Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spärgel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spärgel -
vikt 1,4 g. S. förekommer vildväxande i hela Europa
och har åtminstone sedan medeltiden odlats i
Mellaneuropa såsom grönfoder-* och gröngödslingsväxt. I nyare
tid har den trängts undan av mera rikt givande arter.
Även i vårt land har den odlats, men den är numera
mycket sällsynt. Anledningen härtill är främst dess
ringa avkastning: av åkerspärgel 4—8, av jättespärgel
8—12 t/ha av grönfoder. Den är emellertid snabbvuxen
och kan därför användas som mellangröda på
stubbåker eller som grönfoder på träda eller som skyddssäd
vid insådd av vall. Den ätes gärna av djuren både i
friskt och torkat tillstånd, och det torkade grönfodret
har ungefär samma värde som hö. S. är framför allt
en gröda för fuktiga sandjordar i nederbördsrika
trakter och kan även användas för grönfoderblandningar.
Vid rensådd med 10 cm radavstånd sår man 16—20
kg/ha, vid bredsådd 20—25 kg/ha. II. O-d.
Spärrgäller, se Biskötsel.
Spiirrklättrare, se Klängväxter.
Spärrkoppling, se Kopplingar.
Spärrlosta, se Lösta.
Spärrvippehavre, se Havre.
Stacbys, se Knölsyska.
Stack. Då man fort vill samla ihop hö eller säd eller då
tillräckliga utrymmen under tak saknas, användas, förr
mer än nu, S. Halm efter tröskningen lägges ännu
allmänt i S. utanför trösklogen. På större gårdar, där
tröskning numera ofta sker direkt vid inkörningen och
särskilt höstsädeshalm icke finner någon användning,
brukar halmen ofta brännas upp.
Förr användes ofta en stackfot för att isolera S. från
marken. Denna förfärdigades av stolpar, nedslagna i
marken och förenade med mellanslag e:a y2 m över
marken. På dessa lades sedan en gles botten av slanor
eller dylikt. Numera läggas S. allmänt direkt på marken,
ehuru med ett lager av halm, ris eller stänger under.
Stackplatsen bör också ligga högt.
S. kunna läggas såväl runda som fyrkantiga. I båda
fallen bör S. göras hög i förhållande till grundytan.
Nedre delen av S. göres lodrät eller ännu hellre något
vidare upptill än nedtill. Under det att S. bygges,
hålles den hela tiden högre i mitten än vid kanterna.
Vid en höjd av 3 à 4 m börjar man draga in S., så att
en topp eller ås bildas. Denna topp eller ås bör göras
minst lika hög, som S. är bred, annars blir lutningen
för liten efter S:s sättning och den tar lätt in vatten.
På hö- och sädesstackar göres översta toppen av halm,
som kvarhålles medelst i spetsen hopsatta slanor eller
trådar med tyngder. Störar böra ej nedstickas i toppen,
enär de bilda införselställe för vatten.
Vid sättningen av S. användas i utlandet ofta
särskilda stacksättare, bestående av stora gafflar, som
med hand- eller hästkraft svängas upp, medförande
fången. Även vanliga elevatorer kunna med fördel an-
- Stallgödselns bakterier
vändas som stacksättare. Ofta få halmpressarna även
tjänstgöra som stacksättare. Allmännast användas
numera fläktar* för stackning av halm efter
tröskningen. N-g.
Stackmyra, se Myror.
Stacksättare, se Stack.
Stafylokocker, se Bakterier.
Stagg, getskägg (Nardus strida) är ett litet gräs, som
på hedar, mossar och magra ängar i hela landet bildar
täta hårda mattor, då de krypande rotstockarna växa
Slagg.
tätt samman och bära smala hårda, blågröna blad.
Axen äro smala, ensidiga. S. ratas på grund av sin
torrhet och hårdhet av djuren och kan således
betraktas som ett ogräs. II. G. S.
Staket, se Stängsel.
Stall, se Häststall.
Stallfodring, se vederbörande djurslags utfodring.
Stallgödsel, se Naturlig gödsel.
Stallgödselns bakterier. Med kännedom om bakteriernas
stora betydelse i jorden har man tidigare tillmätt
träckens höga bakteriehalt en avgörande roll. Senare
forskning har emellertid visat, att träckens bakterier
till största delen utgöras av tarmbakterier, vilka äro
anpassade till tarmkanalens temperatur- och
fuktig-hetsförhållanden m. m., och att de därför hastigt duka
under i jorden. De torde sålunda ej ha annan betydelse,
än att näringsämnena i deras kroppssubstans vid
dennas nedbrytning så småningom kommer växterna
tillgodo. Man har beräknat att nära 50 % av träckens
torrsubstans utgöres av i densamma fördelade bakterier,
vilka emellertid endast delvis äro levande. Löhnis
uppger ett antal av upp till 18 000 mill. levande varelser
pr gram fast exkrement, vilket torde utgöra ungefär
879
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
