Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Virussjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Virussjukdomar -
skinnbaggar, mjöllöss eller någon gång skalbaggar.
Varje virus har i regel en eller flera speciella bärare.
I vissa fall kan det icke vara fråga om endast en
mekanisk överföring, utan en fysiologisk process måste äga
rum inom insektens kropp. Det har nämligen
beträffande några virus visats, att en insekt, som insugit smittad
växtsaft, först efter en viss tid kan överföra smittan till
en annan växt. Beträffande en del virus känner man
ännu ej den naturliga spridningsvägen; man kan med
konst överföra dem, t. ex. genom inympning av ett
sjukt skott på en frisk planta, men man har icke
kunnat finna något naturligt sätt för dess spridning.
Grundlinjerna för bekämpandet av V. äro följande.
Spridning av smittämnet motverkas genom tidigt
avlägsnande av sjuka plantor. Eftersom virus redan kan
lia överförts till andra plantor utan att sjukdomstecken
ännu framträtt på dessa, böra även de för
infektionsfara särskilt utsatta grannplantorna avlägsnas. Ett
sådant urval lyckas bäst på platser, där de virusbärande
insektarterna förekomma sparsammast. De sistnämnda
böra i den mån det är möjligt bekämpas. Vilda växter,
som angripas av samma virus som den odlade eller äro
värdväxter för smittbäraren, böra strängt efterhållas.
Th. Lfs.
Visitertång användes för att undersöka hästens liov
med avseende på förekomsten av ömhet eller onormalt
tunna partier på hornkapseln. I. J-n.
Viskositet, se Mjölk.
Vismuttribromfcnolat (Xeroform) är ett gult, nästan
lukt- och smaklöst pulver, som användes vid
sårbehandling, då det verkar svagt antiseptiskt och ej
frätande. Det har även en torkande inverkan
därigenom att det underlättar blodets levring och
minskar avsöndringen av sårvätskan. Det har numera
i stor utsträckning vid sårbehandling ersatt jodoform.
På apotek erhålles även vismuttribromfenolatsalva
(xebinolsalva, xeroformsalva), som användes vid
behandling av sår, brännskador m. m. G. Dbg.
Vissnesjuka benämnas sådana växtsjukdomar, som
yttra sig i att växter eller delar av dem vissna utan
(åtminstone till en början) andra yttre symtom, och
som ha sin orsak i svampvegetation i kärlsträngarna
(kärlmykos), vilken hindrar saftledningen inom växten.
V. förorsakas huvudsakligen av arter av släktena
Verticillium (Verticillios*) och fusarium* (fusarios*);
hos oss oftast av det förstnämnda. I vissa fall kommer
angreppet tillsynes även utvändigt i form av röta i
stjälken, vanligen dess nedersta del; man talar då även
om stjälkröta. Av V. angripas talrika växter, såväl
ört-som vedartade; ofta angripas potatis, ärter, tomat,
gurka, krusbär, vinbär, körsbär och ett stort antal
prydnadsväxter. De första symtomen äro att bladen
bli slappa under den varmaste tiden på dagen; senare
sloka de beständigt och slutligen nedvissnar hela
- Vitaminer
plantan. På träd och buskar angripas först enstaka
grenar. Om dessa i tid avlägsnas, kan angreppet
möjligen hejdas. Där V. uppträtt, bör en tid framåt odling
av för sjukdomen mera mottagliga växtslag undvikas.
I mindre, framför allt växthusodlingar, bör
jorddesin-fektion användas. Potatis o. a. mottagliga örter böra
ej odlas som mellankultur bland fruktträd, särskilt
körsbärsträd. Th. Lfs.
Wistaria sinensis, blåregn eller glycine, är en
östasiatisk slingerväxt. Den har ljusblå blommor i
hängande klasar och parbladiga blad.
Vita, se Ägg.
Vitaminer. V. äro organiska näringsämnen, som
organismen ej själv kan uppbygga av enkla kemiska
föreningar men som äro nödvändiga för kroppen i små
mängder. Då organismen lider brist på dessa ämnen,
uppträda för varje V. karakteristiska bristsjukdomar,
s. k. avitaminoser. V. ha också kallats »accessoriska
näringsämnen». Ordet V. är relativt nytt. Det föreslogs
till användning första gången år 1912 av den polske
biokemisten Casimir Funk. Han trodde, att
substanserna ifråga voro av amin-natur och eftersom de voro
av vital betydelse för djurorganismen, kallade han dem
V. Man vet nu, att de ej ha amin-karaktär, men den
antagna benämningen har dock bibehållits. De olika
V. betecknas med alfabetets stora bokstäver,
eventuellt efterföljda av ett indextal, t. ex. A, Bx> B2 o. s. v.
V. mätas i s. k. internationella enheter. Ur kemisk
synpunkt indelas de i fettlösliga och vattenlösliga sådana.
A-, D- och E-vitaminerna äro fettlösliga, vilket
betyder, att de lösas i sådana lösningsmedel som alkohol,
eter, aceton m. fi., varuti fett löses. B- och
C-vitami-nerna äro lösliga i vatten.
A-vitaminet har den kemiska bruttoformeln C20H30O.
Det är en cyklisk, omättad, envärdig alkohol. Ett
sådant omättat ämne har ringa motståndskraft mot
oxidation, och därför förstöres lätt vitamin A genom
upphettning under luftens tillträde. Modersubstansen
till A är det gula färgämne, karotin, som åtföljer
bladgrönt, klorofyll, i växternas gröna blad. F. n. känner
man ett 30-tal olika karotiner, men av dessa kunna
endast 4 tjänstgöra som modersubstans för A-vitamin.
En av dessa, /?-karotin, är mer effektiv än de övriga,
emedan den lämnar två molekyler A för varje
karotin-molelcyl, medan övriga karotiner lämna endast en
molekyl. Den internationella enheten för A är den
biologiska aktiviteten av 0,6yl /3-karotin.
Karotinrikt och därmed A-vitaminrikt foder är
grönfoder, gräs, A. I.V.-foder, välbärgat hö och gulköttiga
rötter såsom morötter och även kålrot; av
kraftfoder-slagen äro endast gul majs och linfrö rika på karotin,
varjämte sillmjöl är A-rikt. De bladrika grönsakerna
— kål, sallad, spenat — samt grönärter och tomater
1 uttalas gamma; l/-=0,ooi mg.
1025
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
