Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtcell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Växtcell
Växtföljd
göres av en kolloidal lösning i vatten av organiska
ämnen, framför allt äggviteämnen, vilka bilda plasmans
stomme, samt fosfatider, som ingå i plasmans ytskikt.
Den är verkstaden för det kemiska arbetet i V.; där
finnas de enzym, hormoner m. m., som reglera
ämnesomsättning och tillväxt, i den äger näringens
förarbetning rum, assimilation och andning. Den kan
betraktas som bärare av de särskilda egenskaper som
tillkomma »levande» materia. I plasman finnes en
cellkärna, till vilken man lokaliserat växtens arvsanlag.
Andra inneslutningar i plasman äro plastider, små
kroppar med mer speciella uppgifter; de innehålla ofta
färgämnen, klorofyll och karotinoider; en vanlig
uppgift är även att de utbilda stärkelsekorn. En Y. med
plasma och cellkärna kallas »levande»; i många fall
saknas dessa delar i den utvuxna V. och den benämnes
»död», ehuru den fortfarande kan fylla viktiga
funktioner i växten. Döda celler finnas i stödjevävnad, ved
och korkvävnad. Cellens mitt upptages oftast av
cellsaftrum (vakuoler), som innehålla en vattenlösning
av oorganiska och organiska ämnen; av de senare
framför allt kolhydrat och aminosyror. Se vidare Bark,
Bildningsvävnad, Kork, Ledningsvävnad, Parenkym
och Stödjevävnad. H. B-m.
Växtfiber, se Stödjevävnad.
Växtfibrln, se Äggviteämnen.
Växtfärgämnen. Bland dessa märkas i synnerhet
Klorofyll* A och B, Karotinoider (karotin* och xantofyll
m. fi.), Antocyaner, Flavoner och Flavonoler samt
Melaniner.
Antocyaner äro ett stort antal färgämnen i blommor
och bär, alltså växtvärldens prydnads- och lockmedel.
De äro sammansatta som kemiska föreningar av en
sockerart och något icke sockerhaltigt ämne (aglykon,
antocyanidin), i regel av fenolkaraktär. Antocyanerna
kunna ha olika färg eller nyans i sura resp. alkaliska
lösningar. Ett intressant resultat härav är att
blåklintens antocyan, cyanin, är samma kemiska förening
som rosens röda färgämne. I blåklinten finnes cyaninet
i form av sitt kaliumsalt. Cyaninet i rosor och blåklint
innehåller två molekyler druvsocker (glykos), medan
idaein, som är färgämnet i lingon, vid hydrolys ger
galaktos och samma cyanidin som rosor och blåklint.
Pelargonians pelargonidin har även en med
cyaninet mycket likartad sammansättning.
Antocyanhal-ten kan i vissa blommor vara ganska avsevärd. I
pelargonian kan färgämnet utgöra 7 % av den torkade
blomman.
Flavoner och flavonoler äro gula färgämnen, till
sin sammansättning liknande antocyanidinerna.
Melaniner äro färgämnen (»melanoida färgämnen»),
som förekomma inom både växter och djur. De äro
rödbruna till svarta och ingå dels i spannmålsskal,
resp. i allmänhet i fröskal, samt utgöra hud- och hår-
pigment hos människor och djur. Man anser att de i
växterna bildas genom oxidation av garvämnen
(tan-niner) eller i allmänhet av fenolartade substanser
(garvämnen ha fenolkaraktär), hos djuren av
aminosyran tyrosin och med denna besläktade ämnen.
O. S-g.
Växtföljd. Bland de germanska folken, för vilka
jordbruket alltid synes ha varit huvudnäringen i äldre tider,
framträdde under det 8:e århundradet e. Kr. ett vitt
utbrett system för jordens brukande, nämligen
treskiftesbruket. Detta bestod däri, att en tredjedel av
jorden besåddes med vårsäd, en tredjedel låg i träda
och en tredjedel var besådd med höstsäd. Samtidigt
ha dock andra former förekommit, såsom upprepad
odling av säd (ensädesbruk), tills jorden blev »trött»,
varefter den fick vila sig, vilket vanligen betydde, att
den fick växa igen och eventuellt avbetas.
Trädes-bruk i modern mening förekom ej. Om trädan återkom
vartannat år, kallades detta tvåskiftesbruk, vart
fjärde år fvrskiftesbruk o. s. v.
Så småningom uppstod dock behovet av att odla
foderväxter på åkern, samtidigt som jordens värde
steg, vilket gjorde, att man dels fick behov av flera
grödor än förr, dels var tvungen att försöka utnyttja
jorden bättre. Därmed äro vi inne på de vägar, vilka
lett till utformningen av nuvarande V.
Till en början användes efter tyskt mönster s. k.
koppelbruk eller sädesvallbruk, varvid ettårig träda
efterföljdes av några års sädesgrödor och till slut
fleråriga vallar. Vår ännu i dag i stora delar av mellersta
Sverige använda 7-åriga V. med träda, höstsäd, 3 års
vall samt två års vårsäd är ju intet annat än en
variation av denna V.
Nyssnämnda V. erbjuder dels dålig plats för
rotfrukter, dels inta träda och vallar väl stor plats. Ehuru
den ur arbetssynpunkt erbjuder vissa fördelar, har
man dock sökt ersätta den med andra och bättre
former.
De synpunkter, som böra läggas till grund vid
bedömandet av en V:s lämplighet, äro följande:
1. Samma eller närbesläktade växter böra ej följa
efter varandra flera år å rad. Dels blir risken för
växt-sjukdomar och skadedjur större vid sådan odling, dels
blir jorden ensidigt utsugen på samma näringsämnen.
Vid upprepad veteodling kommer lätt strårötan att
medföra minskade skördar; upprepad rotfruktsodling
medför sämre skördar än om rotfrukterna komma
efter andra grödor.
2. Ogräsbefrämjande grödor, såsom stråsäd av alla
slag, böra omväxla med ogräsbekämpande grödor,
såsom rotfrukter, potatis, grönfoder och goda vallar.
Även trädan, rätt skött, motverkar givetvis ogräset
och kan därför vara berättigad i många fall enbart av
denna orsak.
1039
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
