Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårbruk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårbruk
Vårtor
olika jordarter; likaså spelar klimat och topografi en
viss roll. S. k. lätta jordar tarva annan bearbetning
under V. än lerjordar, och för de senare är frostens
inverkan av utomordentlig betydelse.
V. skall ej utföras endast med tanke på att man
erhåller en möjligast förstklassig såbädd, utan man
bör eftersträva så gynnsamma växtbetingelser för hela
vegetationsperioden som möjligt. Y. måste därför
taga sikte på att hushållningen med markfuktigheten
blir den bästa möjliga, liksom även att
kulturväxterna ej skola behöva konkurrera med ogräsen om
utrymme, vatten, näring etc.
I de fall då åkern ej blivit höstplöjd måste man
inleda vårbruket med vårplöjning. Fot flertalet jordar
är detta emellertid ofördelaktigt, enär jorden därvid
uttorkas. Detta kan visserligen i viss mån förhindras
genom efterföljande finfördelning av ytan och
vältning, men särskilt å lerjordar blir jordens struktur så
pass försämrad, att man i möjligaste mån bör söka
undvika vårplöjning. Understundom kan man i dylika
fall med fördel utbyta vårplöjningen mot luckring av
jorden med kultivator, sladdharv eller liknande.
Själva V. föregås ofta av en ytharvning, vilken
utföres i syfte att bryta den kapillära ledningen upp till
markytan, och därmed hindra jordens alltför hastiga
upptorkning. Styva och mycket styva lerjordar böra
däremot ej överharvas, enär deras upptorkning
därigenom försinkas alltför mycket.
Ytharvningens betydelse har minskats med
traktordriftens införande. När endast dragare stå till
förfogande, tager V. å större gårdar en avsevärd tid i
anspråk, och det är då av betydelse att man med
hjälp av ytharvning kan förhindra, att jorden i
väntan på vårbruket torkar ut alltför mycket. Vid
traktordrift däremot undanstökas V. på ett fåtal dagar,
varför uttorkningen av marken ej hinner att taga
sådana oroväckande dimensioner som vid avsaknad av
traktor.
Vare sig man ytharvat eller ej, bör tillredningen av
jorden till sådd föregås av igenkörning av slutfåror
och utjämning av tegryggar, vilket arbete lämpligen
sker medelst skumplog. Om detta arbete ej utföres,
riskerar man, att lös och ofta kokig jord släpas ned i
slutfårorna vid den efterföljande bearbetningen. Har
konstgödsel spritts på tillan, riskerar man dessutom,
att denna i ganska stor utsträckning likaledes släpas
ihop i fårorna, och dessutom försvåras speciellt
skördearbetet, om marken genom slutfåror och tegryggar
är alltför kuperad.
Den efterföljande tillredningen av jorden till sådd
måste utföras olika för olika jordar. Sålunda äro
or-ganogena jordar, liksom även sand- och mojordar av
naturen mycket luckra. Detta gäller särskilt när de
varit frusna. Deras naturliga luckringsgrad är ofta
mer än tillräcklig för växternas behov. Bearbetningen
behöver därför ej avse ytterligare luckring av jorden
utan snarare sammanpackning och för dylika jordars
vidkommande är därför välten det kanske allra
viktigaste redskapet.
Lerjordarna, och då särskilt humusfattiga lätt- och
mellanleror, äro ofta mycket täta vid tiden för V. och
tarva därför en kraftig luckring. De styva och mycket
styva lerjordarna däremot äro i sönderfruset skick
ofta väsentligt luckrare och därmed mera lättluckrade.
Detta är i ali synnerhet fallet om humushalten i dessa
jordar är hög såsom fallet är hos Östergötlands s. k.
dungjord eller Södermanlands s. k. becklera.
Lätt- och mellanlerorna äro ej endast tätare än de
styva lerorna utan därtill kommer, att på förstnämnda
jordar uppstår lätt skorpa, vilken ytterligare
försvårar bearbetningen.
För jordens tillredning till sådd användas olika typer
av harvar, sladdharvar, kultivatorer o. dyl. Olika
redskap lämpa sig för olika jordar, men man kan
även spåra hurusom vissa redskap vunnit terräng
inom vissa områden, under det att andra redskap
användas inom andra områden med liknande
jordartsförhållanden.
Själva såbäddens beskaffenhet och därmed
bearbetningens intensitet måste rättas efter den gröda, som
skall sås. Det är i detta avseende en stor skillnad, om
marken skall bära ärter eller exempelvis kålrötter, och
som allmän regel gäller, att ju större utsädet är, desto
djupare bör bearbetningen utföras och desto grövre
kan bruket vara och vice versa. G. T-n.
Vårkalvning, se Nötkreatursavel.
Vårplöjning, se Plöjning och Vårbruk.
Vårråg, se Råg.
Vårtbitare (Locustidae), till rätvingar hörande insekter,
vilkas antenner äro mycket långa (mer än halva
kroppslängden). Arterna påminna om gräshoppor. De
ha i allmänhet grön färg. En del arter äro växtätare,
andra äro rovdjur. Flera arter, som förekomma i
tropiska länder, göra skada på kulturväxter. I vårt
land äro två arter vanliga. Gröna V. (Locusta
viri-dissima) är till färgen grön. Vanliga V. (Decticus
verrucivorus) är lik föregående men svartfläckig. Om
den fångas, försöker den att bita och avsöndrar
därvid en brun vätska ur munnen. Enligt folktron skulle
denna vätska ha förmåga att borttaga vårtor. Därför
har arten och familjen fått namnet V. G. Dbg.
Vårtor eller inkar äro svulstbildningar, som utgå från
hud eller kutana slemhinnor och utgöras av starkt
förstorade läderhudspapiller, täckta av ett tjockt lager
överhudsceller. Orsaken till V. synes åtminstone i vissa
fall vara av infektiös natur. V. kunna i vissa fall nå
en betydande storlek och på grund av sin lokalisation
i vissa fall bli besvärande för djuren. Hos nöt sitta V.
1030
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
