Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Germanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapendugliga män. Vid sidan av de friborne, självägande männen, vilka
med full äganderätt innehade familjens jord, fanns halvfrie, (liter, aldier),
vilka väl kunde besitta egendom men icke hade stämma vid tinget och i
anseende stodo föga över trälarna. Dessa, vilka utgjordes av krigsfångar och
sådana, som genom brott förverkat eller frivilligt avhänt sig friheten, samt
avkomlingar av trälar, hade ingen personlig egendom utan voro själv
egendom. De behandlades i allmänhet väl, fingo bo i egna bostäder och bruka
en del av ägarens jord mot avgäld. Frigivning förekom, men de frigivna
stannade vanligen i beroende av sin förre herre såsom brukare av hans
jord.[1] De förra ägarna till erövrad jord, som fördelats bland segrarna, blevo
vanligen under de nya ägarna skattskyldiga brukare av sin förra
jordegendom.[2]
Enligt Cæsar[3] och Tacitus[4] voro germanerna mer hågade för
strid, jakt och gillen än för jordbruk, vilkets skötsel de mest lämnade åt
kvinnor, gubbar och »de minst duktiga av husfolket». De levde ej mycket
av säd, utan mest av mjölk, ost och kött.
Enligt Strabon[5] och Cæsar[6] voro deras odlingar obeständiga, i det
att deras anförare tvang dem att årligen byta boplats, — således antagligen
ett kringflyttande svedjebruk. Dock ha dessa uttryck även tolkats så, att
meningen skulle vara, att åkern efter 1 års sädesodling för en tid framåt
finge gräsgå, således en omväxling av säd och bele, såsom ännu brukas i
alptrakterna.[7]
Tacitus[8] beskrev 150 år senare deras jordbruk såsom stadigvarande:
ȁkrar tagas skiftesvis av alla bebyggarna gemensamt i besittning efter
odlarnas antal, och de dela dem mellan sig efter personernas värdighet, och
fältens storlek gör delningen lätt. De ombyta årligen tegar, och det finnes
mark till övers. De söka icke att uppdriva jordens fruktbarhet eller fältens
vidd genom att plantera fruktträd, avmäta ängar eller bevattna trädgårdar,
utan marken tvingas endast att bära säd». Skiljaktigheterna mellan
Cæsars och Taciti karaktäristik av germanernas lantbruk kan bero
därpå, att den ene lärt känna blott de på framryckning stadda stammarna,
den senare dem, sedan de intagit fasta boplatser. I alla händelser synas de
på Taciti tid hava haft ett stadigvarande åkerbruk med ägoskifte, så att
åkern årligen eller med korta mellantider nyfördelades mellan jordägarna,
så att var och en fick i tur bruka såväl den bättre som den sämre jorden, ett
ägoskifte, som torde hava varit regel i de germanska länderna och brukats i
Rhenlandet ännu på 1800-talet,[9] och som enligt Roscher[10] varit vanligt
hos de mest skilda folk i både gamla och nya världen på (hergången från
nomadliv till bofast jordbruk. Mellan de olika stammarnas områden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
