Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lucern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lucern
Lucern
så länge. Den ger skörd betydligt tidigare på sommaren
och kan skördas 3—5 gånger om året. Detta till trots
är den tack vare det djupgående rotsystemet ej
särskilt fordrande på gödsel. Den torde vara ouppnådd
som förfrukt, och den torde som ingen annan foderväxt
kunna minska vårt beroende av kraftfoderimport från
utlandet. Den är också mindre utsatt för parasiter än
rödklöver. A andra sidan kräver den en mycket väl
dränerad, kalkrik jord — vad som ovan sagts gäller
endast under denna förutsättning — den är ej klövern
överlägsen i fråga om smaklighet och fodervärde och
den är svårare att torka till hö.
Odlingsmaterial. Blålucernen förekommer i en mängd
stammar, benämnda efter ursprungslandet. Tidigare
var den i vårt land allmännast odlade den s. k. ungerska,
vilken alltjämt är mycket viktig; den är en ganska
likformig, tämligen ren sativa-typ; den kan odlas ända upp
1 Mälardalen men överträffas i så gott som hela vårt
land av stammar, uppkomna i nordligare länder och
mer uppblandade med falcata. En sådan är t. ex.
den frankiska L., vilken i likhet med Ultuna-lucernen
är mycket brokig. Numera odlas dock mest den
amerikanska stammen Grimm, vilken synes vara en
avkom-ling av den frankiska. Av Grimm finnas f. ö. flera
olika stammar, av vilka Lymans synes vara den mest
härdiga. Av övriga stammar, som prövats i vårt land,
kunna nämnas den thüringska, som är av ungefär
samma typ som den frankiska, och den sibiriska,
ursprungligen amerikanska, Cossack.
Odling. Blålucern är en av de torra områdenas
kulturväxter; den fördrager långa torkperioder men är
mycket känslig för högt grundvatten och stående
ytvatten. Den kräver en djup, neutral eller svagt
alkalisk jordmån; rena sandjordar och torvjordar
äro olämpliga. Den odlas dels i vanliga växtföljdsvallar,
dels utanför växtföljden i särskilda fodervallar, vilka
kunna ligga 6—8 år. Den förra metoden torde numera
vara den vanligaste, och blålucernen sås då lämpligast i
vårsäd efter rotfrukter. I början växer den sakta,
och jorden bör därför vara ogräsfri. Den gödslas på
samma sätt som klöver (se Vall). Kväve bör gärna
ges de unga bestånden. Eftersom den börjar växa
tidigt på våren, bör ali övergödsling ges mycket tidigt.
Den odlas antingen i enbart bestånd, 25—30 kg/ha,
eller i blandning med något gräs, t. ex. 25 kg blålucern
+ 3 kg timotej; hundäxing, som tidigare ofta
förordades, är olämplig, emedan den lätt förtränger L.;
blålucernen kan också användas som inblandning i
vanlig klövervall (se Vall). För statsplombering av fröet
kräves 97 % renhet pr kg, 84 % grobarhet, högst
2 500 ogräsfrön, varav högst 200 svårare. Blålucernen
bör obetingat radsås med 15—25 cm radavstånd och
myllas 1—2 cm. Ympning av fröet är i regel
nödvändig på jordar, där blålucern ej förut odlats. Under
insåningsåret bör återväxten på hösten ej skördas;
första årets vall skördas ej förrän efter börjande
blomning, men under följande år kan L. skördas
tidigare. Mer än 4 skördar pr år bör ej tagas, under
för L. mindre gynnsamma växtbetingelser ej mer än 3.
Sen skörd bör undvikas; även bestånd, som på hösten
äro mycket frodiga, kunna utan risk lämnas att vissna
ner. Höberedning medför ofta förlust av blad och L.
tillvaratages därför ofta på annat sätt (ensilering,
konsttorkning). Betning är skadlig, emedan rotkronan
lätt skadas av trampet. Ogräs i vallen bekämpas genom
häckning eller kraftiga harvningar, däremot ej med
kemikalier, emedan L. är mycket känslig för dylika.
De svåraste ogräsen äro vanligen maskros och
kärrgröe. — De stammar, som odlas hos oss, kunna ännu
ej fröodias i vårt land; förädlingsarbetet är därför
bl. a. inriktat på framställning av stammar, som kunna
fröodias inom landets gränser. Vid fröodling av L.
förekommer ofta plantering i stället för sådd. —
Skördarna av blålucern kunna i 3—4 snitt uppgå till
16 t/ha men torde vanligen ligga mellan 6 och 12 t/ha
torrt hö. Beträffande fodervärdet, se Grönfoder.
Blålucern angripes föga av sjukdomar; en av de
vanligare är Perenospora Trifoliorum; på höstarna
finner man den ofta starkt angripen av Pzeudopeziza
Trifoliorum, men denna synes ej göra någon som helst
skada.
Humlelucern, humlesmäre, en låg—medelhög ört,
med föga förgrenade, tämligen djupgående rötter
och mjuk, nedliggande och uppstigande stam;
småbladen äro spetsigt äggformade, blomhuvudena runda,
långskaftade. Korsbefruktning medelst bin, frösättning
god. Den njurformiga, enfröiga baljan öppnar sig ej,
utan omsluter fast det gula—brungula, 1,5—2 mm
långa fröet. — Humlelucernen förekommer vildväxande
i större delen av Europa och Asien, i vårt land upp
till södra Norrland på torra backar med kalkrik jord.
Den torde ha inkommit i vallarna som ogräs — och
betraktas ibland alltjämt som sådant — men togs
senare i odling; som foderväxt spelar den dock en
underordnad roll. Den är visserligen endast
1—2-årig, men, då den blommar redan i maj, hinner den
— i likhet med många ogräs — att sätta frö fore
slåttern och kan därför hålla sig kvar i vallarna hur
länge som helst. Det i vårt land förekommande
odlingsmaterialet är tämligen enhetligt och några olika
stammar föreligga ej. Den har små anspråk på jordens
näringsinnehåll men kräver en neutral — svagt alkalisk
jord och har bl. a. använts som indikator på jordens
kalkbehov (H. Christensen). Den lämnar ett värdefullt,
smakligt foder och medtages därför ibland i
fröblandningen, i synnerhet på jordar, där klöverålen lägger
hinder i vägen för klöverodling. — Fröets 1
000-korn-vikt är 1,6—2,0 g, hektolitervikten 76—80 kg. Fröna
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
