Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Transport av varor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för järnvägsfrakterna äro i huvudsak varans värde
(förmåga att bära frakt, värdetarifferingsprincipen),
varans vikt och volym, vagnens utnyttjande och
transportavståndet. Godset indelas i ilgods och
fraktgods och det senare i styckegods intill 2 500 kilogram
samt vagnslastgods, vilket i sin tur indelas i 2 500,
5 000 och 10 000 kilograms gods. Till grund för
värdetarifferingsprincipen, som tidigare tillmättes stor
betydelse, ligga bl. a. allmänna ekonomiska och sociala
synpunkter. Sedan konkurrensen från automobilerna
blivit hårdare, ha järnvägarna måst anlägga mera rent
företagsekonomiska synpunkter på sin tariffering och
i likhet med lastbilägarna fastställa frakten med
hänsyn till graden av vagnens belastning och avståndet.
De billigaste transportkostnaderna har man i
allmänhet vid båtfrakter. Speciellt äro
världshavstransporterna i vanliga fall mycket billiga. I
konkurrensen mellan järnvägs-, bil- och båttransporter är icke
endast själva fraktkostnaden avgörande. Särskilda
banavgifter, hamnavgifter, omlastnings- och
stuverikostnader äro jämväl av betydelse. Dessutom inverkar
årstiden såtillvida, att under vintern båttransport
är helt ur räkningen, där vattnen frysa, samt att vissa
varor kräva kyld vagn under sommaren och varm
vagn under vintern, någonting som lastbilarna hittills
i allmänhet icke kunna erbjuda. G. Y-n.
Transportflaska, se Mjölkens behandling.
Transportfläkt, se Injektor.
Transportsjuka, se Järnvägssjuka.
Transudat, vätska, som ur blodkärl utträngt till
omgivande vävnader eller till hålrum i kroppen. Speciellt
avses sådan vätskebildning, som ägt rum under
sjukliga förhållanden. Vätskan är klar, vanligen något
gulaktig och har en låg äggvitehalt (i motsats till
exsudat, som har en hög äggvitehalt). G. Dbg.
Tranärt, se Vicker.
Trapp, se Bergarter.
Trappor tjäna till att förmedla trafiken mellan olika
våningar i en byggnad eller mellan olika nivåer
överhuvudtaget. T. kunna tänkas vara lutande plan, vilka
äro försedda med avsatser för att underlätta
uppstigandet. Med hänsyn till läget talar man om
yttertrappor och innertrappor, alltefter ändamålet om
huvudtrappor, sekundärtrappor, källartrappor och
vindstrappor. Med hänsyn till materialet indelas T.
i trätrappor, stentrappor, järntrappor, betongtrappor
samt trappor av murverk. För att kunna kallas T.
bör stigningen ej överstiga 1: 1 och i regel håller sig
stigningen omkring 1: 2. Den horisontala delen av
trappsteget kallas plansteg och den vertikala delen
sättsteg. För att en T. skall vara någorlunda bekväm
att gå i, måste stegbredd och steghöjd stå i ett visst
förhållande till varandra. Detta förhållande
bestämmer även T:s lutning samt kallas för stigningen. Om
stegets höjd betecknas med h cm och bredden med b
cm, brukar ofta likheten 2h+b = 60 — 63 cm användas,
där 60—63 betecknar steglängden. Flera andra regler
för bestämmandet av sambandet mellan steghöjd och
stegbredd tillämpas vid beräknandet av stigningen.
Den enklaste planformen för en T. är den raka
formen. Ofta kan det emellertid vara svårt att anordna
en rak T., och då använder man sig av svängda eller
brutna T. Härvid bör man se till att icke stegbredden
vid den inre svängen blir för liten. Den bestämmande
stegbredden räknas i en tänkt linje, som ligger på ett
avstånd av c:a 2/5 av trappbredden räknat från
yttersvängen, och kallas gånglinje.
Utvändiga T. böra utföras av starkt och hållbart
material, i regel naturlig sten eller betong, samt förses
med egen grund, som går ned till frostfritt djup.
Plansteg böra läggas med någon lutning så att vatten
kan avrinna.
Innertrappor utföras vanligen av trä, naturlig sten
eller betong. Vid trätrappor vilar plan- och
sättstegen på sidostycken eller vanger av trä. I allmänhet
användes furu och i enstaka fall ek. Planstegets
tjocklek brukar vara 37 eller 50 mm och sättstegets
vanligen 25 mm. Vangernas dimensioner bestämmas
av spännvidd, belastning m. m. Tjockleken är sällan
under 50 mm, men ofta 62 eller 75 mm. Plan- och
sättstegen infällas i vangerna och böra aldrig uppläggas
direkt på murverk.
Med T. av naturlig sten avses i allmänhet T., vars
bärande delar utföras av naturlig sten. Dessa bliva
mycket dyrbara och användas därför sällan. I stället
användes natursten som plan- och sättsteg, vilka vila
på bärande stomme av betong.
Betongtrappor kunna vila på murverk eller pelare,
men kunna också utföras fribärande, d. v. s. med den
ena kanten fri och den andra stödd mot vertikal
konstruktionsdel. Betongtrappor utföras också med
armerade eller oarmerade blocksteg. G. B-r.
Traspipig ost, se Ostfel.
Trattkantarell, se Kantarell.
Trattskivling (Clitocybe) är ett släkte bland
skivsvamparna, utmärkt av på foten nedlöpande skivor,
som ge fruktkroppen en trattlik form, särskilt sedan
den blivit äldre och i mitten något intryckt. Pudrad
T. (C. nebularis) har grå hatt, som fläckvis är liksom
mjölig eller vitpudrad. Den är en god matsvamp,
som förekommer i trädgårdar och skogsbryn; övriga
arter äro av ringa värde eller rent av giftiga. H. G. S.
Traumatisk juverskada, se Juversjukdomar.
Traumatisk mag-mellangärdsinflammation, se
Mag-mellangärdsinflammation.
Trav, se Gångart.
Trave, sydsvensk benämning på långskyl. Se Skyl. I. J-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
