Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nitrater ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nitrater
Nitrifikation
i markvätskan, blir jordens nitrathalt i vårt klimat
aldrig hög; den torde sällan överstiga 100 kg rent
kväve per hektar. Den är emellertid ytterst växlande
även i en och samma jord vid olika tidpunkter. — De
ur lantbrukssynpunkt viktigaste nitraterna äro följande:
Natriumnitrat, natronsalpeter, är ett färglöst, i
vatten mycket lättlösligt salt, som tager upp fuktighet
ur luften så begärligt, att det bakar ihop sig till hårda
klumpar och därefter flyter sönder. Rent, torrt salt
innehåller 16,5 % rent kväve; såväl den syntetiska
som den genom rening av caliche (chilesalpeter)
utvunna varan saluföres numera i så rent tillstånd, att
halten är mycket nära den nyss angivna.
Kalciumnitrat, kalksalpeter, är ännu lättlösligare än
föregående och tager ännu lättare upp fuktighet ur
luften, varför handelsvaran förpackas i täta säckar.
För att göra vattenupptagningen långsammare och
gödselmedlet mindre benäget för hopklumpning,
prepareras det även på visst sätt (göres grovkornigt och
blandas med andra ämnen, bl. a. ammoniumnitrat).
Kemiskt rent, kristalliserat kalciumnitrat innehåller
mindre än 12 % kväve, medan handelns kalksalpeter
(på grund av att en del kristallvatten bortskaffats)
innehåller 15,5 %, varav dock 1 % i form av
ammoniak-kväve.
Kaliumnitrat, kalisalpeter, är mindre lösligt i kallt
vatten än föregående salter och tager icke upp
fuktighet ur luften, varför det bl. a. i motsats till dessa kan
användas vid svartkruttillverkning. På grund av sitt
relativt höga pris har det icke kommit till användning
som gödselmedel annat än i vissa blandningar,
huvudsakligen avsedda för trädgårdar. Det innehåller nära
14 % kväve och 47 % kali. Det användes även som
tillsats till koksalt vid köttsaltning.
Ammoniumnitrat, ammoniaksalpeter, innehåller i ren
form lika mycket ammoniak- som nitratkväve
(tillsammans nära 35 %). Även detta N. är lättlösligt och
tager upp luftfuktighet. Det saluföres därför i
»ljungasalpeter» blandat med kalkstensmjöl. Saltet har stor
användning i sprängämnestekniken vid tillverkning
av s. k. säkerhetssprängämnen; vid upphettning
sönderfaller det i enbart gasformiga ämnen. (Jfr
Kvävegödselmedel.) H. E—r.
Nitrifikation, salpeterbildning, salpeterjäsning. Sedan
långt tillbaka har varit känt, att vid kvävehaltiga
organiska ämnens sönderdelning bildas salpeter. Fordom
bereddes detta salt genom hopläggning av dylika
ämnen tillsammans med aska. Den bildade salpetern
utlakades så småningom och fick kristallisera
(salpeter-sjudning). Ar 1878 visade Schloesing och Müntz, att
N. förorsakas av mikrober, och omkring 1890 lyckades
"Winogradski renodla vid denna omsättning verksamma
bakterier.
Dylik N. sker så, att den först vid de organiska
ämnenas ammoniakjäsning uppkomna ammoniaken av
vissa bakterier oxideras till nitrit (salpetersyrligt salt),
och detta senare av andra bakterier till nitrat
(sal-petersyrat salt). Nitritbakterierna, Nitrosomonas,
äro kocker, i ett visst stadium rörliga medelst en
cilie (svingtråd); nitratbakterierna, Nitrobactcr, äro
korta, orörliga stavar. (Se Bakterier.) N. är en aerob
jäsning, d. v. s. den äger rum endast vid tillgång på
luftsyre. Salpeterbakterierna äro autotrofa (se
Bakterier), d. v. s. de hämta ej som andra klorofyllösa
växter för deras livsverksamhet nödig energi från
organiska ämnen utan erhålla denna genom
syresättningen av ammoniak och salpetersyrlighet. De
fördraga ej närvaron av lättlösliga organiska ämnen,
men deras livsverksamhet synes gynnas av mullämnen.
Nitratjäsningen hämmas i början av ammoniak, men
sedan jäsningen väl kommit i gång, fortgår den
obehindrat.
Salpeterbakterier förekomma i allmänhet i jord, som
innehåller kvävehaltiga organiska ämnen, vilka lämna
dem material för deras livsverksamhet, och luftsyre, som
behöves för N., samt förekomma vanligen i större antal,
ju mer dessa förutsättningar förefinnas. I slutna
mossrika barrskogar är salpeterbildningen vanligen
obetydlig men blir livlig efter ljushuggning, bränning och
markberedning, vilken sistnämnda ökar lufttillträdet
till marken. I sura högmossar saknas salpeterbakterier
ofta, men efter jordens bearbetning och kalkning
blir N. vanligen livlig.
Denitrifikation. Även en motsatt omsättning,
salpeterförstöring eller denitrifikation kan ske, genom
vilken först salpeter reduceras av vissa bakterier till
nitrit och sedan detta salt till fritt kväve. Denna
omsättning sker vid brist på fritt syre, alltså vid t. ex.
långvariga översvämningar. Bakterierna tillgodogöra
sig då nitratens och nitritens syre för sin andning.
För växternas näring har N. den största betydelse.
Växterna använda i stort sett ej organiska ämnen som
näring, och om än ammoniakföreningar kunna tjäna
vissa växter till kvävenäring, så äro dessa föreningar
för andra växter mindre användbara, under det att
salpeter är begärlig för alla växter och i allmänhet är
den lättast tillgodogörbara kvävenäringen. N. av
organiskt avfall från växtbeståndet eller tillförd gödsel
är därför ett villkor för jordens fruktbarhet. Denna
omsättning fortgår också alltjämt i fruktbar jord, så
snart dennas värmegrad är över + 2°, och blir livligare
med stigande värmegrad intill omkring 37° — en högre
temperatur än som brukar förekomma i jorden. De
av Winogradski och Omelianski studerade
salpeterbakterierna trivas ej i surt näringsmedium (i kulturer).
Man har därför antagit, att N. motverkas av sur och
gynnas av neutral och svagt alkalisk reaktion hos
jorden. Det har emellertid i flera fall visats, att en
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
