Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torrläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torrläggning -
areal, som beröres av företaget. Härvid utgår man i
vattenlagen från att den mark, som ligger så högt,
att den kan torrläggas till ett djup av 1,2 m under
vegetationsperioden, redan innan företaget
genomföres, räknas såsom varande utanför detsamma.
Genom att således på en plankarta över företaget
lägga in en linje, vilken avskiljer den mark, som kan
torrläggas till sagda djup från den, där det ej kan ske,
får man företagets begränsning. Linjen kallas
begränsningskurva. Marken, som ligger innanför
begränsningskurvan, indelas därefter i småområden, vilka med
hänsyn till jordart och höjdläge äro likformiga. Varje
sådant område åsättes ett visst värde, som det har,
innan företaget genomföres, och ett annat värde
som det kommer att få, sedan företaget blivit
genomfört. Skillnaden mellan dessa värden utgör
ifrågavarande områdes värdeökning genom företaget och
benämnes båtnad. Berör ett torrläggningsföretag flera
fastigheter, skall kostnaden för företaget fördelas i
förhållande till varje fastighets sammanlagda båtnad.
Vid planläggningen av ett avlopp upprättas olika
handlingar. Sålunda upprättas alltid en plankarta,
oftast i skalan 1: 4 000, över de av företaget berörda
arealerna, där vart och ett av de ovan nämnda små
områdena erhållit ett nummer. Vidare upprättas såväl
längs- som tvärprofiler över avloppet. Särskilda
detaljritningar visa utseendet av broar och andra byggnader,
som kunna förekomma i samband med företaget. I
den s. k. särskilda längden införes varje områdes
värde före och efter företagets genomförande. Här
uträknas och anges vidare båtnaden för varje fastighet.
Kostnadsförslag upprättas och vidare grävningslistor*;
de senare angivande avloppets mått på olika platser
och den kubikmassa, som skall bortschaktas. Slutligen
upprättas även ett utlåtande, innehållande uppgift
om företagets beskaffenhet och ändamål samt vidare
om de förhållanden, på vilka det kan ha inverkan.
Förslag till avlopp bör upprättas av fackkunnig
person vid laga syneförrättning. Sådan person
förordnas av länsstyrelsen efter ansökan från
intressenterna och utgöres vanligen av en statens
lantbruksingenjör. Angående dessa spörsmål och
torrläggningsföretags rättsliga ställning, se Vattenrätt.
Arbetets utförande överlåtes vanligen, då det gäller
större avlopp, till entreprenör.
Detaljavvattning kan ske efter två olika metoder;
antingen öppen avdikning eller också täckt dikning,
vanligen benämnd dränering.
Den äldre av dessa metoder är den öppna
avdik-ningen. I ett öppet dikessystem brukar man urskilja
olika slag av diken. Back- eller laggdiken avskilja åkern
från angränsande odlad mark och upptaga vatten
från den senare. Avledningsdiken mottaga vattnet
från laggdikena och vidarebefordra det till avlopps-
- Torrläggning
diket (se ovan). Inuti åkern upptagas tegdiken, vilka
via s. k. avskärningsdiken avbörda sitt vatten till
avledningsdikena. Tegdikena och avloppsdikena ligga
vanligen i riktning med starkaste fallet.
Den öppna dikningen kräver för sitt utrymme
avsevärd areal och utgör hinder för bekväm
bearbetning av jorden. Öppna diken äro vidare härdar för
ogräs. Dessutom kräver det öppna dikessystemet för
att fungera tillfredsställande ett gott och regelbundet
underhåll. Därför har den öppna dikningen numera i
mycket stor utsträckning blivit ersatt av täckt dikning
eller dränering. Dräneringen utbildades i sin nuvarande
form i England under förra hälften av 1800-talet och
kom för första gången till användning i Sverige vid
detta århundrades mitt, där den numera vunnit allmän
spridning. Den har kraftigt bidragit till jordbrukets
höjande och anses vara en av de viktigaste orsakerna
till den produktionsökning inom jordbruket, som under
de sista decennierna ägt rum.
För att ett dräneringsföretag skall bliva utfört på
ett lämpligt sätt erfordras att en s. k. dräneringsplan
upprättas av fackkunnig person, d. v. s. en
jordbrukskonsulent eller lantbruksingenjör. Planen utgöres av
en karta över området, numera vanligen i skalan
1: 2 000, där platsen för samtliga täckta ledningar
angivits. Vidare anges på planen djupsiffror,
rördimensioner, platser för dagvattenbrunnar etc. I en
tabell anges materialåtgången. Till planen brukar
dessutom ofta ett utlåtande bifogas, där olika
uppgifter och föreskrifter lämnas av den, som uppgör
planen.
Dräneringssystemet. De täckta diken, som ersätta
tegdikena vid den öppna dikningen, brukar man
benämna sugdiken eller grendiken. Dessa inkopplas i
ett stamdike eller fångdike, vilket genom dikesögat
mynnar i det öppna avloppet. Stamdiket med
inkopplade sugdiken brukar man benämna ett
dränerings-system. Tidigare utformades vanligen
dräneringssystemet så, att sugdikena kommo att ligga parallellt
med det starkaste fallet. Detta tillvägagångssätt brukar
man benämna längsdränering. Numera läggas
sugdikena snett över det starkaste fallet och stamdiket
parallellt med detta. Tillvägagångssättet benämnes
tvärdränering.
Sugdikenas inbördes avstånd rättas efter jordarten.
Ju ogenomsläppligare denna är, desto tätare avstånd
kräves. Erfarenheten har givit vid handen att
avståndet i lerjord bör väljas 10—18 m. I lättare jord
kan det ökas till över 20 m.
Dräneringsdjupet har hittills i allmänhet valts så,
att grundvattnet beräknats kunna sänkas till 1,2 m.
Nyare erfarenheter synas dock ge vid handen, att en
något grundare dränering kan väljas. Dock ökas med
grundare dränering risken för mindre hållbarhet hos
950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
