Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönssjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hönssjukdomar –
och orsaka massdöd bland kycklingarna. —
Sjukdomen bekämpas genom hygieniska åtgärder. Sjuka
djur isoleras omedelbart. För att kycklingarna icke
skola nedsmittas av uttömningar från infekterade djur,
böra de uppfödas i burar med golv av ståltrådsnät.
Detta bör sitta 10—15 cm över en botten, där
spolningen faller. Avföringen avlägsnas dagligen och
oskadliggöres. Nykläckta kycklingar böra placeras i rum,
där sjukdomen icke tidigare uppträtt. De senaste åren
har man både i förebyggande och botande syfte sökt
behandla med jodlösning i mjölk, vilken behandling
synes ha gjort viss nytta.
Strupmasksjuka (tidigare kallad gapmasksjuka) är en
hos kycklingar, fasaner och ankungar uppträdande
sjukdom, vilken orsakas av den s. k. strupmasken.
Denna, som är rödaktig till färgen till följd av upptaget
blod, sätter sig fast i luftstrupens slemhinna. Honan
blir 1—2 cm lång och hanen, som är betydligt mindre,
sitter i regel fast på honan (parning), varigenom masken
förefaller vara gaffelformigt kluven. De angripna
hönsen spärra ofta upp gapet, hosta och nysa. Därjämte
följer andningsbesvär och avmagring och i svårare fall
död genom kvävning. Behandlingen består av
hygieniska åtgärder.
Vitblodsjuka (leukos) är en sjukdom i blodet och de
blodbildande organen, varvid uppstår en abnorm
nybildning av blodets celler. Beroende på arten av de
celler, vilkas antal ökas vid vitblodsjuka, skiljer man
på trenne typer av sjukdomen, som är en mycket
vanlig H. Orsakerna äro ännu ej fullt klarlagda,
men en form av sjukdomen eller den vanligaste,
(den s. k. lymfatiska) anses vara ärftligt betingad,
under det att de båda övriga formerna möjligen
orsakas av infektion. Symtomen vid vitblodsjuka äro
mycket växlande. Ibland äro de så ringgradiga, att
de knappast iakttagas, i andra fall kan en tydlig
blodbrist jämte uppdrivning av buken påvisas.
Obduktion visar i utpräglade sjukdomsfall en förstorad
lever, försedd med ljusa härdar. Ofta förekommer
liknande förstoring av mjälten och njurarna. Säker
diagnos kan i regel ej sättas under livet. Hönsstammar,
hos vilka sjukdomen ofta uppträder, böra ej användas
till avel.
Gikt är en hos höns förekommande
ämnesomsättningsrubbning, vilken uppstår vid stegrad
urinsyrebildning eller då njurarna sakna förmåga att på ett
normalt sätt avskilja urinsyra. Sjukdomen angriper
ofta flera djur i samma besättning och synes kunna
orsakas av allt för stark fodring med proteinrikt foder
eller uppkomma, om unghönsen på hösten utsättas
för alltför stark avkylning. Sjukdomen uppträder
nämligen framför allt hos unghöns, som på höstarna få
ströva på stubbåkrarna. Djuren visa sig då under några
dagar slöa, kammen blir blå, de få diarré, magra av
- Hönssjukdomar
och dö. Vid obduktion påvisas på hjärta, njurar, lever
och bukhinna vita avlagringar av urinsyrekristaller.
I förebyggande syfte minskas proteinhalten i fodret
och i stället gives mycket grönfoder. Vid kall väderlek
hållas hönsen inomhus. Dricksvattnet tillsättes med
natriumbikarbonat (5—10 gr per lit. vatten).
Hönssnuva är en smittsam affektion till främre delen
av respirationsapparaten, vilken uppträder hos höns
och kalkoner. Hönsen visa slöhet och stark snuva
med flytning och tilltäppning av näsgångarna, så att
de måste andas med öppen näbb. Ofta tillkommer en
ansvällning av ögonlocken, och ostiga beläggningar
bildas innanför ögonlocken. Förloppet är i regel
lindrigt. Behandling består i närande utfordring och god
hygien.
Äggledarinflammation är en hos höns vanlig
sjukdom, vilken kan orsakas av bakterier eller parasiter.
Som bidragande orsaksmoment tillkommer förkylning.
En höna med äggledarinflammation avger i regel
smittämne med flytning från äggledaren. Därigenom
kan värprede och foder infekteras, och sjukdomen kan
på så vis överföras till friska djur. Sjuka höns visa i
regel nedsatt foderlust, magra så småningom av,
varjämte ofta förekommer en slemmig, varig flytning
från kloaken. Ibland är dessutom buken uppdriven.
Äggläggningsförmågan avtar, då och då komma
skallösa eller missformade ägg, och slutligen blir djuret
ofruktsamt. Sjukdomen slutar i de flesta fall med
döden. Förutom sjukliga förändringar i äggledarna
finner man vid obduktion i regel, att sjukdomen även
gripit över på bukhinnan. Behandling består däri, att
sjuka höns eller sådana, som misstänkas lida av
sjukdomen, dödas. Då även tuppen synes kunna
överföra sjukdomen från höna till höna vid parningen, bör
den för en tid avlägsnas från hönsflocken. Hönshuset
och särskilt värpredena underkastas noggrann
desinfektion.
Ohyra. De vanligaste hudparasiterna hos höns äro
den blodsugande s. k. fågellusen (Dermanyssus avium)
och flera olika arter s. k. fjäderätare eller fjäderlöss,
d. v. s. löss, som livnära sig på mjäll och fjäder. Den
förstnämnda angriper hönsen huvudsakligen om
nätterna, under det att den om dagarna uppehåller sig i
värpredena, på sittpinnarna eller på skyddade ställen i
närheten av dessa. Fjäderlössen uppehålla sig hela sitt
liv på hönsen och anträffas företrädesvis på bakdelen
speciellt kring stjärtroten. Särskilt den blodsugande
fågellusen kan irritera hönsen och störa deras nattro
och därigenom medföra avmagring. Kycklingar, som
angripas av fågellusen, kunna t. o. m. dö. Fågellusen
kan även angripa hästar och hos dessa orsaka svår
klåda och eksem. Fågellusen bekämpas bäst genom
grundlig och ofta upprepad rengöring och desinfektion
av hönshuset, varvid man särskilt bör tänka på sitt-
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
