Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sådd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådd
Sådd
många regler. Flera av dessa, t. ex. att av höstråg
gammalt utsäde skulle sås mellan OIs- och Larsmässa
<29 juli—10 aug.), nytt från Lars- till Bertilmässa
(10—24 aug.), hade det felet, att de icke togo hänsyn
till olikheterna mellan landets olika delar, ej heller
till väderleken under olika år; andra voro ur biologisk
synpunkt riktigare, eftersom de grundade sig på
fenologiska iakttagelser, t. ex. att havren skulle sås
när aspen låter fjunen falla. Tidpunkten för S.
bestämmes i främsta rummet av tre faktorer: 1.
Marktemperaturen, 2. Frostömheten hos de unga plantorna. 3.
Uppträdandet av skadedjur och parasitsvampar.
Varje växtslag har sin bestämda minimitemperatur
för groningen, och det lönar sig givetvis inte att så,
förrän jorden fått denna temperatur. Om fröet får
ligga alltför länge i kall, fuktig jord, kan det ruttna,
och vid alltför låga temperaturer kan groningen ta
så lång tid, att ogräset — som ofta har lägre
gro-ningstemperatur än kulturväxterna — tar överhand.
Mellan marktemperaturen och groningstidens längd
råder ett nära samband: ju varmare jorden är, desto
snabbare groning. Detta har till följd, att under våren
skillnaderna mellan olika såtider utjämnas, medan de
under hösten förstoras. Vid tidig S. få plantorna dock
alltid ett visst försprång, men under utvecklingens gång
kan detta minskas och mognaden inträffa ungefär
samtidigt, alltså i viss mån oberoende av såtiden. Särskilt
tydligt är detta hos höstsäden. Även hos vårsådda
grödor finnes en liknande tendens, men här kan ofta
motsatsen inträffa genom att mognaden efter mycket
sen S. stores av alltför låga temperaturer; det kan då
inträffa, att av två bestånd, som icke varit alltför
olika ifråga om utveckling vid en viss tidpunkt under
sensommaren, det tidigare går till mognad, det senare
icke alis. Även om mognaden icke helt avbrytes, går
den långsamt sent på hösten. Vid sen sådd blir därför
växttiden längre än vid tidig. Förhållandena gestalta
sig givetvis olika för olika sorter, tidiga påverkas föga
eller icke alis, sena högst väsentligt.
Avgörande är helt naturligt såtidens inflytande på
avkastningens storlek och kvalitet. Resultaten av
talrika försök och praktisk erfarenhet kunna beträffande
säden sammanfattas så: Tidig S. ger större kärnskörd
än sen S., och kvaliteten, såvitt den kommer till uttryck
i 1 000-kornvikt, hektolitervikt, slösädesprocent och
grobarhet, blir högre; halmskördarna påverkas föga
av såtiden; härav följer, att man vid tidig skörd får
ett gynnsammare förhållande mellan kärna och halm
än vid sen. Liknande resultat ha erhållits i rotfrukter
m. m. För alla vårsådda grödor gäller, att S. bör
företagas, så snart jorden reder sig och
marktemperaturen nått en sådan höjd, att groningen kan äga rum.
För torvjordarna innebär detta bl. a., att S. ofta
måste företagas, medan tjälen ligger kvar på något
djup under markytan. Tjälsàdden medför även den
fördelen, att jorden är bärkraftig.
Frostömma växter, t. ex. rotfrukter, böra givetvis
ej sås, förrän faran för nattfroster efter uppkomsten
är över. För flera sädesslag (råg, havre och vete) och
baljväxter (ärter) äro farhågorna ofta överdrivna. I
ungdomsstadiet tål t. ex. havre mycket väl 6—8° kyla,
och inte ens lägre temperaturer ta död på plantorna,
även om bladspetsarna bli lite svedda. — - En av
anledningarna till den tidiga S:s företräden är den, att
angrepp av skadeinsekter oftast bli lindrigare på tidigt
sådda bestånd. För höstsäden är likaledes en
jämförelsevis tidig S. i allmänhet att föredraga. Alltför
sent sådda bestånd hinna icke bli tillräckligt kraftigt
utvecklade före vinterns inbrott. För tidig S. av
höstsäden medför emellertid också stora risker. Vanligen
brukar det framhållas, att mycket kraftiga bestånd
av höstråg lätt skadas av snömögel, om snö faller
på otjälad eller otillräckligt tjälad mark. Denna risk
föreligger onekligen, dock numera mindre än förr,
sedan betningsmedel kommit i allmänt bruk. Betydligt
större skador ha emellertid på senare år anställts på
tidigt sådda bestånd av rågbroddfluga och fritfluga
samt brunrost. Dessa skador undvikas i regel, om
man dröjer med höstsådden till början — mitten av
september i Mellansverige och slutet av september
eller början av oktober i Skåne. — Anledningarna till
den tidiga S:s företräden äro vad vårsäden beträffar
ökning av växttidens längd, bättre utnyttjande av
den s. k. vårmusten, tidigare beskuggning av jorden
och därmed minskning av skadlig avdunstning från
markytan. För höstsäden spelar ökningen av
växt-tiden icke någon större roll, däremot särskilt för rågen
upplagringen av ett större näringsförråd. Vid
jämförelsevis tidig S. hinner rågen att tillvarataga mycket stor
del av den salpeter, som under trädesäret bildats i
jorden. I ett försök, där kvävemängderna
analyserades, befanns det, att rågplantorna vid tidig S. »lagrat»
80 kg kväve pr ha, medan den sent sådda »lagrat»
knappt 20 kg. — Vad S. av höstsäd beträffar bör
slutligen erinras om att stor hänsyn naturligtvis måste
tas till såbäddens beskaffenhet. Om sommaren varit
mycket torr och jorden i början av september är
starkt uttorkad, bör S. uppskjutas, till dess regn fallit.
Eljest få de unga plantorna icke tillräcklig fuktighet
för sin utveckling — även i mycket torr jord brukar
fuktigheten dock vara tillräcklig för att plantorna skola
gro — och beståndet blir ojämnt och luckigt.
Utsädesmängden angives i kilogram pr hektar, kg/ha.
Den bör så beräknas, att plantorna i det utvuxna
beståndet väl täcka marken utan att alltför mycket
trängas med varandra. Växter med stor
bestocknings-förmåga kräva mindre antal grobara frön pr ytenhet
än växter med liten; å andra sidan kan bestockningens
921
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
