Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokpunkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kokpunkt
Kol
kes, som ovan framhållits, kokpunkten (vid 700 mm
är den t. ex. 97,7 C.), på vilket förhållande
termometerns användning som hypsometer (höjdmätare)
grundar sig. Omvänt, om trycket är större än en
atmosfär, ligger kokpunkten vid högre temperatur
än 100°. Man använder sig härav vid konservering
och sterilisering. En kortvarig upphettning under
tryck t. ex. till 120° dödar bakterier och sporer mera
säkert än upphettning endast till 100°. G. Dbg.
Kokpunkt sfiir liö | ii in(|, se Värme.
Koks, se Bränsle.
Koksalt, »salt», natriumklorid, klornatrium, NaCl,
förekommer ytterst allmänt i naturen, framförallt i
havsvatten och därav bildade saltavlagringar
(berg-salt, stensalt), där K. utgör största delen av salterna.
I varma länder framställes K. ur havsvattnet genom
indunstning i grunda dammar (saliner), ur bergsalt
genom utlösning med vatten och indunstning i stora
pannor; det kan även koncentreras genom utfrysning
av havsvatten. Råsaltet innehåller en hel del
föroreningar, framförallt magnesiumklorid (vilket bl. a.
gör, att saltet lätt tar upp vatten ur luften och
klumpar sig) och måste därför för användning till
livsmedel renas. K. förekommer i handeln dels som
stensalt eller bergsalt i form av block, klumpar eller pulver,
eller som havssalt i form av kristaller. K. ingår som
normal beståndsdel i djurorganismen och är därför
oundgängligt; utöver fodrets normala halt tillföres
ofta K. som hösalt och saltstenar. I koncentrerad
lösning har K. antiseptisk verkan och användes
därför för konservering av födoämnen. I den kemiska
industrien utgör K. en mycket viktig råvara för
framställning av natrium- och klorföreningar. — Blandat
med c:a tre delar snö eller krossad is ger K. en
köldblandning med en temperatur av c:a —20°. 35
delar K. löses vid rumstemperatur i 100 delar vatten;
lösligheten är till skillnad från de flesta andra salter
föga beroende av temperaturen. En lösning med 9
gr koksalt pr liter kallas »fysiologisk koksaltlösning» —
den har samma osmotiska tryck som blodet och kan
därför direkt insprutas i detta, t. ex. vid stark blodförlust.
Vid upphettning sönderfalla kristaller av K. med ett
knastrande ljud på grund av att inneslutet vatten
förgasas. H. E-r.
Koksaltförj|iJtning förekommer i akut form framför
allt hos svin efter utfodring med större mängder
salt-haltigt köksavfall, salt kött eller sillake. Sjukdomen
yttrar sig med nedsatt foderlust och höggradig törst.
Senare uppträder diarré och koliksymtom och slutligen
följer kramp och förlamning. Behandlingen består i
att ge stora mängder slemmiga medel och understödja
hjärtat. En kronisk form av K. kan uppträda hos
nötkreatur, särskilt om de dagliga koksaltdoserna
överskrida 50 g. I vissa trakter av landet kan man på-
träffa besättningar, där djuren erhålla ända upp till
200 g koksalt per dag. Djuren bli då så småningom
sjuka, få minskad foderlust och magra av och råka
ofta i ett inanitionstillstånd, som i hög grad påminner
om skravelsjuka. Behandlingen består i att för en tid
helt utesluta koksalttillskott. N. L.
Kokärt, se Ärt.
Kol är det för hela den levande naturen och därför
för den vegetabiliska och animala produktionen centrala
grundämnet. De organiska ämnenas kemi är i stort sett
kolföreningarnas kemi.
Växterna äro hänvisade till att upptaga K. i form
av luftens kolsyra, av vilken de bilda organiska
föreningar, såsom kolhydrater, fetter och äggviteämnen
m. m. Luftens kolsyrehalt utgör i genomsnitt omkring
0,03 %.
Stora kvantiteter K. förekomma emellertid på
jordytan på annat sätt. Sålunda ingår K. i den fasta
jordskorpan dels som fritt K. — diamant, grafit och amorft
K., såsom stenkol, brunkol och torv — dels som
karbo-nater (kolsyrade salter), av vilka kalcium- och
magnesiumsalter äro bergartsbildande och därför de
viktigaste. Krita, kalksten, kalkspat och marmor utgöras
sålunda av kalciumkarbonat, magnesit av
magnesiumkarbonat, medan dolomit är ett dubbelkarbonat av
dessa båda metaller. Avsevärda kvantiteter K.
förekomma även bundna inom biosfären, d. v. s. i form av
organiska föreningar i växtvärld och djurvärld.
Utom i luften förekommer en stor mängd kolsyra
upplöst i världshavet. Denna kolsyra befinner sig i ett
jämviktstillstånd med lufthavets, så att vid
förbrukning av större kvantiteter kolsyra ur luften en viss
mängd kolsyra frigöres ur havet, varigenom luftens
kolsyrehalt kan bibehålla sig i det närmaste oförändrad.
Med K:s kretslopp avser man de
tillståndsförändringar, för vilka K. är utsatt vid dess upptagande av
den organiska naturen och vid dess återförande till
luften, såsom kolsyra. Vid kolsyrans assimilation av
växterna överföres den genom en s. k.
reduktions-process, vari vatten deltager, i första hand i
kolhydrater, exempelvis på följande sätt:
6 C02 + 5 HaO = C6H10O5 + 6 0„.
Kolsyra Vatten Stärkelse Syrgas
Av denna s. k. kemiska ekvation framgår, att stärkelse
bildas ur enbart kolsyra och vatten under frigörande
av den kvantitet syrgas i fri form, som före
assimilationen var bunden vid K. såsom kolsyra. Denna process
förmedlas av växternas klorofyll under de i de gröna
växtdelarna rådande förhållandena och underhålles,
då den är energikrävande eller som man säger
endotermisk, av solljusets verksamma strålar. Som motsats
till assimilationen fungerar inom naturens
hushållning växternas och djurens förbränning och
förmultning, som förbruka exakt den mängd syre, som avges
.507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
