Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nejlika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nejlika
Nemophila
med växten blågrön, stjälken upprepat grenad med
ofta mycket stora och praktfulla blommor ensamma
i grenspetsarna, numera odlad i stora driverier, f j
äder-nejlika (D. plumarius) med slaka stjälkar och djupt
fransade kronblad, inhemsk i det östra alpområdet.
Även några inhemska äro synnerligen odlingsvärda,
särskilt sandnejlika (D. arenarius), vitblommig och
starkt doftande, samt praktnejlika (D. superbus)
med djupt inskurna kronblad och röda blommor.
H. G. S.
Nek. I stället för det rikssvenska ordet kärve användes
på många håll i landet ordet N., på andra håll ordet
band. Handbundna kärvar torka lättare än
maskinbundna. Spillsädsförlusterna bli emellertid mycket
större vid handbindning än vid maskinbindning, vilket
får tagas i beaktande vid beräkning av självbindarens
räntabilitet. N-g.
Nekros, se Brand och Virussjukdomar.
Nematoder eller rundmaskar kallas vissa mikroskopiskt
små, trådsmala maskar, vilka träffas i jorden eller i
förmultnande växtdelar. Då de röra sig i vatten likt
ålarna, användes vanligen namnet ål även på dessa
små djur. Vissa arter ha i munnen ett nålfint redskap,
vilket kan skjutas ut och användas som en borr i friska
växtdelar. På så sätt kunna dessa maskar tränga in i
levande växtvävnader och därmed bli svåra
skadedjur. Utan mikroskopets hjälp kan man blott i fråga
om ett fåtal arter upptäcka djurens närvaro. Eljest
nödgas man använda ett par hundra gångers förstoring
för att upptäcka djuren. Med en fin knivspets skrapar
man av något av den sjuka växtvävnaden och lägger
detta i en droppe vatten på ett objektglas. Tager man
provet från en relativt frisk vävnad, dröjer det ofta en
stund innan djuren röra på sig. Eljest upptäckas lätt
de små, nästan genomskinliga maskarna genom sina
ål-lika rörelser. Många arter fortplanta sig utan föregående
befruktning och alla lägga ägg, ej sällan i mycket
stort antal. Bland de för jordbruksväxterna farliga
arterna må följande omnämnas här. Stjälkålen
(Tylenchus dipsaci Kühn) är en av de allra viktigaste.
Ibland kallas denna art även för »klöverålen», tv den
är en viktig orsak till att klövern på många håll snabbt
går ut. Den tränger in i plantornas ovan jord befintliga
delar, vilka därigenom bli förkrympta och lätt råka
i förruttnelse. På somliga marker blir den ytterst
allmän. Man säger då, att jorden blivit »klövertrött»
i tro, att sjukdomssymtomen är av näringsfysiologisk
art. Finns på en sådan mark ej andra växter, varav
denna N. kan leva — den kan livnära sig av en stor
mängd sådana — kan man genom att under en följd
av år upphöra med klöverodling svälta ut
skadedjuren. Mindre vanlig är veteålen (T. tritici Bauer).
Denna vandrar in i unga veteplantor och följer
plantornas utveckling innanför slidorna tills axet nått en viss
utveckling. Under vandringstiden påverkar den
plantorna så att mer eller mindre krusiga blad eller andra
hämningssymtom uppkomma. I axen tränga de in i
fruktämnena, som småningom bli runda och svartna
samt bli lika »brandkorn». I ett sådant korn ynglar
masken av sig och avkomman kan sedan i åratal ligga
inneslutet i detta utan att förlora sin virulens.
Kornålen ( T. hordei W. M. Schöyen) är norrmännens »krok»,
så kallad emedan djuren på rötterna av korn
åstadkommer små, krokiga gallknölar. I Norrland kallas
sjukdomen »åkersjuka». Havre- eller betålen
(Heter-odera schachti Schmidt) är en av våra allmännaste och
skadligaste arter. Den lever på en stor mängd
värdväxter, men torde i vårt land betyda mest vid angrepp
på havre. Den tränger in i rötterna på unga plantor.
Så småningom sväller honans kropp genom ovariernas
tillväxt. Slutligen spränges rottrådens barklager och
då framträder honan som en vit, lätt synlig kula,
»cysta», vilken gömmer på några hundra ägg. En
sådan, som hermetiskt omsluter äggen, kan ligga
oskadad i jorden under många år utan att innehållet
tager skada. Men under för djuren gynnsamma
förhållanden spränges cystan efter blott 4—5 veckor
och släpper ut de nykläckta N., som sedan vandra
kring, tills de träffa någon passande näringsplanta.
Denna art — kanske en ras av densamma —■ angriper
även betor i Sydsverige. Ytterst nära besläktad är
även en på potatis och tomater förekommande form,
potatisålen (H. rostchiensis Woll.). Från havreålen
skiljer sig denna blott beträffande cystornas form.
Hittills har man ej lyckats få den att livnära sig av
andra än nyssnämnda växter. Ekonomiskt
betydelsefull skada anställer den blott på platser, där potatis
odlats flera år å rad. Plantorna bli då förkrympta och
utbytet ringa. Då även potatisålens cystor kunna bibehålla
sin livskraft under många år, utfärdades 1932
odlingsförbud för potatis och tomater på platser, där
skadedjuren förekomma. Sedermera har man emellertid
funnit, att potatisålen förekommer på en stor mängd
platser i landet, varför bestämmelserna 1939
förändrades därhän, att totalt odlingsförbud endast kan
påbjudas vid synnerligen svåra angrepp. I lindrigare
fall må potatis endast odlas vart tredje år på smittad
jord. A. T.
Nemesis. Olika arter av denna växt odlas som
kant-växt. N. strumosa har stora blommor i rött och gult.
N. versieolor har blommor i vila, rosa, violetta och
blåa nyanser. G. Dbg.
Nemophila, ett till fam. Hydrophyllaceae hörande
släkte av örter med nedliggande stjälk och stora
skålformiga blommor, räknar några ettåriga, i trädgårdar
allmänt odlade arter, såsom N. insignis, stundom kallad
Prins Gustafs öga, med blå blommor, och N.
atomaria med vita, svartfläckiga. H. G. S.
689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
