Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande tvånget användning av flera skiften samt även ett fritt jordbruk
{sid. 146).
Redskapen förbättrades genom ökad användning av järn men bibehöllo i
övrigt de gamla typerna tämligen oförändrade. Jämte den grova kärrplogen
med 1- eller 2-sidig bill och beroende därpå 1 eller 2 vändskivor samt
knivrist, brukades dels ett krokårder (Haken) med ploghuvudet utbildat till ett
spadformigt skär och förstärkt med en bröstpelare (Griessäule), dels ett
sul-årder. (Jfr sid. 130.) I de slaviska landsdelarna brukades även den slaviska
gaffelplogen (Zosche).
Av harvar funnos blott 4-kantiga rätpinnharvar (möjligen även risharvar)
men de saknas ofta i inventarieförteckningar. Vältar finnas alls ej
omnämnda.
Sädesodlingen upptog i regel så gott som hela den bärande delen av åkern
och fyllde väl i allmänhet ortens behov. I vissa trakter fanns vanligen
något överskott till avsalu, men på samma ort kunde somliga år råda svår
missväxt, beroende på jordbrukets låga ståndpunkt och handelns ringa
utveckling.
Vete och korn odlades både som höst- och vårsäd företrädesvis på den
bättre jorden, särdeles i de södra och västra landsdelarna, spelt och råg
företrädesvis på den magrare jorden. Råg var huvudsädet i de förra slaviska
landsdelarna, dit dock de inflyttade kolonisterna införde veteodlingen.
Havreodling var allmän i rikets alla delar.
Ofta användes en del av det andra sädesskiftet för odling av ärter, rovor,
vicker, hirs, lin eller hampa, men ärter odlades dock liksom bönor
huvudsakligen i trädgården. Linodlingen förekom mest hos underlydande bönder, bland
vilkas naturaprestationer berett lin och linne var en viktig del, likasom det
vanligen ingick i böndernas åligganden att sköta godsherrens linåker samt
att bereda, spinna och väva hans lin. Bovete, som troligen redan tidigt odlats
hos slaviska folk, infördes från dessa i odling i det övriga Europa i senare
delen av medeltiden. Om detta dess ursprung erinrade dess namn Heidekorn
(hednasäd), senare förvanskat till Heidekorn (hedsäd). Det omtalas som
odlat i Mecklenburg år 1436 och blev småningom vanligt på mager sand-
och mossjord.
Vid det intensivare jordbruk, som uppkom i städernas omgivningar
odlades humle, vallmo, raps, lin och hampa, saffran, kardtistel,
färgväxter, i främsta rummet vejde men även vau (Reseda luteola), kräpp och
safflor, samt trädgårdsväxter och trädgårdsfrö. Humleodlingen, som omtalas
redan i Sachsenspiegel (1230) och Schwabenspiegel (1370), fick tidigt en
stor betydelse.
TRÄDGÅRDSSKÖTSELN blev allt mer allmän och spreds i synnerhet från
klostren men nådde, där den stod högst, ej en högre ståndpunkt än under
Karl den store[1] (sid. 131).
I köksträdgården (das Grabenland) plägade finnas särskilda kvarter för
kål (Kraut- eller Kapsgarten), rovor och åtskilliga grönsaker, för ärtväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
