Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Letala anlag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Letala anlag -
nämnvärd ekonomisk betydelse, ty procentsiffran blir
alltid mycket låg.
2. Letaldefekterna medföra ej sällan försvårad
födsel, vilket kan orsaka förlust av hondjur i samband
med förlossningen. Så är exempelvis fallet med
vattu-sotskalvarna, vilka till följd av vätskeansamlingen
kunna bli dubbelt så stora som en normal kalv,
varigenom passagen genom födslovägarna omöjliggöres.
3. Genom förlust av nyfödda individer minskas
urvalsmöjligheterna vid förädlingsarbetet.
Att letalfaktorerna fått så stor utbredning, som
fallet varit inom vissa besättningar, kan man tillskriva
den s. k. »matadoraveln». Om en tjur vinner stort
anseende som reproduktör använder man i stor
utsträckning även hans söner och sonsöner i aveln. Då
en sådan tjur bär på en viss recessiv arvsfaktor,
kommer denna att mycket snabbt spridas inom rasen.
Om defekter, som bero på recessiva anlag, klyva
fram inom en besättning, är detta ett bestämt bevis
för att båda föräldrarna till varje letalindivid äro
hetero-zygoter och alltså föra letalfaktorn ifråga. Om man
vill undvika letalfaktorns vidare utbredning bör
därför pålägg icke längre tagas efter dessa djur. Då det
särskilt är handjuren, som sprida letalfaktorerna, har
man föreslagit prövning av handjur med misstänkt
härstamning. Det säkraste sättet är att para dem med
bevisligen heterozygotiska hondjur, alltså med sådana,
som fött letalindivider. Om man vid sådana parningar
erhåller minst 10 avkomlingar, utan att någon
letalindivid klyver fram, har man en sannolikhet på ungefär
20: 1 för att handjuret är fritt från letalfaktorn ifråga.
Så snart en enda letalindivid klyvt fram vid en sådan
prövning, kan man däremot vara fullständigt säker
på att handjuret är heterozygot. I. J-n.
Leucin, se Aminoföreningar.
Leukocyter, se Blod.
Leukos (leukämi), benämning på ett sjukdomstillstånd,
vid vilket en abnorm bildning av blodceller, speciellt
vita blodkroppar, äger rum. Hos människan och de
flesta husdjur är L. ovanlig. Under de senaste åren
synes den emellertid åtminstone i vissa delar av
Tyskland och Sverige varit i tilltagande hos nöt. Hos höns
är sjukdomen vanlig. Se Vitblodssjuka under
Hönssjukdomar. X. L.
Leukämi, se Leukos.
Lever, se Fodersmältningsorgan.
Leveranstvång betyder, att en medlem i en
försäljningsförening är skyldig att leverera alla sina varor
av en viss beskaffenhet till den förening, till vilken han
är ansluten. X-g.
Leverbalsam (Ageratum mexicanum) har motsatta,
breda blad och violetta blomkorgar i täta kvastar.
Även vita och röda varieteter förekomma. Den an-
- Liggsår
vändes särskilt som infattningsväxt till lister och
grupper i trädgårdar. G. Dbg.
Loverdistomatos, se Igelsjuka.
Leverflundra, se Igelsjuka.
Leverigel, se Igelsjuka.
Leversjukdomar, se Fosfor.
Leverstärkclse, se Kolhydrater.
Levnadskostnadsindex, se Prisindex.
Lian är ett namn för klättrande växter, och man skiljer
på vedartade och örtartade L. Av det förra slaget ha
vi i vår flora ytterst få, ehuru vildkaprifol och med viss
rätt kvesa äro att räkna dit, men örtartade L.
äro ganska talrika, och som exempel kunna anföras
åkervinda, snärjmåra, åkerbinda, humle, vickerarter
o. s. v. Den ganska vanliga föreställningen att L.
blott skulle finnas i tropiska skogar är felaktig, även
om sådana där förekomma särdeles rikligt. H. G. S.
Lie är ett uråldrigt redskap och finnes i olika utföranden
i olika trakter. I Norges fjälltrakter användas c:a
50 cm långa och lätta L., i södra Europa mycket stora
och breda sådana. Numera användas i vårt land mest
tämligen långa och smala L. av amerikansk modell. L:s
rygg är förtjockad och vanligen försedd med ett veck.
L. fästes vid lieskaftet eller orvet medelst en liering.
L. bildar en viss vinkel mot skaftet. Ju större denna är,
desto bredare skär kan tagas, men desto större blir också
kraftåtgången. Vanlig vinkel är omkring 75 grader.
Man sade förr, att avståndet från översta handtaget
eller knaggen till L:s spets skulle vara detsamma som
till dess bas, men med de skiftande modeller på orv,
som äro i bruk, kan denna regel ej alltid tillämpas.
Orvet utformas i olika delar av landet på mycket
olika sätt. I norra Sverige liksom i Norge användes ofta
ett orv, som är utplattat på ett ställe, lagom att lägga
på vänstra armen. Man får då fatta knaggen med
vänster hand underifrån. De fabriksgjorda orven äro
emellertid nu de vanligaste. De äro tämligen korta
och raka med tvenne knaggar att fatta ovanifrån.
Förr anbringades ofta på skaftet intill L. en båge
kallad mejhand eller grind, för att säden skulle läggas
bättre i sträng. L. vässas under arbetet med ett bryne
av sandsten eller en liesticka av trä, bestruken med en
hårdnad blandning av fin sand eller smärgelpulver.
N-g.
Liebränd är sådan gräsmark, vars växtlighet skadats
därigenom, att den slagits för tätt. S. E-n.
Ligevvohavre, se Havre.
Liggmila, se Kolning.
Liggsår uppkomma ä vissa kroppspartier framför allt
å höftbensknölarna hos djur, som på grund av
sjukdom bli liggande platt på sidan. Genom det
onaturliga trycket uppstår cirkulationsrubbningar och brand
i vävnaden. Förebygges genom att djuret har mjuk
bädd och ofta vändes. X. L.
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
