Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampförgiftning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svampförgiftning
Svavel
ge mera verksamma preparat mot en hotande hjärt-
svaghet. G. Dbg.
Svampig ost, se Ostfel.
Svamptegel, se Champinjon.
Svampyngel, se Champinjon.
Svanlials, se Exteriörbedömning.
Svanlialskorn, se Korn.
Svankrygg, se Exteriörbedömning.
Svansfäste, se Exteriörbedömning.
Svarta råttan, se Råttor.
Svarta vinbär, se Vinbär.
Svartbrokig låglandsboskap, se Nötkreatursraser.
Svartkavle, se Kavle.
Svartmalm, se Mineral.
Svartpoppel, se Poppel.
Svartprieksjuka, av en svamp (Septoria graminum)
förorsakad sjukdom hos företrädesvis vete. Mest
framträdande är S. på vetebrodden tidigt på våren, då det
på bladen uppstår gulaktiga, efter hand torkande
fläckar med talrika, ytterst små, svarta prickar
(koni-diegömmen). Svampen torde ha betydelse för vetets
övervintring, men närmare utredning av denna fråga
saknas ännu. Starka temperaturväxlingar under våren
synas befordra angrepp. Även på äldre plantor kan S.
förorsaka torkande bladfläckar. Th. Lfs.
Svartrost (Puccinia graminis) är en av de ekonomiskt
viktigaste rostsvampar*, som angripa våra
kulturväxter. Den är värdväxlande och bildar skålrost och
spermogon på vanlig berberis (Berberis vulgaris) o. a.
berberisarter samt sommar- och vintersporer på
sädesslagen o. a. gräs. Då dessa infekterats genom
skålrostsporer från berberis, uppstå långsträckta, av rostbrunt
sommarsporpulver uppfyllda sår, mest på bladsidor
och strån. Flera generationer av sommarsporer kunna
följa efter varandra. Senare bildas vintersporer i svarta,
skorplika, strimformiga lager på samma växtdelar.
Genom angreppet hindras näringstransporten till axen,
som bli dåligt matade, varigenom stora förluster kunna
uppstå. S. innefattar ett stort antal specialiserade
former, som var för sig angripa endast vissa arter eller
sorter av sädesslag o. a. gräs. I trakter med tempererat
klimat kan S. fortleva endast om berberis finnes
tillstädes; i varmare länder kan den däremot bibehålla
sig från år till år i sommarsporstadiet och är där icke
beroende av berberis. Hos oss är utrotning av berberis
det ojämförligt viktigaste medlet för bekämpande av S.
Enligt lag av år 1933 skall den i Sverige utrotas inom
de områden, för vilka Kungl. Maj:t på framställning av
hushållningssällskap och landsting därom förordnar.
Sådana förordnanden ha utfärdats för de flesta län i
södra och mellersta Sverige. I övrigt kunna angreppen
mildras genom riklig kaligödsling, undvikande av för
stark kvävegödsling samt genom sådana kulturåtgärder,
som befordra tidig och jämn mognad. Th. Lfs.
Svartrot (Scorzonera hispanica) är en flerårig ört av de
korgblomstrigas familj, inhemsk i Spanien och
angränsande länder. Den har tjock, köttig pålrot,
lansett-lika blad i rosett och upprätt stjälk, som bär ett antal
stora gula blomkorgar. Den odlas för de ätliga, ganska
köttiga och på det sockerartade ämnet inulin rika
rötterna; en tid har den nästan varit försvunnen ur
trädgårdarna, men på senare tid har den åter börjat
komma till heders. Nära besläktad är den på ängar i
södra och mellersta Sverige förekommande kornfiblan
(S. humilis), i vissa trakter kallad svinrot. H. G. S.
Svarträv, se Pälsdjursavel.
Svartsenap, se Senap.
Svartvide, se Pil.
Svavel, kemiskt grundämne med tecken S, som i
handeln förekommer i två former, dels gjutet, kristalliniskt
(i stänger eller bitar, tämligen hårt men sprött, gult
till färgen, lukt- och smaklöst, eg. v. omkring 2), dels
som gulvitt eller gult pulver, svavelblomma. Båda
formerna äro olösliga i vatten men lättlösliga i
kol-svavla, varur S. vid avdunstning utkristalliserar i
vackra kristaller. S. är som andra metalloider dålig
ledare för värme och elektricitet. S. smälter vid c:a
115° och kokar vid 444°. Det kan direkt förena sig
med många andra grundämnen, såväl metaller som
metalloider, ofta under stark värmeutveckling. I luft
antändes S. lätt och brinner då med blå låga under
bildning av svaveldioxid, vilken gas har starkt
des-inficierande verkan (»svavling»). Även utan
antändning undergår finfördelat S. vid vanlig temperatur
långsam oxidation till svaveldioxid, varför
svavelblomma och ännu bättre kolloidalt S. kan användas
som svampdödande medel i växtskyddet.
S. förekommer allmänt i naturen i förening med
metaller (sulfider) t. ex. kopparkis, blyglans, zinkblände
och svavelkis, som sulfat (gips), samt i flera för
växter och djur viktiga aminosyror. I fri form
förekommer nästan rent S. i närheten av verksamma eller
slocknade vulkaner, i Europa mest på Sicilien, vidare
i Mexiko och Texas i Förenta Staterna. Dessa
förekomster av fritt S. (framförallt i Texas) äro jämte
svavelkis de viktigaste källorna för fyllande av
nutidens mycket stora behov av S. och dess föreningar.
S. användes i tekniken för framställning av svavelsyra*
(som till mycket stor del förbrukas vid tillverkning av
superfosfat) och svaveldioxid (bl. a. av
sulfitfabrikerna), till svartkrut, tändstickor, vulkanisering av
kautschuk m. m.
Fritt S. och organiska svavelföreningar oxideras i
jorden under medverkan av vissa bakterier till sulfat,
under förutsättning att syretillgången är tillräcklig.
I annat fall, t. ex. där grundvattnet står högt, bildas
giftiga sulfider (svaveljärn). Se även Svavelsyra, Sulfat
och Sulfit. H. E-r.
902
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
