Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INLEDNING.
Civilisationens utveckling har överallt i stora drag varit densamma.
Först hämtade människan sitt uppehälle uteslutande av de naturens
alster, som stodo henne till buds utan annat arbete än deras insamlande
eller fångst. Genom tämjande och skötsel av det ena djurslaget efter det
andra samt genom jordens bearbetning och odling av förut endast vilt
förekommande växter lärde hon sig sedan att skaffa sig en säkrare och
vanligen rikare tillgång på livsförnödenheter av allt mer ökad mångfald.
Härmed övergick hon från vildens till nomadens eller jordbrukarens
ståndpunkt. Det vanliga antagandet, att utvecklingen alltid gått över nomad- till
åkerbrukare-ståndpunkten, är knappt riktigt, utan i många fall synes
bofasthet och jordens odling hava börjat lika tidigt som husdjursskötseln,
så att vissa folkstammar aldrig fört nomadens liv med ständigt fortgående
flyttning med sina hjordar.
Denna utveckling möjliggjorde en talrikare folkmängds uppehälle på ett
visst jordområde, ty »den mark, som kan föda en man på jakt, kan giva
hundra uppehälle genom beteshjordar och tusen som åkerbrukare». En
stadigvarande bosättning i grannlag och ett fast jordbruk äro också genom
de behov, de skapa, och de möjligheter, de bereda till deras tillfredsställande,
särskilt behovet av gemensamma åtgärder för ägornas fredande och
stadganden om grannförhållanden, en förutsättning för en högre
civilisation. Jordbruket kan därför med skäl betecknas som civilisationens
moder.
Om denna utveckling har man från de avlägsna tider, dit historiens
ljus ej tränger, hämtat upplysning av sakliga och språkliga fornlämningar.
Beträffande jordbruket har forn- och språkforskningen sålunda lämnat
en mer eller mindre noggrann och i enskildheter gående kännedom ej blott
om denna närings ståndpunkt hos olika folk i olika tider utan även i många
fall om husdjurens och de odlade växternas slag och om det sätt, varpå
jorden bereddes för de senares odling.
Källorna för kunskapen om jordbruksnäringen i förhistorisk tid hava
i första rummet varit i jorden bevarade lämningar av människor, deras
bostäder, husgeråd och redskap, av deras husdjur och av växter, som de
odlat och använt till föda eller till beredande av sin klädnad.
De biologiska vetenskaperna ha härvid icke blott möjliggjort bestämmandet
av de växt- och djurarter, av vilka lämningar påträffats, utan även
givit ledning för slutsatser angående de odlade växtformernas och de
tämda djurrasernas släktskap med varandra och härledning från vilda
former.
Den jämförande språkforskningen kan på samma sätt från ordrötter och
ordstammar hos besläktade folk såsom från språkliga fornlämningar
möjliggöra slutsatser beträffande de föremål eller de verksamheter, orden
beteckna. Då nämligen ett begrepp eller ord svårligen kan vara äldre än
den sak eller den verksamhet, som därmed betecknas, måste således ett
redskap, ett husdjur eller ett arbetssätt varit använt eller åtminstone känt
före särflyttningen av grenar av en folkstam, vilka hava samma ordstam
för att beteckna ifrågavarande begrepp.
Då sålunda språkforskningen visat, att de indoeuropeiska språken
innehålla ett avsevärt antal ord av samma rot betecknande jordens bearbetning,
vissa odlade växter och husdjur, är man berättigad att därav draga
den slutsatsen, att det urfolk, varur dessa nu skilda nationer framgått, före
sin utgrening idkat åkerbruk och haft ifrågavarande växter och djur i
odling och som husdjur.[1]
Likaså då t. ex. samma redskapstyp, kroken eller spadplogen, som
bearbetade jorden med spetsen av en starkt lutande del, funnits hos alla
indoeuropeiska folk, såväl romare och greker, kelter och germaner som
hos de slaviska och iranska folken[2], kan väl vara möjligt, att samma
behov hos olika folk framkallat samma medel för dess fyllande, men man
kan med stor sannolikhet häri se ett bevis för att den indoeuropeiska
folkstammen före sin splittring haft denna redskapstyp utbildad och sålunda
bedrivit ett, om ock ofullkomligt åkerbruk.
Genom sammanställning av de slutsatser, man kunnat draga av dylika sakliga
och språkliga fornlämningar samt av uppgifter i bevarade skrifter
från äldsta historiska tid, har man kunnat följa jordbrukets utveckling
tillbaka till tider, från vilka direkta skriftliga meddelanden om detsamma
saknas.
Från senare tider äro de litterära källorna till kunskap om jordbruket
mycket olika rikhaltiga och lättillgängliga beträffande olika folk och tider,
och en jämförande framställning av jordbrukets utveckling måste därför
bliva ojämn och delvis fragmentarisk.
*
[1] Beträffande de på den jämförande språkforskningen grundade slutsatser om olika
folkstammars kulturs ålder och utveckling hänvisas till O. Schrader, Sprachvergleichung und
Urgeschichte. Ed. 3 Jena 1907.
[2] Braungardt. Die Urheimat der Landwirtschaft. Heidelberg 1912. Sid. 91, 212, 230.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lanthist/0009.html
