Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ohyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ohyra
Oljekakor
med blod bli de röda eller blåaktiga. I längd mäta
de knappt 1 mm. Tvättning med svavel- eller
nikotin-haltiga vätskor, pudring med derrispulver m. m. dödar
dessa djur. — Till O. räkna vi också vissa kvalster, som
stundom uppträda i oerhörd mängd inomhus. Så är
fallet med hus or et (Glyciphagus domesticus DG.), ett
knappt y2 mm långt kvalster, som lever av såväl
vegetabiliska som animaliska produkter, i hö,
foderämnen, på torkad frukt, konserver, socker, sylt m. m.
Ej sällan förekomma de i möbler stoppade med
vegetabilisk krollsplint. Då de ha gynnsamma
utvecklingsförhållanden kunna de föröka sig enormt och sprida
sig då över hela lägenheter, likt ett rörligt snart
återkommande damm på de polerade ytorna. En noggrann
rengöring av förrådsrummen, produkternas
upphettning, de stoppade möblernas uppvärmning framför ett
hett värmeelement eller en kamin äro åtgärder, som
kunna komma djuren att försvinna. Besläktade med
detta kvalster äro mjöloret (Aleurobius farinae DG.)
och ostoret (Tyroglyphus siro L.). Båda dessa kunna
bli synnerligen allmänna och påkalla ytterst noggrann
rengöring av förvaringslokalerna, om man vill bli av
med dem. A. T.
Husdjuren äro stundom behäftade med vissa
hudparasiter. Av dessa kunna en del oroa djuren och
därigenom i viss mån förhindra foderupptagandet, under
det att andra skada djuren genom att suga blod. O.
medför ofta stark klåda, varför djuren skrubba eller
krafsa sig, varigenom blödningar och eksem kunna
uppstå. I vissa fall kan ohyra även sprida smittsamma
sjukdomar.
Pälsätare (Mallophaga) livnära sig av hår, mjäll
och hudsekret. De förekomma mest på värddjurets
huvud, hals och extremiteter och framkalla klåda
och håravfall. Till pälsätarna höra Tricodectes
parum-pilosus hos häst, T. scalaris hos nöt, T.
sphareocepha-lus hos får och T. latus hos hund.
Löss (Haematopinidae) livnära sig genom att suga
blod från värddjuret. Ett flertal arter träffas hos
husdjuren. Störst är svinlusen (Haematopinus suis), som
blir 4—5 mm lång. Lössen hålla sig helst på halsen,
ryggen och kring svansroten, hos nöt också vid
hornbasen. Trivs bäst hos djur i dålig kondition. Dålig
hudvård gynnar även parasiternas utveckling. O. är
vanligast vintertid, när djuren stå på stall och ha en
lång tät päls.
Som förebyggande åtgärd mot O. är lämpligt att på
hösten klippa nötkreaturen antingen å hela kroppen
eller längs ryggen och å halsen. Av O. angripna djur
kunna tvättas med parasitdödande medel i
vattenlösning. Sedan gammalt har för detta ändamål använts
2 % kreolinlösning. Kreolin har emellertid en
genomträngande lukt och bör därför ej användas vid behandling
av mjölkande kor. Kreolin, lysol eller karbol får aldrig
användas vid behandling av ohyra hos katt, då denna
djurart är mycket känslig för dessa ämnen. Numera
har man i derrispreparaten fått synnerligen verksamma
medel mot O. Ett sådant derrispreparat är
rotanol-extrakt, varav 100 g blandas med 4—5 lit. vatten
till tvättning. I vissa fall är mera fördelaktigt att
använda derris i form av puder, t. ex. rotanolpuder,
vilket strös över huden och masseras in i hårremmen
eller pälsen. Det sistnämnda är särskilt lämpligt
vintertid för behandling av O. hos får. Då som regel
vid behandling av O. äggen icke dödas, bör oavsett
vilket medel som användes, ali sådan behandling
upprepas efter en vecka. I samband med avlusningen bör
samtidigt en noggrann rengöring och desinfektion av
djurens båsplatser, spiltor, boxar, korgar och täcken
göras. Ang. O. hos höns, se Hönssjukdomar. N. L.
Ok, draganordning, användes företrädesvis vid
brukandet av nötkreatur som dragare (oxar). Olika typer hava
använts, pannok, nackok och halsok. Oket består
av en träbom, liggande över något av de nämnda
partierna och fäst vid hornen med läderremmar. Vid
körning med par brukar gemensamt O. användas. Vid
detta fästas skaklar eller stång. Tack vare fästet vid
hornen kommer dragningen att utövas med huvudet,
en ålderdomlig och mindre ändamålsenlig metod är
dragkraftens uttagande via lokor. Bruket av O. är
ett av de allra äldsta vid anspänning. E. Å-m.
Okulering, se Förädling.
Oldenburgska hästen, se Hästraser.
Oleomargarin, se Margarin.
Oliyoklas, se Fältspat.
Olivin, se Mineral.
Oljekakor erhållas såsom avfallsprodukt vid
utvinnandet av oljan eller fettet ur de s. k. oljeväxternas frön.
Själva utvinningsprocessen sker dels enligt
pressningsmetoden, dels enligt extraktionsmetoden. Pressas oljan
ur fröna, sker pressningen upprepade gånger, varvid
sista pressningen vanligen sker vid ganska hög
temperatur. Om temperaturen hålles för hög, blir avfallet, som
efter hoppressning kallas O., mörkt och smältbarheten
hos dess protein nedsättes. O., som erhållits efter
pressning, äro ganska fettrika, då det icke lyckas att pressa
ut allt fettet. Utvinnes fettet genom extraktion, blir O.
eller mjölet (allt avfall pressas icke till kakor) mycket
fettfattiga på grund av att vid extraktionen fettet
utvinnes mycket fullständigare än vid pressning.
Extraktionsmetoden har i stor utsträckning efterträtt
pressningsförfarandet, varför O. nu äro fettfattigare
än tidigare.
En del oljeväxters frön skalas före oljeutvinningen,
medan andra åter endast krossas utan att skalas.
Näringsvärdet hos O. påverkas härav i hög grad, då
skalen nästan sakna näringsvärde. Hos vissa O. kan
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
