,
varefter det sålunda lossade håret utskjutes av det från
hårpapillen nybildade håret. I. J—n.
Hårda eller liårdskaliga frön, vilka framför allt
förekomma hos baljväxter, äro sådana, som sakna
förmåga att under den fastställda groningstiden upptaga
för groningens påbörjande erforderligt vatten. Dylika
frön kunna under åratal ligga på en fuktig
gronings-bädd utan att gro, men, då en del av desamma gro i
jord under de närmaste månaderna efter sådden
liksom också påföljande vår, kunna de dock tillmätas ett
visst värde; av desamma medräknas i grobarheten vid
statsplombering samtliga hos blålucern, hälften hos
rödklöver och luddvicker samt tredjedelen hos övriga.
H. W—e.
Hårdmjölkad, se Mjölkning.
Hårdmunthet, se Körning.
Hårdsot, se Sotsvampar.
Hårdsvingel, se Svingel.
Hårdvall, se Äng.
Hårdved, se Kornell.
Hårdvete, se Vete.
Hårginst, se Ginst,
Hårlösa kalvar, se Letala anlag.
Hårrem, se Exteriörbedömning.
Häek benämnes en tät, enradig plantering av träd eller
buskar, som tuktas så, att den blir tät ända från marken.
H. planteras som lä för vindar i kusttrakter, som skydd
i stället för staket eller som prydnad i trädgårdar eller
parker. H. tager större plats än staket, kunna i vissa
fall suga ut jorden, men lämna, som de äro rätt
planterade och skötta, ett effektivt skydd. De flesta
trädartade växter lämpar sig för någon form av H.
Lämpligast för högväxande H. är Oxel, som är snabbväxande
och oöm och ej suger ut jorden. Ingen annan
häckväxt kan klippas så smal som denna. Sibiriskt
ärtträd kan ej rekommenderas annat än för Norrland, då
det är otroligt härdigt. Den suger dock i hög grad ut
jorden. Poppel växer snabbt, men blir ofta ful, enär
ett och annat ex. dör utan synbar anledning. Den
är även svår att hålla grön till marken. Hagtorn är ett
ypperligt ehuru ej snabbväxande material. Av
barrträd användes oftast vanlig gran, varvid topparna ej få
klippas, förrän H. nått sin slutliga höjd. Vid plantering
beräknas i allmänhet 4—5 st. plantor pr löpmeter.
De första åren skäres H. in hårt, så att den blir jämn.
Klippning bör ske två gånger per år, vinter och
sommar. S. G-n.
Häckspiraea, se Spiraea.
Häekvieker, se Vicker.
Häckväxt, se Häck.
Häftrot, se Rot.
Hägg (Prunus Padus), en stor buske eller mindre träd
av fam. Rosaceae, är utbredd genom hela landet upp
i trädgränsen. Bladen äro elliptiska, sågade i kanten,
blommorna sitta i långa hängande klasar och äro vita
rätt starkt doftande, frukten svart med skrovlig sten.
H. planteras ällmänt i trädgårdar, liksom också en
närstående amerikansk art. Av vår vanliga H. finnes
upp mot fjällen en var. borealis med mera upprätt
blomklase. Någon egentlig ekonomisk betydelse har H,
icke, ehuru virket har en viss användbarhet.
H. G. S.
Häggbladlus, se Bladlöss.
Häggrost, se Rostsvampar.
Hägnad, stängsel*. Användes även ibland i norra
Sverige för att beteckna ett inhägnat område.
J. B. &. B. W.
Hägnadsskyldighet, se Stängselskyldighet.
Hägnadsvirke, se Gärdsel.
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
