Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Även i Aten var jorden delad i enskilda egendomar, vilka vid tiden för
konungadömets avskaffande (i 8:e årh. f. Kr.) till större delen samlats hos
aristokratien, eupatriderna, vilka mestadels bodde i staden, under det att
jorden sköttes av tjänare och trälar. Därjämte funnos talrika småjordägare,
vilka genom skuldsättning råkat i allt större beroende av de stora
godsägarna och nedsjunkit i träldom under dessa. Solons (640—559 f. Kr.)
lagstiftning upphävde rätten att göra gäldenärer till trälar och återgav
friheten åt dem, som på grund av skuld förlorat den, samt undanröjde all på
jorden vilande skuld. Om jordegendomens betydelse som förmögenhetsföremål
vittnar Solons klassindelning av medborgarna på grund av
avkastningens storlek av jordegendomen. Första och andra klassen med minst
500 och 300 medimner (250 och 150 hl.) sädesskörd kallades riddare, emedan
de ansågos böra göra krigstjänst på egen bekostnad; tredje klassen med en
inkomst av 200 medimner ansågos behöva ett par dragare och kallades zeugiter
(av zeugos = anspann). De övriga voro dels vid jorden fästa halvfria,
avkomlingar av den tidigare, underkuvade befolkningen samt trälar, till stor
del krigsfångar, med vilka en livlig handel ägde rum i de grekiska kolonierna.
Trälarna räknades ej som människor utan som > besjälad egendom»
(Aristoteles).
Thukydides[1] (i 5:e årh. f. Kr.) omtalar, att odlingen i Grekland
fordom var mer tillfällig, så att lantmannen lätt övergav sin boplats, då han
ansåg sig kunna överallt finna sitt uppehälle, men redan på den homeriska
tiden var full bofasthet rådande, och åkermannens, vinodlarens och herdens
liv omtalas långt mer än jakten i de täta skogarna, som ännu täckte
höjderna. Ouppodlat land på kyklopernas ö väckte Odysseus förundran.[2]
och vid hans hem på Ithaka funnos trädgårdar och stora åkrar, där de
taliika plöjarna stannade för att vila vid varje fåras slut.[3]
Boskapsskötseln var dock folkets förnämsta näring. Offren till gudarna
bestodo, enligt Homeros, av feta får och oxar, och stekar av nötboskap, får
och kulingar voro jämte vin det huvudsakliga vid gästabuden, under det att
säd, bröd och mjöl föga omtalas. I de nordliga landsdelarna, hos Thraker
och Epiroter, ägnade sig männen åt kreaturens vård, men ansågo arbetet på
åkern vara ovärdigt fria män och lämnade det åt kvinnor och trälar.[4] I de
sydligare landskapen var dock åkerns och trädgårdens skötsel högre ansett,
och Homeros skildrar, huru konungar och andra högättade män
sysslade med dessa arbeten. Med den tilltagande rikedomen ändrades dock
detta, och de aristokratiska godsägarna lämnade allt mer jordens
brukning åt de lägre klasserna, och-skillnaden mellan underlydande bönder och
trälar blev allt mindre.
BOSTÄDERNA utgjordes i äldsta tid av runda hyddor men hade redan
under den yngre stenåldern (nergått till rektangelform. De hade en härd
mitt på golvet och antagligen en taköppning över denna. Dörröppningen
var på ena gaveln och därutanför ett förrum, bildat av de utskjutande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
