Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viktiga reformer. Den ena var, att bönderna fingo rätt att sända ombud till
de ständermöten, som höllos i olika orter, varigenom det blev vanligt att
bondeståndet blev representerat vid avhandlandet av rikets angelägenheter.
År 1484 fick det för första gången sända ombud till de allmänna riksmötena
(États généraux). Den andra för lantbefolkningen viktiga förändringen var
beviljandet år 1439 av en ständig statsskatt (taille) för avlönande av en
stående här, varigenom landet befriades från de odisciplinerade trupper, som
så länge utgjort en landsplåga, och folket från utskrivningar till krigstjänst,
vilken under den gångna tiden varit högeligen betungande.
Slutet av medeltiden blev gynnsammare för de jordbrukande klasserna
genom att konung Ludvig XI (1461—1483) slutligt krossade länsadelns
makt och införde reformer syftande till rättslig likställighet mellan adliga och
oadlige jordägare. Med utpräglat sinne för det ekonomiskt nyttiga
befordrade han nyodlingen, vilken under hans tid fick en stor omfattning. Under
honom och hans efterträdare förbättrades förvaltningen och rättsväsendet,
framför allt genom att en ny insamling och granskning av de särskilda
orternas rättssedvänjor vidtogs (jfr sid. 136), vilket i början av 1500-talet ledde
till fastställandet av ett 50-tal dylika coutumes, varigenom rättsförhållandet
mellan godsherrar och godsbönder ordnades, de senares skyldigheter samt
åtskilliga godsherrarnas monopol (»banalités»), såsom kvarn- och [1]
bagerimonopolen samt väg- och bropenningar (péages), avskaffades i den mån de
ej voro rättsligt grundade och de återstående péages medgåvos som vederlag
för underhållsskyldighet. Länsgodsen (fiefs) blevo härigenom förvandlade
till enskildes jordegendomar (patrimoines).[2]
JORDBESITTNING och SAMHÄLLSKLASSER. Det under den
karolingiska tiden utbildade länsväsendet utvecklades i Frankrike vidare i samband
med riddareväsendets blomstring. Så gott som all jord, särdeles i
rikets norra del hade indragits under länsväsendet, för vilket förhållande
satsen: »nulle terre sans seigneur» blev ett uttryck. Endast i Auvergne var
flertalet av jordens brukare självägande bönder. Vart och ett av de otaliga
länen behandlades av jordherren som en ekonomisk enhet, vars förvaltning
gick ut på att uttaga största möjliga avkastning åt jordherren och på samma
gång trygga områdets tillgång på förnödenheter. I detta syfte fastställde
länsherren taxor å varor och arbete, sökte att tvinga handeln med
lantmannavaror till vissa marknader, där avgifter å omsättningen upptogs, samt att
hindra utförseln av livsförnödenheter till andra länsområden.
Som redan framhållits, lyckades det konungamakten att sammansmälta
dessa många småvälden till ett rike, men de grundsatser som gjorts
gällande i länsherrarnas inskränkta lokalekonomiska politik blevo i stället
tillämpade vid rikspolitiken. Sålunda utfärdade Filip den sköne
(1285—1314) förbud mot landsköp (d. v. s. förbud mot handel utanför städerna),
påbjöd maximipris å varor och dagsverken samt ålade alla arbetare tjänst
hos godsherren, och likaså fastställde Filip VI år 1348 på grund av den
genom pesten framkallade bristen på arbetare en för hela riket gällande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
