Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borgarna att nedlägga kapital på lantegendomar och deras förbättring,
framkallade en stark framgång hos lantbruket i Toscana och Lombardiet.
Utanför städernas murar uppväxte också villor och trädgårdar, och norra Italien
blev ända in i den nyare tiden föregångslandet, varifrån det övriga Europa
hämtade nya impulser till jordbrukets förbättring.
Städerna utfärdade också en del lagar för att befordra jordbruket, —
oftast dock från stadens egen trånga nyttighetssynpunkt, såsom förbud att
utföra lantmannaprodukter från stadens område, påbud att årligen bearbeta
1/3 av jorden med hacka och förbud att efter veteskörden beså jorden med
hirs eller bovete, vilka ansågos som mindervärda och sugande grödor.
Florens och Pisa föreskrevo, att kommunerna skulle övertaga den jord, som
låg obrukad, och förbjödo att odla lupiner på mer än 1/20 av jorden, liksom
att slakta oxar, förr än de under 8 år tjänstgjort som dragare.
I södra Italien och Sicilien gestaltade sig förhållandena annorlunda. Sedan
dessa landsdelar efter det östgotiska rikets fall kommit under det
byzantinska väldet, bragtes de genom vanstyre och utsugning till ett djupt förfall.
På Sicilien hejdades väl detta i någon mån därigenom, att stora områden
kommo i Roms, Ravennas och Milanos kyrkors ägo, vilka skyddade sina
besittningar från den kejserliga skatteutpressningen. Även benediktinerorden
hade stora besittningar på ön, å vilka de här som annorstädes skötte
jordbruket med stor omsorg. Med arabernas herravälde (843—1091) inträdde
en blomstrande utveckling av öns jordbruk och trädgårdsodling. Odlingen
av ris, socker och bomull infördes, och den betydande utförseln, som
uppstod, ej blott som förr av spannmål, olja och vin utan även av rörsocker,
honung, vax, ull, ris, lin, hampa, smör, ost, salt kött, fikon, körsbär och
plommon, vittnar om en mer mångsidig lanthushållning, än någon annan
del av Italien kunde uppvisa.
Redan efter knappt 250 år erövrades ön av norrmannerna. Dessa hade
även bemäktigat sig södra delen av Italiens fastland, där under århundraden
fortgående strider mellan greker och longobarder samt arabernas härjningar
ytterligare ökat förfallet. Det normandiska styret hade väl medfört en
förbättring, men efter efter konungaättens utslocknande och rikets uppgång i
det spanska väldet, inträdde den sämsta möjliga förvaltning, som
omöjliggjorde alla ansatser till näringarnas förkovran.
Den litterära renässansen kom även jordbruket till godo därigenom, att
de klassiska lantbruksförfattarna översattes, och dessutom sammanfattades
deras lärdomar och samtida naturvetenskapliga författares åsikter och rön
av Piero di Crescenti (Petrus Crescentius) från Bologna i
Liber ruralium commodorum (år 1305), vilken, avfattad i 12 böcker,
översattes till italienska, franska och tyska och blev den kristna medeltidens
codex agrarius och anses hava bidragit till att återuppliva den romerska
tidens kärlek till lantliv och jordbruk. Hans skildring av lantgårdens
ändamålsenliga anordning och jordbrukets skötsel följde nära Palladius
De re rustica men lämnar på samma gång antydningar om det italienska
jordbruket på författarens egen tid.
Den livliga förbindelse med orienten, som de italienska städernas handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
