Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kålmott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kålmott
Kålrotsblast
sidan. I längd blir den c:a 20 mm. K. kunna stundom
förekomma i mängd på kålväxter och rovor, på vilka
de göra ungefär samma skada som kålflylarver. Vid
svårt angrepp på kålrötter och rovor kan man använda
t. ex. blyarsenat som mot kålmal*. A. T.
Kålrabbi, se Kål.
Kålraps, se Raps.
Kålrot (Brassica napobrassica Mill. = B. Napus L. var.
rapifera Metzger), en till de korsblomstrigas familj
(Cruciferae) hörande, 2-årig ört med köttig rot. Första
året utvecklas blågröna, blådaggiga, kala, skaftade,
lyr-formigt flikade rosettblad; andra året utväxer en
kraftig, starkt grenad stjälk med glatta, oskaftade blad och
med en kvastliknande blomställning av vanligen
orangegula blommor; frukten är en lång, utstående skida med
15—25 runda, svarta frön med 1 000-kornvikt 2,6—
3,2 g. Korsbefruktning genom vinden. »Roten» är oval,
klotrund eller plattrund med grönt eller purpurfärgat
huvud och gult eller vitt kött. Torrsubstanshalt
10—13 %.
K. anses av somliga vara en ganska gammal
kulturväxt, härstammande från Medelhavsområdet, andra
mena, att den är ganska ny och leder sitt ursprung
från den på Gotland vildväxande s. k. gotlandsrovan,
från vilken den skiljer sig förnämligast genom normal
2-årighet, förtjockad rot och något mindre frön. Om
sistnämnda uppfattning är riktig, skulle K. vara en
av de få kulturväxterna av nordiskt ursprung. Härpå
tyder f. ö. en del av dess utländska namn. K. har
sedan gammalt varit ett viktigt födoämne, tidigare
huvudsakligen odlad som trädgårdsväxt och först
ganska sent i större skala som åkerbruksväxt. Den är
på grund av sitt växtsätt lätt att skörda och har häri
ett företräde framför de flesta andra rotfruktsslag.
Sorter. Ur den stora mängden äldre lokalstammar
har framför allt två typer kommit att spela en roll för
den svenska kålrotsodlingen, nämligen den danska
Bangholm och Gul svensk. Av båda dessa typer har
sedermera ett stort antal varandra ganska närstående
stammar uppdragits, varvid man särskilt inriktat sig
på motståndskraft mot klumprotsjuka*. K. kan
uppdelas på två grupper: gulköttiga med orangegula
blommor och vitköttiga med citrongula blommor. De
svenska på åker odlade stammarna tillhöra den första
gruppen. I. Gulköttiga. 1. Bangholm är runt oval med
starkt rödviolett huvud, storvuxen, ursprungligen av
skotsk härkomst. Bland svenska stammar tillhörande
denna typ kunna nämnas Svalövs, Weibulls, stam 33,
Hammenhögs och Holmbergs Kungskålrot. Dessa
stammar lämpa sig huvudsakligen för odling i södra Sverige.
2. Gul svensk och Svensk slät har grågrönt huvud och
är till formen rund eller plattrund. Hit höra en rad
gamla svenska stammar, bland vilka Östgöta kålrot
är den mest kända. Bland svenska stammar märkas
Svalövs, Weibulls Östgöta II, stam 3, Weibulls Svensk
slät, stam 42, Hammenhögs Gullåker, Holmbergs Göta.
Stammar av denna typ äro något tidigare än Bangholm
och lämpa sig mera för Mellansverige än denna. 3.
Mellanformer mellan Bangholm och Gul svensk med
grönt huvud med rödaktig eller bronsfärgad
anstrykning och rund — svag oval form. Hit kunna föras
Weibulls Drottning, stam 38 (ur Suttons Queen), och de
nyare förädlingarna Odén, stam 7 ur Drottning x
Trondhjemsk, och Balder, stam 99, ur Tidig vit X
Bangholm, båda från Weibulls. II. Vitköttiga.
Huvudsakligen tyska stammar, som numera icke odlas hos oss.
Odling. K. trivs bäst i ett svalt, fuktigt klimat.
De unga plantorna äro känsliga för frost, och K. bör
därför ej sås alltför tidigt, men utvuxen tål den mycket
låga temperaturer och växer till långt fram på hösten.
Den passar bäst för de styva, kalla lerjordarna; den kan
dock odlas även på varmare jordar, men är på dessa
underlägsen foderbetorna, och överträffas på
sandjord av rovan. Vid odling på åker sås K. med 50—60
cm radavstånd och myllas 2—3 cm djupt.
Utsädesmängd 8—12 kg/ha; vid tunn sådd skadas K. mera
av jordloppor än vid tätare. För statsplombering
kräves 98 % renhet och 85 % grobarhet. K. kan även
planteras, varvid beräknas 50 000 plantor per ha.
Den radsås då först på mindre areal och utplanteras
lämpligen vid midsommartid. Ehuru många fördelar
äro förbundna med planteringen, bl. a. minskade
jordloppsskador, användas plantering så gott som
uteslutande inom trädgårdsbruket. Gödslingen bör vara
riklig. Av stallgödsel bör ges åtminstone 50 t/ha.
Som tillskott härtill ges konstgödsel, omkr. 30 kg
kväve och 60—80 kg fosforsyra per ha på ler-,
sand-och mossjord, 10 à 20 kg kväve och 80 kg fosforsyra
samt möjligen 20 kg kali på mulljord, och 80 kg
fosforsyra och 40—60 kg kali på kväverik torvjord.
Av kvävet ges lämpligen hälften i form av kalkkväve
fore sådden, hälften i form av salpeter som
övergödsling efter gallringen. K. skördas sist av alla
grödor; avblastningen sker antingen för hand i samband
med upptagningen, i större odlingar vanligen med
blastningsmaskin eller blastningsskyfflar före
upptagningen, varefter rötterna uppköras med s. k.
rotfruktsläde. Avkastningen uppgår till 60—80 t/ha. blasten
utgör omkring 20 % av rotvikten. Beträffande odlingen,
se f. ö. Rotfrukter; jfr även Fröodling.
Kålrotsodlingens värsta fiende är jordlopporna.
Därjämte skadas K. av kålgallmygga, kålfluga,
kålfjäril, kålmal, kålgallvivel ni. fi., varjämte den på
vissa jordar angripes av klumprotsjuka och brunröta.
K. ha ungefär samma värde vid utfodringen som
foderbetor, men kunna lätt giva smak åt mjölk.
II. O-d.
Kålrotsblast, se Grönfoder.
.556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
