Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mognad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mognad
Morot
till olösliga, vilka först vid groningen återigen
löslig-.göras och tagas i anspråk för uppbyggandet av ett nytt
individ. — Då torra frukter mogna, ske en rad
förändringar, som tjäna till att underlätta frukt- eller
fröspridningen; frukterna öppna sig eller avfalla hela
■o. s. v. — Saftiga frukters M. är av helt annan art än
fröets; fruktköttet är icke en upplagsnäring utan den
är avsedd att ätas för att på så sätt de inneslutna fröna
skola spridas. Här avslutas därför utvecklingen med
.bildning av socker m. m. av den tidigare upplagrade
stärkelsen. Därvid bildas först rörsocker, som sedan
inverteras till frukt- och druvsocker; genom andningen
förbrukas detta så småningom, så att den söta smaken
•efter hand försvinner. — Årsskottens M. är också en
-avlagring och omvandling av reservnäring, varvid
stärkelse i många fall omvandlas till fett. Vedens M.
innefattar både själva förvedningen av vedcellerna
och upplagring av reservnäring; om dessa processer ej
.hinna avslutas före vinterns inbrott, frysa skotten
bort helt eller delvis (se Groningsmognad). H. O-d.
Molera, se Jordarter.
Molinia, se Blåsene.
Molke, se Mjölktistel.
Moln, se Fuktighet.
Molnsätragrind, se Genomgång.
Monilia, se Fruktträdsmögel.
Monohybrid, se Ärftlighetslära.
Monokaleiumfosfat, se Superfosfat.
Monokotyledoner, enhjärtbladiga växter, den ena av
angiospermernas huvudavdelningar. Till M. höra
orkidéer, liljeväxter, gräs m. fi. G. Dbg.
Monozygotiska tvillingar, se Fortplantning.
Montbretia, Tritonia*.
Morchella, se Murkla.
Morell, se Körsbärsträd.
Morgen, tyskt åkermått. Se Mått och vikt.
Morhirs, se Durrah.
Morot (Daucus carota L. f. sativa), en till familjen
flock-blomstriga (Umbelliferae) hörande, mestadels 2-årig ört.
Första året utbildas den förtjockade, vitgula — rödgula
roten med en rosett av dubbelt parflikiga blad, andra
året den starkt grenade, fårade och borsthåriga
stjälken; de små vita blommorna bilda en sammansatt
flock; frukten är grågul, äggformad, bestående av
två taggiga delfrukter. — M. förekommer vild och
uppträder som ett besvärligt ogräs i södra och
mel-iersta Europa och har även spritt sig till vårt land,
sannolikt med importerat frö. Enligt somliga skall
den vara en sen kulturväxt, men enligt andra odlades
den redan i det gamla Mesopotamien och i Egypten;
till vårt land synes den ha kommit mycket sent, och
först på 1820-talet började den användas som
foderrotfrukt. Numera odlas den allmänt i trädgårdar men
spelar som jordbruksväxt en blygsam roll.
Boten påminner till sin sammansättning närmast
om foderbetans, men har ett något högre näringsvärde
än denna; torrämneshalt 11—15 %, varav omkring
hälften är socker. Färgen beror på karotin. Både till
färg och form är den mycket växlande: lång, halvlång
eller kort; spetsig eller trubbig; vit, gul eller röd. —
1. Vita långa M., gröntoppiga, växa till stor del
ovan jord och brytas därför lätt; användas blott till
foder. M. av denna typ ge hög avkastning av
medel-högt fodervärde och torde vara de allmännast odlade
fodermorötterna. Hit höra t. ex. Belgisk jätte och
den ur denna uppdragna Weibulls supra vit jätte. —
2. Gula halvlånga M. växa endast till ringa del
ovan jord och brytas därför ej så lätt vid
upptagningen; även hithörande sorter användas i stor
utsträckning till foder. Vanligast är den ursprungligen
skotska sorten Champion eller Gul Jätte, av vilken
flera olika stammar finnas i handeln. — 3. Röda
långa M. Till denna grupp hör bl. a. Weibulls
Regulus som kan användas både till foder och föda. —
4. Röda halvlånga M.: James, en tämligen
små-vuxen sort med hög torrämneshalt, användbar både
som foder och till hushållsbruk. Övriga röda sorter
äro trädgårdsväxter.
M. passa bäst på varma mullrika sandjordar i milt
klimat (södra Sverige), där de kunna ge skördar,
ofta fullt jämförbara med dem, som erhållas av andra
rotfrukter på samma jord. Näringsbehovet är ungefär
som betans. För morotsodlingen bör jorden vara väl
brukad och ogräsfri. Groningen går långsamt, och M.
måste därför sås tidigt. Utsädesmängd 4—7 kg/ha
rivet frö med 90—92 % renhet och 80 % grobarhet
(för statsplombering kräves renhet 93 %, grobarhet
65 %); radavståndet bör vara 35—40 cm,
plantavstån-det 8—12 cm, myllningsdjup 1—3 cm. Efter sådden
vältas; därpå hackas, rensas och gallras snarast
möjligt. Avkastningen uppgår till 30—40 t/ha,
blastvikten är omkring 40 % av rotvikten. Se f. ö.
Rotfrukter och Fröodling.
M. skadas ofta svårt av krussjuka, som överföres
med morotsbladloppan men angripes f. ö. föga av
parasiter. H. O-d.
M. användes synnerligen mycket i trädgårdsbruket.
Färska M. från drivbänk finnas från mars månad och
sista skörden från kallbänkarna tages i okt.—nov.
För det egna behovet bör sås en tidig sommarsort,
den yppersta i kvalitet är Nantes, som gärna sås i två
omgångar. För vinterbehovet väljes London Torg eller
Regulus; bägge giva korta, knubbiga rötter, som äro
välsmakande och länge hållbara.
M. sås på säng och gallras till 5—8 cm. Av
skadedjur är morotsflugan synnerligen svår ävensom
krussjukan. Man skall förlägga årets odlingar så långt som
möjligt från den plats där förra årets lågo, ej gödsla
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
