Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalksalpeter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalksalpeter
Kalksåpa
och Eydes metod en K. innehållande 13 % N, vilken
salufördes under namn av Norgesalpeter. (Se vidare
Kvävegödselmedel). G. T-n.
Kalkskyende oeli kalkälskande växter. Sedan gammalt
känner man till att kalken utövar ett stort inflytande
på den naturliga vegetationens fördelning, på
kulturväxternas trivsel och på vissa ogräsarters frekvens.
Under senare decennier har kalkens verkan på växterna
framför allt satts i samband med markreaktionen, d. v. s.
jordens vätejonkoncentration, pH. Kalkrika jordar äro
i regel nämligen svagt sura, neutrala eller svagt
alkaliska, kalkfattiga jordar mer eller mindre starkt
sura. Vissa kulturväxter, t. ex. betor och lucern, kunna
betecknas som utpräglat kalkälskande, andra, t. ex.
bovete och lupin, som utpräglat kalkskyende, medan
de allra flesta trivas bäst på svagt sur — svagt
alkalisk reaktion. Bland dessa sistnämnda finnas
emellertid flera, som väl föredraga även ganska sur
jord, t. ex. havre, råg och potatis utan att dock kunna
betecknas som kalkskyende. Bland ogräsen finnas
flera arter, som tydligt föredraga jordar med låg
kalkhalt och sur reaktion, t. ex. rödsyra (Rumex
aeetosella) och åkerviol (Viola Iricolor), andra som
föredraga kalkrik jord, t. ex. hästhov (Tussilago farfara)
och humlelucern (Medicago lupulina). Ogräsflorans
sammansättning har därför använts för bedömning av
jordens kalktillstånd. Markreaktionens inflytande på
växterna synes — inom de gränser, där huvudparten
av våra kulturj ordar befinna sig ■—- vara indirekt,
d. v. s. genom dess inverkan på näringsämnenas,
främst fosforsyrans, löslighet; men denna beror även
av andra egenskaper hos jorden och några generellt
giltiga pH-värden kunna därför ej angivas.
Kalkfientligheten hos lupinen har varit föremål för mycket
ingående undersökningar; enligt somliga forskare beror
den på att överskott av kalk i växten fäller ut
äggviteämnena kring klorofyllkornen och sålunda förorsakar
kloros, enligt andra på att kalken hindrar upptagandet
av järn och därigenom även bildningen av klorofyll.
H. O—d.
Kalksten kallas de bergarter*, som till övervägande del
bestå av kalciumkarbonat (kolsyrad kalk). I regel är
K. helt uppbyggd av mineralet kalkspat (kalcit). Likväl
finns det många olika sorters K. med växlande utseende,
beroende dels på färgande inblandningar av andra
ämnen, dels framför allt på kristallstorleken och
strukturen. Marmor eller kornig K. kallas den K.,
som består av relativt stora, väl hopkittade kristaller
och som genom slipning och polering får en vackert
glänsande yta. Både vit och färgad marmor finnes
på ett flertal ställen i vårt land, särskilt i Svealand.
Långt rikligare förekommer dock den vanliga eller
täta K., som ofta är rik på förstenade djur (ortoceratiter
och andra fossil); till färgen är den vanligen grå eller
brunröd. Sådan K. påträffas i stora mängder i
Götaland, framför allt på Gotland.
På havsbottnen avsätter sig flerstädes siam av
kolsyrad kalk från skalen aV de otaliga organismer, som
leva i haven. Denna bottenfällning har pågått i
milliontals år och på sina håll ha mäktiga kalkbäddar uppstått.
Ofta hårdnar detta siam så småningom till K. Genom
landhöjningar ha vidsträckta kalkavlagringar lyfts upp
över havets yta och bilda nu fast land och stundom
t. o. m. höga berg.
Även i vissa insjöar avsättes kalkslam, som kallas
bleke. Ibland utfälles kolsyrad kalk på vattenväxter
och hela massan hårdnar till en porös kalktuff. Där
kalkrikt grundvatten sipprar fram avskiljes stundom
en del kalciumkarbonat i form av egendomliga
droppstensbildningar.
Marmor och tät K. användes i stor utsträckning för
byggnadsändamål samt i den kemiska industrien.
Stora mängder K. brytas årligen till jordbrukskalk.
Härvid plägar den först brännas till kalciumoxid.
Krita kallas sådan K., som är lös, starkt avfärgande
och vanligen vit. Den innehåller ofta flinta (se Kvarts)
och förekommer rikligt i Skåne. Den användes förr som
skrivkrita, men numera användes vanligen gips för
detta ändamål. Slammad krita, som befriats från
grövre föroreningar, användes som mineralfoder och
för neutralisering av syrorna i vissa ensilage.
Närbesläktad med K. är dolomit, som till största
delen består av ett mineral med samma namn, vilket
utgöres av magnesium-kalciumkarbonat. Dolomiten,
som likaledes förekommer både tät och kornig
(dolomit-marmor), är något hårdare än vanlig K. P. E.
Kalkstensmjöl, se Kalkning och Mineralfoder.
Kalkstrykning, se Målning.
Kalksåpa (kalktvål) bildas såsom en i vatten olöslig
utfällning, om tvål eller såpa behandlas med
kalkhaltigt (»hårt») vatten. Den utgöres av kalksalterna
av de i tvättmedlet ingående fettsyrorna, vilka genom
bildningen av K. undandragas lösningen och därmed
gå förlorade. Genom kalkens utfällning på denna väg
blir vattnet emellertid mjukt, varför ytterligare
upplösning av tvål eller såpa, sedan ali kalken utfällts,
ger upphov till tvål- resp. såplösning av renande
egenskaper. Den utfällda K. är emellertid ofta till
skada ej blott på grund av förlusterna av tvättmedel
utan även därigenom, att den vid tvätt kan vara svår
att bortskölja, varigenom ett mindre tillfredsställande
resultat uppstår.
Med beteckningen K. avsåg man förr även en
beredning av bränd kalk och soda (1 del kalk och 5 delar
kristallsoda eller 2 delar kalcinerad soda), som utrördes
med vatten och därvid genom kemisk omsättning gav
upphov till en frätande uppslamning av
kalciumkarbonat i en lösning av natronlut (kaustik soda eller s. k.
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
