Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mjölksekretion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mjölksekretion
Mjölktistel
av djurets liv olika inställda balanstillstånd
juvervävnadens tillväxt och övergång till aktivt stadium,
mjölkavsöndringens igångsättande, fortgång och
avstannande beror. — Mjölkens huvudbeståndsdelar:
kaseinet, laktalbuminet, mjölksockret och
mjölkfettet, förekomma normalt ingen annanstädes inom
djurkroppen än i juvercellerna och i mjölken. De
måste alltså bildas på platsen, där de avsöndras, av
med blodet tillfört material, genom specifik
cellverksamhet. Beträffande detta materials beskaffenhet veta
vi, att kaseinet och laktalbuminet uppbyggas av
tillförda äggviteämnen (eller rättare av i dem ingående
aminosyror), mjölksockret åtminstone till större
delen av blodets druvsocker och fettet delvis av
tillfört fett, men för övrigt av socker och sannolikt även
av aminosyror. Det är sålunda med avseende å juvret,
till skillnad från njurarna, icke fråga om ett i
huvudsak enkelt genomsläppande av annorstädes bildade
ämnen, utan om betydande kemiska
omvandlings-nedbrytnings- och uppbyggnadsprocesser, vilka ske
i organets egna celler vid nyssnämnda
mjölkbeståndsdelars bildande och avskiljande. Endast med avseende
å mjölkens salter och vitaminer (och en del
beståndsdelar av mindre betydelse) inskränker sig juvrets
funktion till enbär avsöndring. Med kännedom om dessa
förhållanden och om de ganska små växlingarna i
mjölkens sammansättning (n. b. hos en och samma ras)
förstår man, att det skall föreligga rätt små
möjligheter att genom ändring av utfodring eller andra
ingrepp påverka mjölkavsöndringen till kvantitet eller
kvalitet, åtminstone i fråga om ökning utöver en viss
norm. Eftersom juvercellerna ej tjänstgöra enbart
som »silar», som genomsläppa mjölkens vatten och
andra beståndsdelar, utan som kemiska laboratorier,
måste man förutsätta, att de besitta en uppåt
begränsad prestationsförmåga. Denna kan till fullo
utnyttjas, när tillräckliga mängder för bildandet av
mjölkens beståndsdelar helt passande material med
blodet tillföres juvret, men den kan näppeligen
överskridas. Tillföres (kvantitativt eller kvalitativt)
otillräckligt med material, kan djuret i viss utsträckning
under någon tid kompensera denna brist och hålla
mjölkproduktionen uppe genom att taga av
näringsämnesförråden i sina andra kroppsvävnader — en
ko kan »mjölka hullet av sig»—, men förr eller senare
blir alltid följden av bristande näringstillförsel, att
mjölkavsöndringen minskas. — Får mjölk anhopa sig
i juvret, minskas mjölkproduktionen, förmodligen
genom att juvercellernas verksamhet hämmas av det
ökade vätsketrycket i juverblåsorna. Genom flera och
under dygnet jämnare fördelade mjölkningar kan man
sålunda avvinna en ko en större mjölkmängd än
genom endast tvenne (huruvida detta kan bli ekonomiskt
lönande beror på hur högmjölkande kon är och andra
omständigheter). — Genom insprutning av härför
lämpade hormonpreparat kan i vissa fall en utebliven
eller avstannad mjölksekretion igångsättas, med andra
en pågående mjölkavsöndring hämmas. Några
mjölkdrivande medel i egentlig mening, alltså sådana, som
direkt höja juvrets produktionsförmåga, äro icke kända.
Beror en minskad mjölkproduktion på otillräcklig
utfodring eller på felaktigt sammansatt foderblandning,
kan den, i viss mån åtminstone, upphjälpas genom
tillrättaläggande av utfodringsfelet. Beror den på
bristande foderlust, avhjälpes den genom att orsaken
till denna, t. ex. mineralämnesbrist i fodret, annan
bristsjukdom eller sjukdom av annat slag, avlägsnas;
i en del sådana fall kan ett »aptitmedel» (saltblandning
med eller utan tillsats av aromatiska kryddor) indirekt
verka som »mjölkdrivande» medel. V. S-dt.
Mjölkskivling, se Riska.
Mjölksocker, se Mjölk och Sockerarter.
Mjölkspegel, se Exteriörbedömning.
Mjölkstävor, se Mjölkkärl.
Mjölksyra (alfa-oxi-propionsyra, CH3. CH(OH). GOOH)
är en organisk syra, tillhörande oxikarbonsyrorna (se
Karbonsyror). Den finnes i tvenne olika, s. k.
stereoiso-mera former, vilka alltefter sin förmåga att vrida det
polariserade ljusets plan benämnas höger- resp.
vänstervridande mjölksyra.
Mjölksyra bildas vid s. k. mjölksyrejäsning av ett
stort antal kolhydrater. I det dagliga livets kemi är
mjölksyrejäsning vanligast i mjölk, som genom en
mycket allmän infektion med mjölksyrebakterier
lätt hemfaller åt denna jäsningsprocess. "Vid
mjölksyrejäsningen i mjölk uppdelas mjölksockret i M.
enligt formeln C12H32Ou = 4 C3H603. Samtidigt
bildas emellertid i liten mängd flyktiga fettsyror.
Mjölkens stelnande till filbunke beror därvid på att
mjölkens kasein utfaller i den sura lösningen. M. bildas
även vid gräddens syrning medelst syraväckare samt
i viss utsträckning vid ostmognad. Den vid
mjölksyrejäsning bildade M. är i regel vänstervridande.
Högervridande M. är en intressant mellanprodukt vid
glyko-genets förbränning i musklerna vid muskelarbetet.
I renframställt tillstånd är M. en simmig, starkt
sur vätska, som med metaller bildar salter, vilka
benämnas laktat. O. S—g.
Mjölksyrebakterier, se Mjölkbakterier.
Mjölksyrejäsning, se Mjölkbakterier.
Mjölktankar, se Mjölkkar.
Mjölkteeken, se Exteriörbedömning.
Mjölktistel, åkermolke (Sonchus) är ett släkte av de
korgblomstrigas familj, utmärkt av mer eller mindre
taggiga blad, gula blommor och riklig vit mjölksaft i alla
delar. Tre arter äro vanliga, av vilka de två äro
ettåriga, vårgroende ogräs, nämligen tistelmolke eller
svintistel (S. asperj, som har spetsigt äggrunda,
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
