Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Biskop Martin av Tours († omkr. 400) omtalas som en ivrig
främjare av fjäderfäaveln i Gallien och Germanien, varom minnet bevarats
i »mårtensgåsfirandet».
Carl den store lade stor vikt på fjäderfäskötseln. Varje kunglig
huvudgård borde hålla minst 100 höns och 30 gäss. Gödda fåglar borde alltid
finnas i förråd. De mindre gårdarna borde ha minst 50 höns och 12 gäss.
Kvarnarna tillhöllos också att hålla så många höns och gäss som möjligt för
att taga vara på spillsäd och annat avfall. I skatten från underlydande gårdar
ingingo alltid höns och ägg.
Förvaltarna av kungsgårdarna borde alltid för godsets heders skull hålla
vackra och sällsynta fåglar såsom påfåglar, fasaner, rapphöns, duvor och
turturduvor.
Biskötsel. Landslagarna innehålla noggranna bestämmelser såväl om
rätten till vildbin som om tambin och olika slag av biboningar: av trä, av
bark och av flätverk. Saliska lagen omtalar även täckta bigårdar.
Kristendomens spridning och dess behov av vax till ljus gav biskötseln ökad
betydelse. Honungen förbrukades också i stor mängd till brygd av mjöd.
SKOGEN hade vid landets besittningstagande såsom obygd ansetts vara
konungens tillhörighet med undantag för den närmast bygden liggande del,
vilken betraktades som samfälligheternas allmänning. Från 6:e och 7:e
århundradena hade dock en stor del av de kungliga markområdena med
tillhörande skogar tilldelats kyrkan och världsliga stormän. Under medeltiden
gick utvecklingen i den riktningen, att konungen, kyrkliga och adliga
jord-herrar alltmer förbehöllo sig nyttjanderätten till skogarna. Där nybyggen
anlades på skogen skedde detta antingen så, att jordherren anslog en viss
del av skogen till nybygget eller som allmänning till den samfällighet, vartill
detta utvecklades eller ock medgav behövlig nyttjanderätt i skogen utan
lokal begränsning. Då större jordägare förvärvat sig del i
samfällighet, var ock vanligt, att han lät avskilja en del av dennas skog som sin
enskilda besittning eller lät genomdriva inskränkningar i rätten till
avkastningen i allmänningsskogen för övriga delägare och för de landbor, åt vilka
han upplåtit sina gårdar. I allmänhet hade dock ännu alla, även de som
icke ägde skog, rätt till bränsle, men däremot gällde inskränkningarna i
nyttjanderätten i främsta rummet ollonbete och skogsbin, för vilka jordherren
krävde avgift samt timmer och jakt, vilka han plägade förbehålla sig själv.
I den fria betesrätten gjorde Carl den store den inskränkningen, att
han fordrade tionde av alla kronans underlydande för de svin, som släpptes
i ollonskogen. Ollonbetet blev sedan en viktig inkomst för även enskilda
skogsägare och likaså fisket, rätten att taga bisvärmar och skogsträd samt
att anlägga nybyggen å skogarna.
JAKTEN tillhörde ursprungligen jordägaren men ock fria män på den
mark, som ännu ej ingick i någons besittning. På kronans skog tillhörde den
uteslutande konungen, och den ingick i immuniteten, d. v. s. överhöghetsrätten
över jordegendom. Men det förekom också, då konungen bortförlänade
jord t. ex. åt kyrkan, att han förbehöll sig jakten, under det att eljes var
regel att denna rätt övergick till den nye ägaren. För att skydda sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
