Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighetslära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärftlighetslära -
portionell mot avståndet mellan genernas platser i
kromosomerna. Genom intensiva korsningsexperiment
med speciella försöksobjekt — flugor av släktet
Dro-sophila (bananflugor etc.), majs — men även med
andra djur och växter, har man kunnat bestämma ett
stort antal geners relativa avstånd och anordning
inom kromosomerna, genlokalisering. Man säger att
man gör kromosomkartor. Grupperar man ihop alla
genpar, som tillhöra ett och samma krososompar,
erhålles en kopplingsgrupp. Antalet kopplingsgrupper
överensstämmer sålunda med antalet kromosompar.
Yid fri kombination, d. v. s. genpar tillhörande olika
kromosompar, var det, som förut sagts, likgiltigt för
resultatet om korsningen gjordes: AABBxaabb
eller: AAbbxaaBB. Äro A och B kopplade får
man olika resultat efter dessa två korsningar.
Genom de senare årens cytogenetiska forskning ha
våra kunskaper om kromosomernas natur och
samverkan starkt ökats. Detta har huvudsakligen skett
genom studiet av olika slag av s. k. kromosomaberranter.
Dit höra de talrika fall, då kromosomerna icke
förekomma parvis, diploider, utan flera av varje,
polyploi-der (triploider = 3, tetraploider = 4 av varje). I det
diploida fallet får varje garnet en kromosom ur varje
par, den är haploid. Det haploida antalet benämnes
grundtalet. Polyploider är ofta större och kraftigare
än diploider. Särskilt betydelsefullt har studiet varit
av sådana aberranter, där antalet kromosomer icke
är en hel multipel av grundtalet, utan där t. ex.
somliga kromosomer förekomma 3-faldigt och andra
2-fal-digt, eller något annat liknande. Sådana benämnas
aneuploider. Ett annat viktigt studieområde har
utgjorts av sådana aberranter, där kromosomer
tillhörande olika par utbytt delar, translokation, och där en
del av en kromosom roterat 180°, d. v. s. en viss
del av kromosomen ligger i omvänd ordning, inversion.
Dessa båda former ha uppstått dels spontant (och göra
det säkert ofta i naturen) och dels efter behandling
med röntgenbestrålning etc. Två olika typer, som
uppstått genom translokation ur varandra, hava
exakt samma genuppsättning. De kunna dock ha
olika fenotyp, varför alltså fenotypen icke enbart
torde bestämmas av generna och deras samverkan utan
även till viss del av deras inbördes relativa lägen,
positionsverkan. Med hänsyn härtill måste
definitionen av begreppet genotyp modifieras. Mikroskopiska
studier av kromosomaberranter jämförda med de
därmed sammanhängande oregelbundenheterna i
arvsgången hava öppnat stora nya forskningsområden.
Genernas verkliga natur och sättet för deras verkan
är ännu icke känd, men ingående försök göras att
med mikroskopiskt-kemiska metoder komma åt detta
mycket viktiga problem. G. B-n-r.
Ärg, se Koppar.
- Ärt
Ärjkrok, se Årder.
Ärt (Pisum sativum L.), en viktig baljväxt, av vilken
ett flertal former odlas i vårt land som
lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som
trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot,
glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former
klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen
och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller
violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken;
baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket
växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån
och går uppåt; självbefruktning, innan blomman
öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid
groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.
Ärterna, som av vissa forskare antagas härstamma
från den i medelhavsländerna vildväxande P. elatius,
äro ej särskilt gamla som kulturväxter. I södra
Europa ha de antagligen odlats sedan bronsåldern (möjl.
redan under yngre stenåldern), till Skandinavien synas
de ha kommit i början av medeltiden (möjl. tidigare).
De gula ärterna torde först under 1800-talet ha blivit
spridda över hela landet. I Skåne, Östergötland,
Mälarbygden och jämtländska silurområdet ha ärterna
under 1800-talet odlats i icke så ringa omfattning,
men på senare år har ärtodlingen gått starkt tillbaka,
såsom framgår av nedanstående siffror:
1866—1870 34 300 ha 1921—1925 38 700 ha
1901—1905 21 400 » 1931—1935 20 600 »
1911—1915 20 800 » 1938 19 800 »
Under världskriget 1914—1918 inträdde en hastig
men snabbt övergående arealökning; numera bedrives
ärtodlingen huvudsakligen i Uppland och Östergötland.
Systematik. Tidigare brukade man sammanföra alla
vitblommiga varieteter och former under namnet
P. sativum L., alla med violetta blommor under
namnet P. arvense L. På senare tid har man frångått denna
på blomfärgen (d. v. s. förekomsten av anthocyan)
grundade linnéanska artuppfattning och sammanför
alla till en art, P. sativum L., vilken sedan indelas i
två varieteter var. pachylobum Alef. (spritärter,
släpärter m. fi.) och var. saceharatum Alef. (sockerärter,
brytärter m. fi.), alltefter förekomsten resp. saknaden
av seg innerhinna i baljan. Den vidare indelningen av
denna mångformiga art framgår klarast av följande
schema, varigenom även erhålles en överblick över
de olika ärtformerna och deras egenskaper.
A. Baljor med innerhinna: var. pachylobum.
I. Baljvägg tunn: spritärter (i vid bemärkelse).
a) Frön släta: eg. spritärter, gula ärter,
rågärter, gröna åkerärter, gråärter m. fi.;
b) Frön skrynkliga: (sprit-)märgärter.
II. Baljvägg tjock.
a) Frön släta: släpärt;
b) Frön skrynkliga.
1076
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
