Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även arbetet hos jordherren mot kontanta penningar. Redan på 1300-talet
voro arrenden med endast penningeavgäld de vanligaste och vid slutet av
medeltiden var dagsverksplikten så gott som avskaffad.[1]
Precarie-upplåtelse, vilken blivit vanlig under karolin gertiden (sid. 121),
kom allt mer ur bruk. Dylika upplåtelser, som ursprungligen voro på
livstid, förnyades vanligen vart 5:e år, men redan på ll:e århundradet ersattes
de i synnerhet i rikets mellersta delar av manus-firma, en upplåtelse för
flera, vanligen 3 släktled. Upplåtelsen kunde överlåtas, men varje
nytillträdande brukare skulle föreställas för jordherren. Årlig avgäld skulle erläggas
och därjämte vanligen en städja av nytillträdande. Manus-firma-upplåtelsen
kunde gälla större’egendomar och innehades ofta av personer av högre stånd.
De blevo ofta i själva verket ärftliga arrenden.
Hospitium betecknades upplåtelser, som gjorts av odlingslägenheter,
vanligen i skogstrakt för odling och efterföljande brukning under vissa
frihetsår. Som namnet antyder skedde dylika upplåtelser ursprungligen som
tillfällig arbetsplats för odlare från annan trakt, varvid odlaren, »hospes», ofta
efter frihetsårens slut åter lämnade jorden. Då det var ont om arbetare, blev
det vanligt, att jordägaren sökte förmå arvingar till dylik lägenhet att genom
kontrakt binda sig att kvarstanna, och dessutom plägade jordägarna förbinda
sig att ej mottaga en hospes från annat gods.
Delbruk förekom mest i södra Frankrike, dels i den gamla formen,
kallad champart (campipars, agrarium, terrarium), då brukaren i ersättning
för ägarens jord och inventarium lämnade denne viss del, oftast hälften men
t. o. m. blott 1/10 av jordens avkastning, dels i nyare form, complant, som
mest förekom i Sydfrankrikes vinodlande trakter, och som- bestod däri, att
avkastningen av en vingård, som av delbrukaren planterats delades mellan
honom och markägaren, varjämte den förre var skyldig att åt den senare
hembjuda även sin del av årets skörd.
BEBYGGELSENS[2] anordning var i överensstämmelse med vad
förhållandet varit under det frankiska rikets tid i ensamgårdar i alp- och
Juraområdet samt i södra och västra Frankrike, men eljes i byar (jfr s. 122),
oberoende av de ändrade jordbesittningsförhållandena. Byarnas storlek växlade
mycket, från några få, ända upp till ett 50-tal gårdar.
Byn sammanföll oftast med den kyrkliga kommunen. Medelpunkten i byn
utgjordes i sådant fall av kyrkan och bredvid densamma prästgården. Utefter
bygatan och floden om sådan fanns, lågo de särskilda gårdarna i rad samt
bysmedjan och kvarnen och i byns utkant jordherrens borg, vanligen, om
terrängen gav möjlighet därtill, på upphöjd mark och omgiven av en
vallgrav.
Husen voro i södra liksom vanligast även i norra Frankrike murade, men
eljes i allmänhet uppförda av stolpvirke eller flätverk tätade med påklenad
lera, täckta med halm eller i skogstrakter med trä och i bergstrakter med
skiffer. De voro överallt små enfamiljshus. I norra Frankrike voro de dock
vanligen sammanbyggda utefter bygatan samt innehöllo 1—2 boningsrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
