Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordgubbar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordgubbar
Jordmàner
enda jordgubbssäng, måste revorna skäras bort så
snart ske kan. I storodlingar tar man körredskap med
tallrikskniv till hjälp, i den mindre är en vanlig kniv
tillfyllest. Längre tid än tre år bör en jordgubbsodling
ej bibehållas, då bären sedan bli för små. Se i övrigt
Köksväxtodling och beträffande förpackning, se Bär.
S. G—n.
Jordloppor kallas ett flertal små skalbaggarter, alla
mätande 2—3 mm i längd, ovala, rätt starkt kullriga
och försedda med kraftiga bakben, med vilkas hjälp de
kunna företaga blixtsnabba och långa hopp. Som
fullbildade äro de alla bladätare, men gnaga vanligen
blott smågropar på bladens översida. Den allmännaste
arten är vågrandiga J. (Phyllotreta undulata
KUTSCH.). Denna är svartblå med ett gult band på
vardera täckvingen. I framändan är bandet avrundat,
utåt i mitten något inbuktat och i båda ändarna något
krökt. Vanlig är också den snarlika randiga J. (Ph.
nemorum L.), som har nyssnämnda bands båda
sidokonturer parallella. Båda dessa J. leva på korsblomstriga
växter. Larverna av den vågrandiga arten torde leva
på eller i sådana växters rötter, medan den randiga
J:s leva inuti bladen på vildsenap m. fi. närbesläktade
vilda växtarter. I bladen uppkomma blåsformiga
minor, täckta av de oskadda glasklara hudlagren, genom
vilka larverna lätt skönjas, då bladen hållas mot ljuset.
J. göra största skadan under torrperioder på våren,
innan de späda rov- eller kålplantorna nått tillräcklig
motståndskraft. Skadegörelsen blir då ofta så svår,
att omsådd blir nödvändig. Förebyggande åtgärder är
att så tidigt och rikligt samt att genom vattning eller
övergödsling befordra en snabb tillväxt. Under
pågående härjning torde gallring undvikas. Genom att
bepudra de späda plantorna med stoftfina ämnen, då
daggen ligger på, kan man också förhindra svår
skadegörelse. För ändamålet tjänliga äro arsenikhaltiga
pulver, men även så enkla medel som aska eller vägdamm
kan bereda plantorna tillräckligt skydd. Larven av
kornjordloppan (Ph. vittula BEDT.), som är
mindre än de båda förutnämnda, 1,5—1,8 mm, men
liksom dessa försedda med ett gult längsband på
vardera täckvingen, lever inuti den späda strådelen, på
unga kornplantor, varigenom hjärtskottet förstöres.
Betj ordloppan (Chaetocnema concinna MABSH.)
är ovan helsvart men har skenben och fötter rödbruna.
Förekommer stundom talrikt på betplantornas blad
och hjärtskott. Larverna leva inuti betbladen. A. T.
Jordmask, se Jordflyn och Knäppare.
Jordmàner. J. kallas det översta skiktet av jordskorpan
så långt ned, som denna rönt tydlig inverkan av
vegetation, vittring och andra s. k. jordmånsbildande
processer, vilka i sin tur till största delen äro betingade
av klimatet. När markens mineral komma i beröring
med vatten och luft, undergå de en långsamt skeende
kemisk förvittring, d. v. s. de omvandlas delvis och
bilda nya föreningar, av vilka några vanligen äro
kolloidala och mera svårlösliga, andra mera
lättlösliga än ursprungsmineralet. Ur sammansatta mineral
uppstå på detta sätt dels svårlösliga föreningar av
kiselsyra, aluminium och järn m. m., dels en mindre
mängd karbonat, klorider, sulfat och fosfat av natrium,
kalium, magnesium och kalcium och andra relativt
lättlösliga salter. Den del av nederbördsvattnet, som
sjunker genom marken ned mot grundvattnet, upplöser
och tar med sig dessa salter från de övre markskikten,
vilka härigenom bli utlakade. De lösta salterna föras
bort av grundvattnet och vidare med floderna mot
havet. Under denna transport tillbakahålles och
tillvaratages en del av salterna — särskilt fosfat av
kalcium och kalium —• dels genom joninbyte (se
Basutbyte) dels av markvegetation och vattenväxter.
Detta är huvudorsaken till anrikningen av
natriumklorid (= koksalt) i havsvattnet.
Den förna, d. v. s. de döda växtrester, som
vegetationen kvarlämnar i och på marken, förmultnar så
småningom. Härvid bildas olika slag av mull- eller
humusämnen samt organiska syror. Då syrorna
upptagas av det genom marken nedsipprande vattnet,
blir detta surt. Härigenom ökas dess lösande verkan
på jordens mineral, så att ej endast lättlösliga salter
utlakas, utan även järn och aluminium går i lösning,
medan däremot kiselsyran mestadels stannar kvar.
Då mineralens olika färger till största delen bero på
järnhalten, kommer en på detta sätt utlakad
mineraljord att bliva blekt och antaga en grå eller askvit
färg, som man ofta kan iakttaga under ljung eller
mossa i våra skogar. Sådan blekjord är utmärkande
för den jordmånstyp, som kallas podsol efter det ryska
ordet för aska. Podsol är den vanligaste jordmånen i
Sverige. Den utbildas under olika växtsamhällen, där
förnan sönderdelas långsamt och bildar ett filtartat
sammanväxt täcke av sur råhumus. Ett stycke
därunder följer blekjorden, som vanligen visar skarp
gräns både uppåt och nedåt. Under blekjorden följer
ett rostbrunt eller brunsvart skikt, som uppkommit
därigenom att de ur ovanliggande lager utlösta järn-,
aluminium- och humusföreningarna åter delvis utfällts
och anrikats i detta skikt, som kallas rostjorden.
Stundom är utfällningen så stark, att jorden här
sammankittas till s. k. skenhälla eller ortsten, som på sina
håll kan bilda ett sammanhängande stenhårt lager,
vilket är nästan ogenomsläppligt för vatten och
därigenom avsevärt försvårar jord- och skogsbruk på
sådana marker. Mot djupet avtager färgen alltmer och
rostjorden övergår så småningom utan skarp gräns i
det oförändrade underlaget. De olika skikten eller de
s. k. horisonterna i en markprofil ha mycket varierande
mäktighet. På torra marker äro skikten blott någon
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
