Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetemyggor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vetemyggor
Vev
en vecka små gula, fotlösa larver, som angripa de späda
kornen. Då larverna äro många (flera honor kunna
ägg-belägga samma blomma) skrumpnar kornet fullständigt
ihop. De c:a 3 veckor gamla larverna lämna axen,
särskilt lätt vid fuktig väderlek, och falla till marken,
i vilken de gömma sig några cm under jordytan
i tunna, av dem själva spunna kokonger. I dessa
övervintra de en eller ett par gånger för att slutligen
på våren lämna dem och krypa högre upp till ytan,
där förpuppningen äger rum. Från kläckningsfälten
flyga myggorna, eller drivas av vinden, i solnedgången
till närmaste vetefält, där de framskjutande axen
uppsökas. Denna V. har upprepade gånger anställt
betydande skador på vetet. Särskilt har detta varit
fallet i Skåne, där förlusterna under förra hälften av
1930-talet kunde beräknas till många millioner kronors
värde. Av mindre betydelse för vår veteodling är utan
tvivel den röda V. (Clinodiplosis mosellana GÉH.).
Denna art har orangeröda larver. Vanligen träffas
larverna enstaka i blommorna. I dessa sker stundom
förpuppningen, eljest i marken och alltid inom det
gamla larvskinnet, som bildar en glänsande hylsa kring
den egentliga puppan. Något verkligt effektivt medel
mot V. känner man ej. De i jorden befintliga larverna
torde dock till en viss grad decimeras av kalkkväve.
T. A.
Vetepulpa, se Fabriksavfall.
Veterinär, djurläkare. Djurläkekonsten omtalas redan
hos den gamla tidens kulturfolk. Som den
vetenskapliga djurläkekonstens grundläggare nämnas den gamla
tidens främsta naturvetenskapliga forskare
(Hippokrates, Aristoteles m. fi.), vilka sökte finna naturliga
orsaker till sjukdomarna. Hos grekerna funnos redan
på dessa författares tid yrkesdjurläkare (hippiatres =
hästläkare). Hos romarna utvecklades djurläkekonsten
än mer, men var av Vegetius’ i 4:de århundradet
utgivna verk »Artis mulomedicinae libri» att döma
starkt behäftad med vidskepelse. Efter det med
romerska rikets fall inträdda allmänna förfallet i kulturen
började djurläkekonsten åter komma till heders under
medeltiden, och under den nyare tidens början
författades flera betydande verk, ägnade huvudsakligen
åt hästens sjukdomar. De förhärjande kreatursfarsoter,
som uppträdde under 1700-talet, föranledde berömda
läkare att ägna sig åt djurläkekonsten och regeringarna
att upprätta veterinärskolor. Den första av dessa
grundlades av Bourgelat i Lyon 1762. Carl v. Linné,
som i vårt land hade tillfälle att även iakttaga
kreatursfarsoternas svåra härjningar, insåg också vikten av
att en ordnad veterinärutbildning kom till stånd. Han
ordnade därför så, att tre av hans lärjungar som
statsstipendiater sändes till Lyon för att utbilda sig till
veterinärer. Av dessa återkom Peter Hernqvist och
grundade år 1775 veterinärinrättningen å Brogården i
Skara, vilken kvarstod som utbildningsanstalt för
veterinärer till 1886. År 1821 inrättades en Statens
veterinärinrättning, vilken år 1859 fick benämningen
Kungl. Veterinärinstitutet och år 1914, sedan det
inflyttat i nya lokaler vid Norra Brunnsviken, namnet
Veterinärhögskola. Vid Veterinärhögskolan lämnas en
på vetenskaplig forskning grundad undervisning.
Denna är uppdelad på en veterinärkandidatexamen,
vilken i regel tar en tid av 254—3 år och därefter en
veterinärexamen, för vars avläggande i regel åtgår en
tid av ytterligare 3%—4 år, således en sammanlagd
tid av 6—7 år. Sedan 1936 är Veterinärhögskolan
tillerkänd disputations- och promotionsrätt. Doktorsgrad
vid Veterinärhögskolan berättigar till titeln
Veterinär-medicine doktor (V. M. D.).
Veterinärstaten. Under början av 1800-talet var
flertalet av de få V. anställda av hushållningssällskapen.
eller av lokala myndigheter med skyldighet att
tjänstgöra inom vederbörande område mot ersättning av
djurägarna. 1829 anslog riksdagen medel till anställande
av en V. i varje län; på 1850-talet förbättrades
länsveterinärernas ställning, och fasta distrikt för
distriktsveterinärer började inrättas, vilka dock icke avlönades
av statsmedel förrän 1912, då distriktsveterinärernas
löner utbetalades av staten och landstinget gemensamt.
År 1933 genomfördes en omorganisation, så att även
samtliga distriktsveterinärer blevo statsanställda.
Läns-och distriktsveterinärer tillsättas av Kungl. Maj:t på
förslag av Medicinalstyrelsen. Dessutom finnes förutom
militärveterinärer ett antal veterinärer vid slakthus
samt karantäns- och stadsveterinärer.
Veterinärväsendet lyder under Medicinalstyrelsen,
där en veterinärbyrå under ett medicinalråd handhar
de veterinära ärendena. Medicinalstyrelsen hör i dessa
ärenden under jordbruksdepartementet. Under
Medicinalstyrelsen hör numera även bekämpandet av
nötkreaturstuberkulosen, vilket tidigare sorterade under
lantbruksstyrelsen. Under Medicinalstyrelsen sorterar
Statens Veterinärbakteriologiska anstalt, som har till
uppgift dels att tillhandagå veterinärförvaltningen med
nödiga vetenskapliga undersökningar och dels att utöva
självständig vetenskaplig forskning. Anstalten omfattar
en diagnostisk avdelning med huvudsaklig uppgift att
utföra diagnostiska undersökningar och en serologisk
avdelning med uppgift att bereda vissa
veterinärbakteriologiska preparat. N. L.
Veterinäranstalten, se Veterinär.
Veterinärbakteriologiska anstalt, Statens, se Veterinär.
Veterinärbyrå, se Veterinär.
Veterinärhögskolan, se Veterinär.
Veteål, se Nematoder.
Vev kallas en hävstång, medelst vilken en axel sättes i
roterande rörelse. Medelst en V. kan även en roterande
rörelse överföras till en fram- och återgående. Förutom
1012
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
