Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lösa avlagringar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lösa avlagringar -
Lösa avlagringar. L. äro i vårt land huvudsakligen
istidsbildningar, som uppstått i samband med landets
nedisning och särskilt vid landisens avsmältning. Dessa
kallas med ett gemensamt namn glaciala eller glacigena
bildningar. Sedermera kunna dessa hava blivit
om-lagrade genom vågor, rinnande vatten eller av vind
och benämnas då postglaciala. Till de sistnämnda höra
också under postglacial tid uppkomna nybildningar av
torv och gyttja, organogena avlagringar.
Glaciala avlagringar. Hit hör vår vanligaste jordart,
morän, som i ett mer eller mindre mäktigt lager täcker
berggrunden så gott som överallt. Inom stora, lägre
belägna områden är moränen täckt av andra
avlagringar, men går i dagen i så stor utsträckning, att
moränmark är den förhärskande marktypen i vårt land.
Vanligtvis utgöres den skogsbärande marken av
morän. I större utsträckning är den uppodlad, där brist
på mera lättodlad jord förelegat (småländska
höglandet) eller där moränen fått den sammansättningen
(relativt hög halt av ler och liten förekomst av
block), att den bildar en utmärkt åkerjord (stora
delar av Skåne).
Moränen har bildats genom att landisen lösbrutit
stycken ur berggrunden, som vidare sönderkrossats
och av ismassornas tyngd hoppressats till en hårt
sammanpackad och tät, av olika kornfraktioner
bestående massa. Denna kallas bottenmorän, i praxis ofta
pinnmo eller getlerbotten. På sina ställen särskilt i
dalgångarna är moränen i ytan av en luckrare beskaffenhet,
vilken anses bero på att moränmaterialet varit infruset
i isen och vid isens bortsmältning blivit liggande som
en lösare massa, ytmorän, ovanpå den hårt packade.
Morän från urberggrund, urbergsmorän, är
vanligen föga lerhaltig (lerhalt omkring 5 %).
Glimmer-rika och skiffriga urbergarter giva emellertid upphov
till en lerrikare och finkornigare morän. Av yngre
sedimentära bergarter, skiffrar och kalkstenar, kan
morän av så hög lerhalt, att den kan kallas
moränlera, uppstå (i Skåne, Jämtland m. fi. områden) och
kalkhalten kan bliva så hög, att avlagringen benämnes
moränmärgel. Särskilt är detta fallet hos den baltiska
moränen, vars utbredning sammanfaller med den
bördigaste, sydvästra delen av Skåne, där materialet till
stor del härstammar från lätt söndersmulad krita.
Moränens yttopografi är backig eller undulerande, i
huvudsak beroende på ojämnheter i berggrunden, men
även beroende på landisens rörelsemekanik och därav
betingade erosions- och avlagringsförhållanden. Där
landisen företrädesvis avlagrat material, såsom inom
de perifera områdena, randområdena, bliva kullarna
ofta utdragna i rörelseriktningen (drumlins). Stundom
kan moränmaterialet vara hopskjutet i vallar vid
själva isranden. Står isranden en längre tid på samma
ställe, kunna mäktiga vallar bildas, ändmoräner
- Lösa avlagringar
(Mellansvenska ändmoränerna); vid kortare stillestånd
under en vinter bliva motsvarande vallar mindre,
årsmoräner. Andmoränen träffas endast inom områden
under den dåvarande havsytans nivå.
I istidens smältvattensflöden avlagras vattenrullat
och från ler ursköljt material av klappersten, grus
och sand, vilket vanligen ligger i åsform eller i kullar,
rullstensåsar, och i en riktning överensstämmande med
isens rörelseriktning. Vid stenarnas rullning i isälvarna
blevo dessa kraftigt påverkade genom nötning mot
varandra och stora mängder slippulver bildades;
vattnet blev starkt grumligt (vitåar). Det nuvarande
åsnätet anger inlandsisens dräneringssystem.
De finare beståndsdelarna, som ej kunde avlagras i
isälvarnas strida strömmar, kommo först till
avsättning, där dessa utmynnade i havet eller i sjöar och
där slammet bottenfälldes och bildade våra mäktiga
avlagringar av glaciala leror. Till största delen
härstammar nämligen det mineralslam, varav våra leror bestå,
från isälvarnas lerslam.
Isälvarna flödade rikligast under den varma tiden
av året, under sommarhalvåret. Under vintern voro
isälvarna, om inte helt utsinade, så betydligt mindre
vattenförande. Tillförseln av siam till havet var då
obetydlig och, vad som under vinterhalvåret
botten-fälldes, var det finaste lerslammet, som en längre tid
kan hållas svävande i vatten. På så sätt har den
bekanta årsvarvigheten hos de glaciala lerorna
uppkommit. Om sedimentationen skedde i världshavets
salta vatten, som fallet var i västra Sverige,
koagulerades lerslammet och föll hastigare till botten. Någon
efter kornstorlek tydlig uppdelning i vinter och
sommarskikt förekommer då i regel icke.
Mäktigheten hos de glaciala lerorna kan vara
betydande. Ett 10-tal m är ganska vanligt. Där
slam-tillförseln varit särskilt riklig eller där slammet
koncentrerats till dalgångar, kunna betydligt större
mäktigheter erhållas. Bottenlagren bestå i regel av
lättare leror, som snart högre upp i profilen övergå
till finkorningare sediment, till styv lera, som är den
glaciala lerans allmännaste typ. De översta lagren
kunna bliva så finkorniga, att de komma i de mycket
styva lerornas klass. Vadsboleran i Västergötland har
av gammalt ansetts som vår styvaste lera. Den glaciala
leran kan dock inom flera andra områden nå den
mycket styva lerans finhetsgrad, inom Östergötland,
inom Mälarprovinserna och i Nerike ocli för övrigt
lokalt på flera andra ställen. Säreget är, att inom
Norrland den glaciala leran mycket sällan når upp
till styv leras finlek. Här förhärska lättare, mjäliga
leror liksom inom Kålcindshärad i Västergötland och
på Dalboslätten i Dalsland.
Lerornas mineralogiska sammansättning avviker från
beskaffenheten hos den berggrund, varifrån de ur-
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
