Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvävebildning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvävebindning -
bindande smörsyrebakterie, som benämnes Clostridium
pasteurianum och även Bacillus amylobacter. Denna
organism är strängt anaerob, alltså luftskyende,
men kan likväl även utvecklas i de översta
jordlagren, vilket är beroende på att den lever
tillsammans med kraftiga aerober, som ha en intensiv
syreförbrukning. Bacillus amylobacter utvecklas redan vid
ett pH-värde av omkring 5. Betingelserna äro därför
mycket goda för dess utveckling i de mest skilda
jordar. Dess kvävebindningsförmåga har emellertid i
kulturer icke visat sig vara särskilt stor. Den
uppgår nämligen till 3—7 mg kväve per g för jäst socker.
En annan fritt levande och kväveassimilerande men
aerob jordbakterie isolerades av Beijerinck år 1901
och benämndes Azotobacter chroococcum. Den utvecklas
emellertid icke i starkt sura jordar utan först vid
pH 6 och däröver. Som den dessutom är strängt aerob
eller luftälskande, har den givetvis icke så vitt
utbredningsområde som föregående. Den lever ofta i
gemenskap med cellulosasönderdelande
mikroorganismer och kan tillgodogöra sig cellulosans
nedbrytningsprodukter för sitt energibehov. Dess
kvävebindningsförmåga är avgjort större än de anaeroba
smörsyrebakteriernas eller 10 à 12 mg kväve per g
förjäst socker. Beräknat på den årliga tillförseln av
sockerbildande ämnen till jorden torde emellertid
icke den assimilerade kvävemängden för dessa
bakterier uppgå till mer än mellan 5 och 50 kg per har
och år.
Även vissa andra växter, såsom t. ex. al, som också
ha rotknölar, vilka innehålla kväveassimilerande
mikroorganismer, kunna erhålla sitt kvävebehov från
atmosfären på ett liknande sätt som baljväxterna.
Hos en del andra trädslag (såväl barr- som lövträd)
upptages kvävet i sura humusjordar med tillhjälp
av svampmycel (mykorrhiza). Därvid är det
emellertid icke fråga om assimilation av luftkvävet utan
om tillgodogörande av humuskvävet. G. Bj.
Kvävefria extraktivämnen, se Foderanalys.
Kvävegödselmedel. Ehuru den atmosfäriska luften
till c:a 4/5 består av fritt kväve, kunna dock de högre
växterna ej tillgodose sitt kvävebehov ur luften,
enär de äro anvisade till bundet kväve. Dylikt
förekommer i normal jord i olika föreningar, men
vanligtvis i så ringa mängd, att tillförsel ofta är erforderlig.
Härför kan kvävehaltiga gödselmedel av olika slag
användas. Sålunda innehålla naturlig gödsel, d. v. s.
spillningen efter husdjuren, kväve, likaså övriga
organiska gödselmedel, såsom guano, ben-, fisk- och
blodmjöl etc. Dessutom finnes det en hel del
kvävehaltiga s. k. konstgödselmedel. I dessa kan kvävet
förekomma antingen som nitrat-, ammoniak- eller som
amidkväve.
Tillföres kväve i organisk form till jorden, undergår
- Kvävegödselmedel
det en serie omvandlingar i marken, det mineraliseras,
och slutligen bildas NH, och N03, och under normala
betingelser synes det huvudsakligast vara i sistnämnda
form, som kvävet upptages av växten. NH4 upptages
dock även utan svårighet, dock olika lätt av olika
växter, och enligt en del nyare undersökningar synas
åtminstone en del växter under vissa betingelser
kunna tillgodogöra sig enklare aminosyror.
Bundet kväve förekommer mycket sparsamt i
ut-nyttjningsbar form i naturen. Det är egentligen
endast i Chile och angränsade delar av Sydamerika,
som man påträffat några större fyndigheter därav.
Det förekommer där i form av ett
natriumnitrat-haltigt salt, som efter rening genom omkristallisering
föres i marknaden som gödselmedel under namn av
chilesalpeter*.
Vidare innehåller kol kväve. I stenkol finnes
sålunda mellan 0,5—2 % N och vid lysgasframställning
utvinnes kväve som ammoniak, vilket, sedan den
blivit bunden vid svavelsyra samt torkad, saluföres
som ammoniumsulfat*. Huvudparten av K.
framställes emellertid numera på syntetisk väg. Härvid
användes i stort sett två olika metoder, dels den av
Frank och Caro utarbetade metoden för
framställning av kalkkväve*, och dels Haber och Boschs metod
för ammoniaksyntes och modifikationer av denna.
Enligt den förra metoden upphettas karbid
tillsammans med kväve i elektriska ugnar varvid
kalciumcyanamid bildas. Detta saluföres under namn av
kalkkvävc.
Haber och Boschs metod däremot bygger på
principen, att N och H reagera med varandra vid hög
temperatur och högt tryck. Vanligtvis användes c:a
550° C och 200 atm. tryck. Reaktionen påskyndas
genom närvaron av en katalysator. Det för
reaktionen erforderliga kvävet framställes antingen genom
fraktionerad destillation av flytande luft,
framställning av generatorgas eller genom förbränning av en
blandning av luft och vätgas i lämpliga proportioner.
Vätgasen återigen vinnes antingen genom elektrolys
eller genom vattengasmetoden.
Den bildade ammoniaken användes antingen direkt
för framställning av gödselmedel, exempelvis
ammoniumsulfat eller också oxideras den till nitrat i och
för framställning av olika salpeterslag.
Förutom en ganska obetydlig framställning av
ammoniumsulfat vid gasverken förekommer sedan
1911 även fabrikation av kalkkväve i vårt land.
Detta år igångsattes kalkkvävefabrikationen i Alby
och 2 år senare tillkom ytterligare en dylik vid
Ljungaverk. Denna senare fabrik ombyggdes dock
sedermera år 1928 för ammoniaksyntes efter en av italienarna
Casala och Fauser utarbetad modifikation av
metoden Haber—Bosch.
.550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
