Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Råg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Råg -
Sorter. Av gammalt odlades i vårt land ett flertal
lantsorter av höstråg, kännetecknade av lång, vek
halm, medelstora ax och synnerligen god
vinterhärdighet. Av denna nordiska höstråg kunna nämnas
Vikbolands gråråg, Vasaråg, Nylandsråg. Under slutet
av 1800-talet infördes nya sorter söderifrån, däribland
Probstei, Schlanstedt och Petkus; av dessa har särskilt
den sistnämnda, som har god bestockning, långt men
ganska styvt strå, medellånga, kraftiga ax och stora,
blågrå, jämnstora kärnor, blivit allmänt odlad och även
som utgångsmaterial för förädlingen spelat en stor
roll. Av nyare sorter kunna nämnas: Stålråg (Svalöv)
urval ur Stjärnråg, som i sin tur var urval ur Petkus;
jämförelsevis kort och styvt strå; Kungsråg (Svalöv)
systersort till Stål; kärna rödaktig, stor och fyllig;
Självbindarråg (Weibullsholm) ur korsning mellan två
pedigreelinjer av Petkus; har kort och styvt strå, men
är underlägsen Petkus i avkastning. Malmråg (Svalöv)
ur Schlanstedt; god vinterhärdighet och stråstyrka;
vacker blågrå kärna med hög hektolitervikt; Förädlad
Wasaråg II (Svalöv) erhållen ur Vasaråg genom
upprepat urval, har mycket god vinterhärdighet; Agroråg,
uppdragen av prof. Heribert Nilsson ur Stål x Storm
(= en pedigree ur Petkus); Sangasteråg, en estländsk
förädling av mycket god vinterhärdighet och ett långt
men styvt strå. — Av vårråg finns det endast ett mindre
antal sorter i vårt land. De viktigaste äro Jättevårrågen,
en gammal lantsort, samt von Lochows Petkus-vårråg.
•— Vid valet av höstrågsort blir vanligen
vinterhärdigheten den avgörande egenskapen, särskilt i Svealand
och Norrland. Strålängd och stråstyrka spela också en
stor roll; de utpräglat kortstråiga kunna skördas med
självbindare. Ifråga om kvaliteten finnas icke lika
stora sortskillnader som hos vetet.
Odling. R. är till skillnad från vetet en anspråkslös
kulturväxt, som lämnar säkra skördar på nästan alla
slags jordar. Den är jämförelsevis okänslig för torka,
och den passar därför utmärkt på de torra
sandjordarna men går även väl till på de fuktigare
torvjordarna; den kan med framgång odlas som första
gröda på nyodlad mossjord. Dess plats i växtföljden
är vanligen efter helträda, vallträda är mindre lämplig.
R. kan också sås efter potatis eller lupiner.
Ehuru relativt anspråkslös har R. ett tämligen stort
behov av lättlöslig näring på hösten; detta bör helst
tillgodoses genom en mindre stallgödselgiva,
kompletterad med konstgödsel — alltför mycket stallgödsel
ger lätt liggsäd. På lerjordar och sandjordar ger man
lämpligen 100 kg super- eller thomasfosfat, på
mull-jord dubbelt så mycket; av kali ger man på sandjordar
50 kg och på mulljordar 100 kg 40-procentigt kalisalt.
Av kväve ges 100—200 kg i salpeter, svavelsyrad
ammoniak eller kalkkväve utom på mull- och
kärr-jordar. Vårrågen, som mestadels får mindre stall-
- Råg
gödsel än höstrågen och oftast odlas på mycket magra
jordar, bör få något större konstgödselmängder. R.
fordrar för att få säkert fäste en tämligen väl packad
jord, men då dess brodd är relativt svag, bör jorden
vara ganska fin i ytan.
R. bör sås i så pass god tid, att den hinner bestocka
sig ordentligt före vinterns inbrott. I regel sås den
något tidigare än vetet, eller från slutet av augusti
i norra och mellersta Sverige till slutet av september
i Skåne. Vårråg bör sås så tidigt som möjligt. Allt
utsäde bör vara betat mot snömögel. Utsädesmängden
växlar ganska mycket med jordarten och med såtiden.
Vid mycket tidig sådd kan man erhålla i det närmaste
normal skörd även med 60 kg/ha, beroende på den
kraftiga bestockningen. Som lämpliga utsädesmängder
kunna angivas, för
radavstånd
gynnsamma förhållanden 80—100 kg/ha 16—18 cm,
medelgoda förhållanden 130—150 kg/ha 11—16 cm,
mindre goda förhållanden 160—180 kg/ha 11—12 cm.
Mindre utsädesmängder än 80 kg och högre än 180
kunna anses som undantag, om sådden verkställes
vid riktig tidpunkt. För bredsådd ökas mängderna
med 30 %. R. skall myllas grunt, omkring 2—3 cm;
kommer den djupare, försvåras bestockningen.
Om rågbrodden på hösten utvecklar sig för starkt,
kan beståndet lämpligen uttunnas med hästräfsa eller
lätt harv eller event. genom betning; den bör dock
ej betas, förrän jorden blivit något tjälad, då eljest
stora skador kunna åstadkommas. Skulle R. på våren
vara täckt av tätt, spindelsvävliknande snömögel, bör
detta snarast borträfsas, varjämte snödrivor och
vattensamlingar avlägsnas. På våren bör R. i regel
brodd-vältas, däremot ej broddharvas, såvida ej beståndet
är i behov av en uttunning. Till skötseln under våren
hör även övergödsling med kväve, vanligen salpeter,
på ogräsbemängda fält även kalkkväve; salpeter bör
ej ges förrän i mitten av maj. R. är mycket känslig
för frost under blomningen; i frostlänta trakter
vidtagas ofta särskilda åtgärder för att förhindra
frostskador. Om R. blivit allvarligt frostskadad, bör den
fortast möjligt avhuggas till grönfoder.
R. skördas i början av fullmognadsstadiet.
Beträffande avkastningen se ovan. Mindre än 25 dt/ha
torde i allmänhet anses som dålig skörd, och för att
betraktas som god måste skörden uppgå till 35 à
40 dt/ha. Halmskörden är mestadels 2 à 2,5 ggr större
än kärnskörden. Kärnans hektolitervikt varierar
mestadels mellan 65 och 79 kg; normalvikt är enligt
gällande bestämmelser 72,0—72,4 kg/hl (=121,0—
121,4 höll. vikt) vid 17,5 % vattenhalt. För att vara
leveransgill måste vissa minimifordringar i fråga om
kvalitet uppfyllas. De högsta rågskördarna erhållas i
802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
