Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pyramidpoppel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pyramidpoppel
Pälsdjursavel
Pyramidpoppel. se Poppel.
Pyrodruvsyra, se Alkoholjäsning.
Pyrus, se Päronträd och Äpple.
Pyämi, se Blodförgiftning.
Påfågeln (Pavo) tillhör fasanfamiljen liksom tamhönsen;
den vanliga P. (P. cristatus) härstammar från Ostindien
och Ceylon, där den förekommer vild. P. karakteriseras
bl. a. av sin färgrika och vackra fjäderdräkt. Särskilt
äro stjärtens täckfjädrar väl utvecklade och sluta med
ett utvidgat parti, som är försett med en flerfärgad
starkt lysande ögonfläck. P. hålles som prydnadsdjur
och icke direkt för produkternas skull, ehuru såväl
kött som ägg äro smakliga. N. O-n.
Pålning, se Grundförstärkning.
Pålrot, se Rot.
Pälsdjursavel. Ett flertal olika djurarter hållas i
fångenskap helt eller delvis för produktion av pälsskinn.
Bland de vanliga husdjuren erhållas pälsskinn från
föl, kalv, får och kanin. Skinnen från dessa djurslag stå
dock icke i tillräckligt högt pris för att motivera avel
och uppfödning endast för pälsens skull. För bra
fölskinn kan man erhålla 15—20 kr. och för sådana skinn
av kalv eller det svenska lantrasfåret, som lämpa sig
till framställning av pälsverk, erhålles högst hälften
av nämnda summa. Kortklippta lammskinn ha under
de senaste åren vunnit god avsättning. Lantrasfår med
utpräglad lockbildning och god glans på ullen
(pälstypen) lämpa sig bäst till produktion av pälsskinn.
Världens förnämsta pälsfår är karakulfåret (se
Fårraser). Bra skinn (Breitschwanz och Persian) från
detta får kunna betalas med 50—100 kr. Kvantitativt
är kaninen ett av de viktigaste pälsdjuren, men skinnen
betalas dåligt, kanske huvudsakligen på grund av att
tillgången är stor. För att lämna fullt säljbara skinn
skola kaninerna ha uppnått könsmogen ålder och
slaktas på senhösten eller vintern.
De egentliga pälsdjuren, som hållas endast för
skinn-produktion, tillhöra två ordningar bland däggdjuren,
gnagarna (Rodentia) och köttätarna (Carnivora).
Bland gnagarna må nämnas, utom kaninen, som förut
omtalats, äkta chinchilla (harmöss) samt nutria och
bisamråtta, üet värdefullaste skinnet bland alla
pälsdjur lämnar chinchillan, som förekommer vild i Chiles
och Perus bergstrakter och av vilken ett fåtal
individer importerats till de skandinaviska länderna. Pälsen
består av utomordentligt mjuka och fina hår med vackra
färgskiftningar i rökgrått och ljust. Chinchillan föder
2—3 kullar om året med upp till 4 ungar pr kull. Den
är växtätare och trivs bra med kyla men tål icke
fuktigt klimat. Aveln i fångenskap har hittills icke givit
särdeles gott resultat.
Nutrian eller sumpbävern härstammar från
Sydamerikas flodområden. Enligt pälsdjursräkningen den
15/9 1937 var antalet nutria i svenska pälsdjursfarmer
omkring 8 000. Nutrian liknar en stor brun råtta, den
har lång svans och gulröd, stripig päls. De grova
täckhåren utgöra skydd för den mjuka, bruna bottenpälsen,
och de borttagas vid skinnens beredning till pälsverk.
Nutrian är utpräglad växtätare och dess kött är
användbart till människoföda samt påstås t. o. m. vara
läckert. Fodret utgöres huvudsakligen av rotfrukter,
grönfoder, hö och säd. Den totala foderförbrukningen
till ett 15 månader gammalt, pälsningsfärdigt djur
uppgives till 80—90 foderenheter. Djuren måste ha
ständigt tillträde till vatten; vanligen placerar man ut
burarna utefter ett vattendrag med en del av burarna
nedsänkta i vattnet. Om vattnet är stillastående och
djurantalet stort i förhållande till arealen, är risken för
förluster genom inälvsparasiter mycket stor. Nutrian
kan paras vid 7—8 månaders ålder och
dräktighets-tiden är omkring 130 dagar. Honan lämnar i allmänhet
3—8 ungar pr kull och man kan räkna med två kullar
pr år eller möjligen något mer. Nutriaskinn av god
kvalitet betalas med 20—30 kr. pr styck.
Bisamråttan hålles i regel icke i fångenskap utan
förekommer i fritt tillstånd utefter floder och sjöar, där
den gräver gångar i strandbädden. Dess huvudsakliga
utbredningsområde är Nordamerika, men den har
inplanterats även i Europa, bl. a. i Finland, där den
årliga produktionen av bisamskinn uppskattas till
300 000 stycken pr år. Införsel av bisamråtta till Sverige
har icke varit tillåten på grund av att man befarat
skadegörelse, sedan djuren förökat sig så att de
förekomma i stort antal. Från Finland uppgives dock,
att dessa farhågor äro ogrundade.
Av köttätarna hållas i vårt land som pälsdjur
silverräv, blåräv och mink. Rävarna höra till hunddjuren
(Canidae) och minken till mårddjuren (Mustelidae).
Den silverräv, som hålles i fångenskap, är en
mutationsprodukt (se Ärftlighetslära) ur kanadensisk
rödräv (Vulpes fulvus), och blåräven härstammar från
polartrakterna (polarräv). Minken härstammar från
Kanada och angränsande delar av U. S. A.
Silverräven, som f. n. är Sveriges viktigaste pälsdjur,
infördes hit första gången 1924. Enligt
pälsdjursräkningen 1938 funnos i landet omkring 150 000
silverrävar, inkl. under året födda valpar. Silverräven, eller,
som den också kallas, svarträven, skiljer sig från
rödräven därigenom, att pälsens täckhår ha rent svart
färg, och »silverbandet», som förekommer på de
enskilda täckhåren något ovanför mitten är vitt. Silverräv
och rödräv kunna paras med varandra och lämna
fruktsam avkomma. Vid denna parning erhålles s. k.
korsräv, som i regel närmast liknar rödräven men har
ett mer eller mindre tydligt utpräglat mörkt »kors»
över manken och ryggen. Man skiljer mellan två olika
typer av siiverräv, nämligen Standard och Alaska
silvenäv. I Sverige hålles nästan uteslutande Standard
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
