Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 125 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motsvarade brukningssättet, således i det i varje fall givna antalet sädes-skiften,
trädesskifte och vallskiften (Dreeschland).

Fig. 47. By i marsklandet vid Stade. Enligt Meitzen.

I varje sådant skifte delades jorden i ofta långa, smala och jämnlöpande
tegar, så att till varje gård svarade lika mycket jord. Där olikhet i jordens
beskaffenhet gav anledning därtill, delades åkern i olika stycken efter sin
beskaffenhet och inom vart av dessa skedde sedan uppdelningen i tegar, så att
alla gårdar fingo mot hemmantalet svarande andel i den bättre såväl som i
den sämre jorden. De olika gårdarnas tegar lågo sålunda blandade om
varandra, men enskilda delägare kunde dessutom hava sina enskilda tegar, som
de uppodlat på allmänningen (se nedan).

De särskilda gårdarnas ägor kunde vara svåra att fastställa, och
betecknande härför är ett stadgande[1] att vid egendomsköp ägornas belägenhet
skulle bevittnas av 12 gode män, och tillika 12 pojkar skulle medtagas vid
besiktningen, vilkas minne av förrättningen skulle skärpas genom stryk, så att
de senare vid behov skulle kunna vittna i saken.

Ägoblandningen nödvändiggjorde en sträng sammanhållning vid
byjordens brukning, så mycket mer, som åkervägar saknades, varför den ena
måste köra över de andras tegar för att komma till sin teg. Alla voro sålunda
tvungna att vid jordens brukning följa ortens sed och att utföra arbetena
samtidigt med övriga byamän. Detta tvång (senare kallat Flurzwang) gällde
även där ägorna ej lågo blandade, emedan alla ägor skulle vara öppna till
bete på trädan och stubbåkern för byns alla kreatur. Bestämmelser, som
tyda på rätt för enskilde att hålla sina ägor ständigt hägnade finnas dock i
vissa landslagar (så t. ex. lex bajuv. IX: 12).

Ängar bibehöllos ofta men ej alltid som byns gemensamma ägor, i vilka
de enskilda antingen fingo sina lotter att slå eller också sin andel av höet
efter gemensamt utförd slåtter.[2]

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>